– Solidaritet är inte en uppoffring. Solidaritet är en förutsättning för tillväxt för alla.
Svenska Socialdemokraternas nyvalde partiledare Håkan Juholt har mustasch och är lite retro i retoriken. Vart hans parti är på väg är tillsvidare oklart.
Socialdemokrater vill gärna vara solidariska, inte bara med det arbetande folket utan också med systerpartier utanför den egna nationalstaten. Det är nog den bakomliggande anledningen till att Håkan Juholt gästspelade i Helsingfors i onsdags förra veckan. Som nyvald partiledare torde han ha fullt upp, men finländska SDP förtjänade väl i solidaritetens namn lite draghjälp inför riksdagsvalet som riskerar att bli en lika tråkig historia för Jutta Urpilainen som det svenska valet blev för Mona Sahlin i höstas.
Roligt nog hann Juholt klämma in en föreläsning på Soc&kom i sitt välfyllda schema. Han valde att tala i en kvart för att sedan ägna en halvtimme åt att svara på publikfrågor. Föreläsningens tema var Är Sveriges väg också Finlands väg? Enligt Juholt handlar det gemensamma vägvalet om välfärdsstaten. Är välfärdsstaten som vi känner den värd att bevara och utveckla eller ska vi satsa på ett samhälle där individerna själva skall finansiera sin egen äldrevård, sjukvård och så vidare?
Vilken väg Juholt vill välja torde inte överraska någon. För att trygga en framtida välfärd vill han lägga fokus på fyra begrepp: En kunskapsbaserad ekonomi skall ge en värdeburen tillväxt (det vill säga en moraliskt försvarbar tillväxt som beaktar sociala och ekologiska värden). Denna tillväxt skall i sin tur understödas av en social investeringspolitik, som utgår från de rättigheter vi har som medborgare och inte från den köpkraft vi har som konsumenter.
– Om detta utförs rätt finns det förutsättningar att upprätthålla vår välfärdsmodell, sade Juholt.
Hans slutsats – att alla skall ha likvärdiga förutsättningar att växa som människor – är vare sig radikal, ny eller något som ens Fredrik Reinfeldt skulle protestera mot. Idématerialet om livslångt lärande och förnuftig tillväxt är heller inte nytt. Däremot står Juholt för en annorlunda retorik än sina närmaste företrädare. En politisk motståndare skulle säga att han är bakåtsträvande, en supporter att han är retro, i ordets positiva bemärkelse.
– Alla ska kunna utrustas med vingar, alla ska kunna ha en fallskärm då man drabbas av sjukdom eller arbetslöshet, inte bara de allra mest förmögna direktörerna. Samhället måste stå för fallskärmar för medborgarna och samhället måste stå för en politik som utrustar oss med vingar så vi kan ta höjd… Då kan vi skapa ett innanförskapets samhälle.
Anförandet på Soc&kom är till stora delar mycket likt det installationstal Juholt höll i samband med att han utsågs till partiledare. Bilderna och metaforerna är ofta de samma.
– Den som för tillfället står i solsken, är frisk, välutbildad, har jobb, är nyförälskad, har bostad… Ja, den som solen skiner på ska se det som fullkomligt självklart att också hålla ett paraply över den syster eller bror som har placerats i ösregn. Jag kallar det ett innanförskapets samhälle.
Vidare:
– Den som är välutbildad får ett ännu bättre liv om en syster och bror som saknar utbildning får utbildning. Den som är frisk får ett ännu bättre liv om en syster och bror som är sjuk slipper leva i fattigdom. Den som har jobb får ett ännu bättre liv om syster och bror som är arbetslös slipper leva i fattigdom. På så sätt anser jag att solidaritet inte är en uppoffring.
Retorik och praktik
Kontentan av anförandet är ändå att det i nuläget inte går att göra en bedömning av den juholtska politiken – eftersom den knappast finns. Det som pågår inom den svenska socialdemokratin (vid sidan av ommöbleringen bland ledarna) är en sorts konsolidering kring en värdegrund. Denna värdegrund hittar genklang i idén om välfärdsstaten men är i övrigt inte speciellt ideologiskt formulerad, och definitivt inte ideologiskt omformulerad. Antagligen är strategin helt medveten. Retoriskt lyckas Juholt att tala om det förgångna som om han talade om framtiden, och det är för att värdegrunden i hans ögon inte behöver förändras. Eftersom sossar ändå oftast är pragmatiska blir det antagligen ändå en del ideologiska justeringar under de närmaste åren och kanske en och annan kovändning i sakfrågor. Juholt har ännu inte bråttom att ge konkreta besked, konsolideringsprocessen ska få ta sin tid. Vart det bär får framtiden utvisa.
Att Socialdemokraterna i Sverige ännu inte valt väg syntes för övrigt extra tydligt i den första TV-debatten mellan den nya ekonomiskpolitiska talesmannen Tommy Waidelich (S) och finansministern Anders Borg (M) förra veckan. Socialdemokraten var påfallande ospecifik gällande det hett debatterade avdraget för hushållsnära tjänster som den urbana medelklassen lär omhulda mer än sina egna barn, men som på vänsterkanten ses som ett pigavdrag.
På den skattepolitiska fronten säger både Juholt och Waidelich att de vare sig vill sänka eller höja skattetrycket, vilket i praktiken också är ett ickebesked. Ett undantag där Juholt faktiskt markerar en kursförändring är i den principiella synen på privata driftsformer inom välfärdsstaten: Friskolor och privata vårdinrättningar är okej då det uppmuntrar till kreativa och kompletterande initiativ.
– Men privatiseringspolitiken har gått helt överstyr. Stora globala koncerner rider nu på skattebetalarnas pengar. Vi vill se över deras orimliga vinstuttag, säger Juholt.
Den stora frågan
Fågel eller fisk? Eller snarare: vänster eller höger? I samband med Juholts utnämning var det allmänna omdömet att Socialdemokraterna tog ett kliv vänsterut och ett kliv bort från den efterlysta förnyelsen – Juholt har i en intervjubok sagt att han ”är så satans trött på dessa närmast religiösa utrop på ’förnyelse’”.
Som en inteckning för vänstersvängen togs bland annat vänsterledaren Lars Ohlys gillande:
– Det känns hoppfullt. Jag har tidigare kritiserat Socialdemokraterna för att sakna självförtroende och allt för mycket närma sig högerkanten. Jag har själv hört socialdemokrater anamma högerns idéer. Jag menar att Håkan Juholt markerat tydligt att man inte ska gå till höger för att vinna val, utan stå för en idé om vilket samhälle man vill skapa, sade Ohly då valberedningens förslag blev offentligt.
Å andra sidan har Juholt, bland annat i egenskap av försvarspolitiker, knutit band också till den borgerliga sidan. Det finns nog en och annan centerpolitiker och folkpartist som tycker att deras partier drivit för långt åt höger. Centerpartisten Anders Svärd uttrycker sig till exempel i mycket positiva ordalag om Juholt på debattsajten Newsmill.
Själv verkar Juholt också vara öppen för samarbete i två riktningar
– Socialdemokraterna har alltid varit ett parti som kan samarbeta med Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Centerpartiet och Folkpartiet. Det finns en tradition av samarbete och minoritetsregerande. Det här alliansbygget som vi gjorde tillsammans med två andra partier underkändes. Det var ingen bra idé, sade Juholt i en SVT-dokumentär innan han valdes till ordförande.
Outsider
Det faktum att Juholt ännu inte gett några klara besked om vart hans kompassnål pekar och att han kommer från en ganska anonym position gör ändå att han har möjlighet att forma rollen som partiledare på ett förhållandevis förutsättningslöst sätt. Då Christer Isakssons kartläggning av inflytelserika socialdemokrater Den nya vän(S)tern recenserades av undertecknad på denna sida för ett halvår sedan, kunde ingen föreställa sig att den mustaschprydde gråsossen från Oskarshamn skulle bli ledare för nordens största parti. I Den nya vän(S)tern ryms Juholt med bland de femtio mest inflytelserika sossarna, kategoriserad som något till vänster och vid sidan av den inre kretsen. Enligt Isaksson står Juholt ”för erfarenhet och rutin. [Han] kan hela partiet och känner alla. Blir oerhört viktig i riksdagen om hans parti i regeringsställning måste förhandla med två koalitionspartier, och i förhandlingar med oppositionen”. Men skulle han ha varit tänkbar som minister i en rödgrön regering? Knappast, skrev Isaksson för mindre än ett år sedan.
Nu har också den inre kretsen närmast partiledaren förnyats. Nya partisekreteraren Carin Jämtin och nya gruppledaren i riksdagen Carina Moberg anses också stå något till vänster i partiet, medan ekonomiskapolitiska talesmannen (finansministerkandidaten) Waidelich betraktas som en högerman.
Allt är ännu öppet.
text&foto Fredrik Sonck
