Översätta Numminen

av Trygve Söderling
Trygve Söderling

Trygve Söderling.

Om språket i en bok kallas ”flytande” är det ofta menat som en komplimang. I mitt fall vore det en förolämpning. Det har sina risker att försöka återskapa M. A. Numminens egendomliga tonfall i svensk version och jag har nu gett mig in på den uppgiften två gånger. Numminens andra roman Till Helsingfors utkommer snart i Stockholm.

Liksom i den första, Tango är min passion (1999), är huvudpersonen en ung man med Asperger-aktigt beteende. Bland annat uttrycker han sig på ett ytterst korrekt, för att inte säga stelt sätt. Den första utmaningen blir alltså att översätta hyperstel finska till hyperstel svenska. Hjälten i den första boken, Virtanen, var en tangonörd som av filosofiska skäl (påstod han) ville förbli oskuld till sin 36-årsdag. Juho Niitty, hjälten i Till Helsingfors, delar inte Virtanens sexskräck, men hans språk är lika misstänkt korrekt:

Ju mer berusad Niitty blev, desto närmare Noora dansade han. När han kände att alkoholpåverkan närmade sig gränsen för vad han kunde klara av, vände han sig till Noora och frågade:

– Förlåt, min goda vän, hur vore det att förenas sexuellt?

Noora, som hade druckit i samma takt som Niitty, blev glad över förslaget.

– Ska vi gå till din kämppä?* frågade hon, full av nyfikenhet.

– Vi hinner inte. Åtrån är för stor för att vi skall kunna vänta så länge. Jag föreslår en parkbänk. Vet du någon lämplig här i närheten? sade Niitty och betonade ordet lämplig.

Jag hade problem med att komma ihåg att skriva ”skall”, inte ”ska”, i Niittys repliker – ännu i sista korrekturet fanns fjorton fel. På det hela taget är det ändå kul med språklig stelhet. I synnerhet som Numminen ständigt låter Niittys skriftspråk-i-tal kollidera med en långt hejdlösare praktik, och med de andra romanpersonernas långt frodigare repliker. Också deras språk är kul att jobba med, och lyckligtvis – för översättaren – har käll- och målspråk mycket gemensamt. Finskan har ju ingalunda monopol på juttu, kova eller hyvä, de ingår också i talad svenska i det ena av de två länder där svenskan lever, berikas och utvecklas. Det innebär att många nyckelord – som kämppä i citatet – funkar bra i bägge fallen.

Mårten Westö skrev för en tid sen, i en essä i Hufvudstadsbladet (1.8.2011), att en översättare som jobbar för förlag i Sverige måste lära sig hur det heter där och sen underkasta sig det, punkt. ”Följ riksspråket – eller bli utan jobb,” skrev han.

Rådet kan gälla för rena faktatexter, men i skönlitteratur används ofta talat språk. Och då blir det precis tvärtom. Ingen skulle med rent samvete översätta finskt Hesa-kaverande till nåtsorts stockholmsklyk. En sån extrem ”sverigefiering” skulle dels placera storyn fel i geografin, dels ge rikssvenskarna intrycket att svenskan inte lever ett naturligt liv i Finland. Med andra ord i sista hand köra samma agenda som Suomalaisuuden Liitto.

En annan femma är förstås att vår talade svenska ser rätt annorlunda ut än man är van vid i Sverige, att många lokala uttryck behöver en förklaring när Numminens bok utkommer där. Man kan följa olika strategier. Själv valde jag att lägga in asterisker (*) efter ’svåra’ ord och en förklarande lista i slutet av boken (”kämppä = lya, kvart; tvåspråkig slang, jfr. eng. camp”).

Numminen använder frejdigt både slang och dialekt för att beskriva olika bipersoner i romanen:

– Onks sulla mitään sitä vastaan, että alotetaan täst lähelt? Haarto kysyi. – Mää olen ruvennu kymään tossa Sea Horsessa.

– Se on ihan hyvä paikka, Niitty sanoi, vaikka ei vielä ollut ravintolassa vieraillut. 

– Sikala on, kundit, stadin parhaita. Ja johtaja Niitty, sit jos sä et voi budjata omassa kämpässäs, niin tervetuloa meidän soffalle. Mä en oo himassa ens yönä. Kato, mä luulen, ett friidu vie mut omaan punkkaansa. 

– Har tu nåt imot att vi sku start här breve? frågade Haarto. – Ja ha böri gå dit ti Sea Horse.

– Det är en alldeles bra lokal, sade Niitty, trots att han ännu inte besökt restaurangen.

– Sikala, killar, är en av stadins bästa. Och chiefen, Niitty, sen om du int kan bunka* i din egen kämppä så välkommen ti vår soffa. Ja e int himassa* inatt. Sidu, ja tror att friidun* tar mej ti sin egen fållbänk.

Vanligen duggar inte asteriskerna så tätt som här, men den förklarande ordlistan blev ändå fem sidor lång. Någon kunde förstås tolka dessa 109 avvikelser från standardsvenska som överdriven respekt för bokens ’finländskhet’. Varför pina läsaren med exotiska begrepp som friidu, bileet och leffa? Redan uttalet av centrala ord som båga, doka, döfä, håka, kunde, reve och skraka måste ju stöta på helt oöverstigliga problem i ett Sverige som egentligen inte accepterar korta vokaler. Till yttermera visso är skriftbilden för en lång rad av dessa nyttiga ord i dagens läge odefinierad. Ingen vet hur de borde se ut i skriven form, eftersom svenskan inte kan bestämma sig för t.ex. hur o- och å-ljuden ska representeras. Kanske det har ansetts falla utanför den s.k. språkvårdens domäner att bestämma om vi ska skriva skola eller skula (för ”spela”), t.ex. skula en biisi på skraittan. Själv håller jag på u-stavningen när det gäller talspråk (t.ex. funtscha, punkku). Det vore nämligen ytterst olyckligt om svenskan skulle avlägsna sig alltför mycket från finskan, med dess, som språkmänskorna säger, grunda ortografi (mera konsekvent stavning än svenskans). Därför vägrar jag att skriva t.ex. konde när jag menar kunde (”kille”).

Bipersonerna i Numminens roman brister ofta ut i olika dialekter, sociolekter, slang och ”utländska” språk. I synnerhet klassisk stadi, helsingforsslang, är rolig att ”översätta”, eller snarare låta bli att översätta, eftersom de allra flesta slangorden där har ett svenskt ursprung som är rätt genomskinligt:

Dörrvaktmästaren på Sea Horse hälsade de välklädda ynglingarna välkomna. Niitty tittade sig omkring. En exotisk plats. Mycket tobaksrök i luften. Han stannade och betraktade kavajer och slipsar som hängde i garderoben.

– Di e för stammisarna, sade Haarto. – Om di int ha hunni hem så jeesar* portsarn me sprigin å skrakan.

Jeesata kommer från hjälpa, sprigi från rigg, skraka från kravatt. Ren svenska hela vägen. Men det finns också undantag. Under min skoltid snackade vi ofta om skraittan, skivspelaren, utan att ha en aning om det ryska ursprunget, igrat (spela).

Den uppenbara språk-freaken Numminen tar in en del ryska i texten, ibland med kyrillisk text. Dessutom förekommer passager på åtminstone tyska, franska, engelska, norska, svenska, latin och esperanto. Mångkultur. En knepighet för sig är hur man ska återge ingående resonemang kring en finsk Kafkaöversättning. Eller de besynnerliga avsnitt ur en finsk grammatikbok som Niitty använder i en elektroakustisk komposition: ”Om sing. nom. slutar på -l eller -r slutar den i gen. uppträdande vok.-stammen på -e, m.a.o. är e den s.k. sammanbindande vokalen för ordformens stam och genitivändelse. T.ex. askel, askelen (jfr askele, askeleen), kyynel, kyynelen, nivel, nivelen, petkel, petkelen, vemmel, vempelen (jfr vempele, vempeleen), askar, askaren, päistär, päistären, saivar, saivaren, udar, utaren, ävär, äpären – –

Bokens svenska förläggare har visat sig beundransvärt tolerant inför dessa språkliga excesser – kanske för att originalet är lika knäppt. En försynt fråga kom visserligen per mejl i något skede: i texten talas ofta om ”underhyresgästen” och ”underhyresbostaden”. Avses möjligen ”andrahandslägenhet”?

Det avses det ju, på sätt och vis. Men ändå inte, eftersom vi inte befinner oss i Sverige, och eftersom ”underhyresgäst” over there troligen låter lämpligt underligt och ”stelt”. Över lag finns det en klar fördel med att översätta Numminen, jämfört med någon mindre välkänd profil. De rikssvenska fansens tolerans för ”diskreta hejdlösheter” – inklusive språkliga – är per definition hög. Det är just hejdlösheterna de vill ha.

Tango är min passion sålde bra i Sverige, trots huvudpersonen Virtanens egendomliga idéer om ingen-sex-före-36. I Till Helsingfors är avantgardet Juho Niittys passion. Som vi redan sett är han inte direkt rädd för erotik – däremot är han livrädd för att hans sexliv inte ska vara tillräckligt ”avantgardistiskt”. När han hittat en stadig flickvän ska de nog göra allt, bara inte ”binda sig”. För det vore ju inte ”modernt”.

Det där är ju rätt genomskinligt. Vilka slags defenser Juho Niittys programmatiska avantgardism handlar om på andra plan – främst musiken – kan man spekulera kring. Var börjar berättelsens ironier, var slutar de? Hur som helst är boken en mycket udda men minutiöst samvetsgrann tidsskildring: tidigt 1960-tal, kulturradikalismens födelse i Helsingfors, Saarikoskis tid (han förekommer, liksom en lång rad andra kändisar, med sina rätta namn).

Vi går på hemmafest hos Claes Andersson. Och även om jag hade hört en del om Henrik Otto Donners pionjärexperiment med hejdlösa happenings på olika håll i Helsingfors, lärde jag mig mycket mera via Niitty/Numminen. På sitt sätt är detta också bitar av finlandssvensk kulturhistoria, även om boken inte utkommer här.

Översättarens jobb är en upptäcktsresa. Allt ska förändras och ändå borde allt förbli som det är.

Trygve Söderling

M.A.Numminens Till Helsingfors (orig. Helsinkiin, 1999) utkommer i höst på Rönnells förlag i Stockholm.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.