Kulturen och kapitalet sitter i samma Svenskfinland

av Fredrik Sonck

Hur försvara det olönsamma och osäljbara? Hur kan kulturen, konsten och litteraturen hävda sig i ett samhälle där det uppenbarligen finns pengar men saknas förståelse för vad som på riktigt är viktigt?

Seminariet Fyrk finns – finns det kultur? drog fullt hus förra torsdagen. Sal två i Forsthuset på Unionsgatan i Helsingfors fick utrymmas på grund av platsbrist, men inte ens i en större sal fick alla åhörare sitta.

Kulturen, kapitalet och framtiden är uppenbarligen ett tema som drar publik. Arrangörerna – tidskriften Nya Argus och ämnet nordisk litteratur vid Helsingfors universitet, med moderatorerna Trygve Söderling och Rita Paqvalén i spetsen – hade kunnat ta inträde om de velat. Fast syftet var snarast det motsatta: att diskutera hur ekonomin kan möjliggöra ett kulturliv och inte hur kultur kan driva en ekonomi.

– Vi har känt oss oroade av tecken i tiden, fusioner, nerläggningar, hot från olika håll, sade Trygve Söderling.

Det märkliga är, enligt honom, att det finns pengar – stora pengar till och med – för vissa ”flashiga” projekt, samtidigt som mindre aktörer kämpar med en konstant underfinansiering också av småskalig och billig verksamhet.

Bland inledarna fanns, förutom Paqvalén, Michel Ekman, Gunilla Hemming och Jenny Wikström. Som grädde på moset deltog Kulturfondens tillträdande direktör Leif Jakobsson.

Ett nyckelord i diskussionen var ”nyliberalism” som den här gången kunde förstås som en ideologisk faktor eller ett språk med potential att berättiga de nedskärningar, omstruktureringar och hot som drabbar det finlandssvenska kulturfältet.

– Jag ser vissa likheter mellan nyliberalismen och den också aktuella populismen – nyliberalismen är på något sätt populismens business-class, sade Söderling.

Ny Tid refererar här de inledande anförandena, men också den efterföljande publikdiskussionen var intressant, om än lite spretig.

Outsourcad kultur

Först ut var kulturarbetaren Rita Paqvalén som tog upp relationen mellan den del av kulturen som har en direkt möjlighet att överleva på en fri marknad och den del som inte har det.

Paqvalén har det senaste året varit projektkoordinator för Åbo kulturhuvudstadsår 2011 – ett gigantiskt projekt som tvingat henne att tänka i andra banor än man normalt gör som humanistisk kulturarbetare.

Kulturhuvudstadsår handlar vid sidan om att stöda och utveckla en stads kulturliv, också om turismindustri och om att sätta staden på den globala kartan. Åbo lyckades ganska bra – feedbacken från stadsborna och kulturfältet var överlag positiv, och besökssiffrorna visade att Åbo varit ett attraktivt resmål. Kulturhuvudstadsårets budget låg på 50 miljoner euro och det gjorde att användningen av pengarna måste motiveras på ett väldigt konkret sätt.

– Bland annat köpte vi en tjänst som mätte mediesynlighetens värde i pengar. I Finland blev värdet 33 miljoner och utomlands 19,7 miljoner. Och visst är det bra att på detta sätt kunna motivera den stora satsningen på kultur för politiker och finansiärer, säger Paqvalén.

– I bästa fall kan man skapa bestående strukturer som stöder kulturen, men det finns också en risk att man tappar bort sig i nyttoaspekten och glömmer bort att kultur också ska få finnas för sig själv och få vara smal och småskalig.

Frågan handlar också om vilka begrepp vi laborerar med. Inom det nyliberala paradigmet talar man gärna om ”kreativ ekonomi”, ”in-novationer”, ”verksamhetsmodeller”, ”brand” och så vidare.

– Kulturen har på något sätt outsourcats och de som har tolkningsföreträde vad gäller pengar är inte kulturutövarna utan någon annan. Samma trend kan vi även se i dagens universitetsvärld som är beroende av den externa finansieringen och där fokus verkar ligga på det som direkt kan omsättas i något som näringslivet kan dra nytta av. Ytterligare ett exempel är Esbo stads ”T3”-brand, som står för tiede, taide & talous (vetenskap, konst & ekonomi) och där ”konst” verkar förstås i betydelsen (säljbar) design.

Problemet är, enligt Paqvalén, att den kreativa ekonomins förespråkare tänker sig att den kommersiellt gångbara ”spetskulturen” genererar pengar som sedan (eventuellt) rinner ner till en underförstådd kulturell bas: fristående aktörer, teatrar, bibliotek, barnkultur, kulturarbetare och så vidare. Frågan är, säger Paqvalén, om inte basen borde komma först, att spretighet och mångfald i innehållet är det som bygger upp spetsen, både i kulturlivet och universitetsvärlden.

Ytterligare ett aktuellt exempel på hur dominant det ekonomiska paradigmet är, är diskussionen kring Guggenheimprojektet.

– Dom som kritiserar Guggenheim blir avfärdade som bakåtsträvande humanister utan koll på ekonomi.

Guggenheimdiskussionen påminner i sin tur också om förlagsfusionsdiskussionen i och med att oron bland dem som skapar och konkret arbetar med kulturen – författare, redaktörer, konstnärer – har banaliserats, säger Paqvalén.

Behovet av insyn

Paqvaléns resonemang överensstämde till stora delar med det litteraturkritikern och -forskaren Michel Ekman förde i sin artikel ”Livet eller pengarna” i årets första nummer av Nya Argus. I artikeln fokuserade Ekman speciellt på de finlandssvenska fonderna och deras roll i dagens finlandssvenska kulturpolitik och hans argumentation handlade om det omöjliga att bedriva minoritetspolitik i dagens nyliberala ekonomiska klimat – minoritetskulturen är per definition olönsam.

Under seminariet på Forsthuset tog Ekman däremot avstamp i en radiodebatt där Stig-Björn Nyberg från Svenska Folkskolans Vänner (som ägde det som var Schildts förlag) sade att det faktiskt inte finns några pengar mera.

– Huruvida det här stämmer kan vi inte veta. Utmärkande för den värld nyliberalismen representerar är ju framförallt den fullkomliga bristen på genomlysthet.

Men med utgångspunkten att det faktiskt är sant att det inte finns några pengar gjorde Ekman två randanmärkningar. Den första gällde vad som ska prioriteras om resurserna är knappa.

– Det är språket som ska understödas! Vad finlandssvenskhet är har diskuterats sedan man hittade på begreppet för drygt hundra år sedan och man har alltid kommit tillbaka till att det är språket som definierar finlandssvenskheten. Alltså bör de finlandssvenska pengarna prioritera språkbaserad verksamhet: utbildning, press, litteratur och teater. Allt annat är redundant och ska strykas i första hand.

Ekmans andra poäng rörde skiktningen i den finlandssvenska kulturvärlden mellan de som skapar kultur och identitet å ena sidan och det som förvaltar de pengar som välmenande människor gett finlandssvenskheten å andra sidan.

– Vi kan kalla det ”direktörsskiktet”. Problemet i Svenskfinland är att det är oerhört svårt att utöva någon sorts kontroll över vad de här personerna håller på med. Det finns till exempel en skattmästare vid stiftelsen för Åbo Akademi som uppbär mer i årslön än vad humanistiska fakulteten får av stiftelsen.

Och här återkommer han till den dåliga insynen och pengar som läggs på att stöda konsulter och annat som inte ingår i den svensk-kulturella kärnverksamheten. Det behövs någon form av offentlig kontroll när det inte finns någon demokratisk kontroll, säger Ekman

Nykolonial piratism

Dramatikern Gunilla Hemmings anförande hade mer karaktären av olika reflektioner kring kulturens förutsättningar i dagens tidsanda – där till och med en institution som Valamo kloster, med kyrkans godkännande, blivit marknadsorienterad.

Hemming konstaterade att ekonomiska beslut också alltid handlar om verksamhetens substans och tog bland annat upp frågor som handlar om piratism och kulturkonsumenternas ansvar.

– Om väldigt många väljer att kopiera Kjell Westös nästa bok är det nog dåligt för oss alla. Jag vet inte om det är nyliberalism, men att en stor publik kan tycka att det är helt legitimt att inte betala för musik eller lektyr påminner mig närmast om nykolonialism. Nu har den vite mannen – ung, kaxig och hungrig – hittat en ny värld att exploatera. Konstnärerna är den töntiga indianstammen. Det råder en djup osymmetri mellan den töntiga indianstammens möjligheter att värja sig mot rovdriften och kolonisatörens tekniska överlägsenhet.

Det är dåliga nyheter menar Hemming. Men ur ett finlandssvenskt perspektiv utgör det kanske också en möjlighet:

– Eftersom kulturen i Svenskfinland måste bygga på en annan ekonomisk grund än marknaden är den kanske också bättre skyddad för kommande omvälvningar.

Hemming känner igen Michel Ekmans oro för de nyliberala strömningarna men vill ändå peka på en paradox:

– Det är också så att den nyliberala ekonomiska politiken, med aktieägarnas vinst som främsta mål, som har lett till att Svenska kulturfondens utdelning kan öka från 2,5 miljoner euro 2002 till 33 miljoner euro år 2012. Det är en svindlande utveckling.

Frågan är hur pengarna används och hur kulturpolitik kan diskuteras. Och också fonderna ska få göra felinvesteringar säger Hemming.

– Det är okej att hugga i sten ibland men inte på grund av okunskap, snäv horisont eller substansförakt. Det är här en genomlyst och upplyst kulturanalys kunde hjälpa på traven.

Men också kultursektorn kan behöva uppdatera sina fördomar om ekonomin och göra räknenissarna till en allierad.

– Och konstnärer och kulturfolk ska bidra med synpunkter. Ibland hör man att folk inte vågar uttala sig för att det skulle inverka på deras möjlighet att få stipendier – det tror jag är struntprat.

”Visst finns det fyrk”

Sedan var det Leif Jakobssons tur. Den i april tillträdande direktören för Svenska kulturfonden har tidigare varit ordförande både för den stora statliga kulturutredningen och för statens centralkommission för konst som fördelar statliga bidrag till konstnärer. Utgående från dessa erfarenheter försökte han ge en bild av kulturfältet ur finansiärernas perspektiv.

– Med tanke på rubriken säger jag: jo, visst finns det fyrk och ganska mycket fyrk.

Problemet är att allt fler ska vara med och dela på det som finns. Samtidigt utbildas det väldigt många konstnärer, media- och kulturarbetare som går en tråkig framtid till mötes med få tjänster och få möjligheter att sysselsätta sig själv, säger Jakobsson.

– Men just därför var det viktigt att i kulturutredningen betona konstens och kulturens egenvärde. Det slår vi fast på första sidan men sen går vi vidare och hävdar att det inte nödvändigtvis finns en stor motsättning i det att kulturen tack vare sin inneboende kraft kan sprida sig ut till andra delar av samhällsekonomin.

Som tillträdande direktör för Svenska kulturfonden har Jakobsson konstaterat att förväntningarna är enorma.

– Men jag vill ändå lyfta fram att vi sist och slutligen är en väldigt liten aktör på fältet för samhällets kulturekonomi.

I Finland står staten står för en tredjedel av kulturens finansiering, kommunerna för en tredjedel och det privata fältet – framför allt kulturkonsumenterna men också kulturfonderna – för en tredjedel. Statens bidrag till konsten och kulturen är i år 429 miljoner euro.

– Det ska sättas i relation till de 33 miljoner som kulturfonden delar ut. Varför jag nämner den här siffran är att jag tycker att det är otroligt viktigt att vi som är svenskspråkiga inte ser på kulturfonderna som de som ska finansiera kultur på svenska i det här landet. De stora pengarna finns faktiskt på statligt och kommunalt håll.

I den mån finansieringsdiskussionen handlar om den finlandssvenska litteraturen nämner Jakobsson att statens konstkommission i fjol beviljat nio svenska författare årsstipendier, vilket utgör elva procent av antalet författare i Finland som får årsstipendier. Samtidigt beviljar Svenska kulturfonden tjugo ettåriga stipendier för författare varje år.

– Jag tycker att detta visar att det finns resurser och pengar för skönlitteratur som är ett huvudtema för den här diskussionen.

Och på tal om diskussion och öppenhet:

– Jag hoppas att Kulturfonden under min ledning kan bidra till en öppen diskussion och dialog. För jag känner inte igen mig i den här bilden att det skulle vara något hemligt sällskap som sitter och fördelar pengar som det finns övernog av.

Enligt Jakobsson visar fondens årsberättelser ganska tydligt hur de 470 donationernas avkastning fördelas. Han påminner också om att donatorerna i vissa fall haft ganska specifika önskemål om hur pengarna ska användas.

– Vi har en fond som är stipulerad för att understöda svenskspråkig verksamhet som handlar om flygets historia mellan 1929 och 1953. Trots att man gör sina försök att hitta mottagare kan det vara svårt. Och med det vill jag inte påstå att det skulle vara svårt att var fonddirektör: det är trevligt och lätt.

”Hjälp!”

Kvällens nödrop stod den sista inledaren för, närmare bestämt Jenny Wikstöm.

– Jag är en av de som Leif Jakobsson menar att inte kommer att få något jobb och representerar ämnet litteraturvetenskap vid Åbo Akademi. Ett av de ämnen som får ta skeden i vacker hand då humanistiska fakulteten måste spara.

Litteraturvetenskapen går nu miste om ett lektorat, som en ny visstidsanställd inte kan kompensera. Förändringen är permanent. Och det som blir lindande är undervisningen, säger Wikström.

– Att vi på litteraturvetenskapen klarat oss relativt bra beträffande examina och forskning spelar ingen roll. Här finns en skrämmande paradox: det enda man kan spara på är undervisningen, samtidigt är undervisningen det som leder till examina och det är examina vi får pengar av undervisningsministeriet för.

Wikström ser dystert på framtiden

– Knappa ekonomiska resurser leder snabbt till knappa emotionella och intellektuella resurser. Jag vill inte hänga ut mitt ämne eller humanistiska fakulteten men stämningen där just nu är jättetryckande. Osäkerheten har liksom fortplantat sig in i arbetsrummen, in i föreläsningssalarna och runt kaffeborden.

Enligt Wikström är frågan inte ett internt spörsmål för ÅA.

– Vi utbildar faktiskt lärare och det är de som ska förvalta vår lilla, lilla stackars minoritetsspråk. När det här lektoratet dras in kommer det att märkas konkret i bokhyllor, tidningar, tidskrifter och skolor.

Hon upplever att diskussionsklimatet är svårt.

– Nu är det dags att fråga vem som får tala om det som händer i Svenskfinland. Vem är det som öppet får ställa frågor om förlagsfusioner och kulturbudgeter? Har alla av oss råd att säga vad vi tycker?

Ändå är litteraturen helt central för oss.

– Om det inte finns pengar till den, vad finns det pengar till? För min generation är det här kristillståndet normalt. I vilken situation försätter det här nyliberala klimatet oss som ska vara lärare, författare, kritiker och journalister i morgon? Hur ska vi göra oss en framtid här i Finland då vi får höra från finlandssvenska instanser att det inte är lönsamt att vi finns?

Text & foto: Fredrik Sonck

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.