Hur ser en genomtänkt kulturpolitik ut? Det var en av frågeställningarna under det ”kulturkoncilium” som Svenska folkskolans vänner ordnade i samarbete med Ny Tid förra veckan.
Konciliet, som modererades av Tomas Träskman, tog avstamp i tre frågor: Vilken kulturpolitik behöver Svenskfinland? Finns det utrymme för demokratisk växelverkan mellan kulturfältet och de finlandssvenska fonderna? Och kan ett mångfasetterat kulturfält uppnå någon form av konsensus om vilken funktion fonderna borde fylla?
I panelen satt förutom undertecknad Wivan Nygård-Fagerudd, musiker och avgående ordförande för Svenska Kulturfondens delegation, Joachim Thibblin, chef för Esbo stadsteater, Matilda Sundström, administrativ chef för Teater Viirus, dramatikern Gunilla Hemming, författaren Merete Mazzarella och Philip Teir, författare samt tills nyligen kulturchef på Hbl.
Som Träskman konstaterade hade de flesta paneldeltagarna också fler än en roll på kulturfältet. Ny Tid har sammanställt några korta referat av en mycket mångfasetterad diskussion.
Konciliet ägde rum på G18 i Helsingfors tisdagen den 29 april. Förslaget om ett koncilium lanserades ursprungligen i Ny Tid 6/2014 i en ledare som anknöt till debatten om Svenska kulturfondens planerade Guggenheimbidrag. Primus motor bakom konciliets förverkligande var Wivan Nygård-Fagerudd.
Merete Mazzarella
inledde med att fråga vad vi egentligen menar med ”finlandssvensk kulturpolitik”? För det är väl knappast samma sak som Putin syftar på då han talar om ”rysk kulturpolitik”?
– Det öppnar för frågan om vad finlandssvensk kultur egentligen är, och här finns det problem. Åtminstone på 80-talet kunde det heta att om Ulla-Lena Lundberg skriver om Kökar, så är det finlandssvensk kultur och – underförstått – att hon då kan förtjäna ett litteraturpris. Men inte om hon skriver om Afrika.
Mazzarella tänkte sig en ganska vid definition som inte bara inkluderar finlandssvenskars kulturverksamhet, utan också vad icke-finlandssvenskar gör för det finlandssvenska.
– Och det är ju klart att finlandssvenskar kan verka både i nationella och internationella sammanhang, och att det också måste höra under rubriken.
Mazzarella höll med om att det är begripligt att fonderna av princip inte velat göra statens jobb, men tyckte att diskussionen om deras uppdrag kan behöva en uppdatering.
– Det är ju helt uppenbart att staten tänker sköta väldigt mycket mindre än tidigare, så jag menar att frågan om gränsdragning mellan privat och offentligt måste diskuteras och möjligen omförhandlas.
Wivan Nygård-Fagerudd
ville inledningsvis ta fasta på hur trycket på fonderna ökat då det offentliga sparar:
– Jag har suttit i Statens tonkonstkommission och ifrågasatt den där nollan för det där lilla finlandssvenska evenemanget, och fått till svar att ”Mutta teillähän on omat säätiönne”. Det rätta svaret på det är att ”Men det har ni ju också”.
Nygård-Fagerudd konstaterade att en omprövning av Kulturfondens uppgifter i relation till det offentliga redan gjorts i vissa fall. Hon var glad åt Mazzarellas försök att vidga begreppet ”finlandssvensk kultur”.
– I synnerhet för mig som musiker är det väldigt problematiskt när man språkligt vill ringa in vad som är finlandssvensk kultur. För mig är det att vara verksam inom det svenska i Finland, och hur man definierar det kan också vara väldigt brett.
Nygård-Fagerudd ville också lyfta fram behovet av sakkunskap och menade att kulturarbetare därför generellt borde engagera sig mer inom beslutsfattandet. För fältet överlag är det viktigt att inte förlita sig onödigt mycket på fonderna. Det finns fler anledningar till att Tonkonstkommissionens karta över Svenskfinland är grå.
– Det handlar faktiskt också om att finlandssvenskar inte bemödar sig om att skicka in ansökningar till staten.
Joachim Thibblin
ville tona ner de krisstämningar som ofta omger finansieringsdiskussioner. Med fem års arbete inom Centret för konstfrämjandet i bakfickan, hävdade han att i alla fall teaterkonsten mår bra.
– Man kan nog med glädje konstatera att finlandssvensk teater har fått väldigt mycket pengar från statligt håll, och att den är väldigt ansedd. Men det gäller för oss att föra en kulturpolitik som håller det finlandssvenska framme på riksnivå. Det är helt avgörande att det sitter svenskspråkiga i de beslutsfattande organisationerna, för hur väl jag än vill tänka om människor så finns det också många som inte förstår oss överhuvudtaget.
Thibblin ville betona att det är viktigt att de pengar som går till finlandssvenska aktörer inte betraktas som någon form av minoritetsstöd, utan att samma konstnärliga kriterier gäller oberoende av språk. Annars blir det svårt att bli tagen på allvar i längden.
Vad gäller den kvalitetsdiskussion som förs med jämna mellanrum tyckte Thibblin att det vore viktigt att våga prioritera, att satsa rejält på spjutspetsarna.
– Det är inte bra kulturpolitik att alltid tänka att lagom är bäst.
Gunilla Hemming
tog också upp diskussionen om innehåll som enligt henne ofta är ganska frånvarande, till exempel beträffande Guggenheimprojektet.
– När Guggenheim avfärdades av den finlandssvenska offentligheten, så menar jag att det var på otroligt snäva grunder. För det var inte för innehållets skull. Nej, det hanterades som ett knepigt fall av förvaltningsjuridik. Går Kulturfonden mot sina egna stadgar? Det blev nivån på den finlandssvenska kulturdebatten.
Hemming vill se en offentlighet som fokuserar på substansfrågor, och är kreativ och nyfiken.
– På vilket sätt kan vi, genom att vara aktiva, dra nytta av projektet och tillföra vår finlandssvenska verklighet någonting väsentligt? Kanske kan vi med 500 000 euro förändra hela atmosfären i vår hemstad, och öppna oss mot Skandinavien? Det är sådana innehållsfrågor vi borde kunna diskutera för att få ögonen på de övergripande behoven inom finlandssvensk kulturpolitik. Ingen kan ensam axla det ansvaret, inte Kulturfonden, inte SFP, inte staten, och inte heller vi som jobbar med konst och kultur. Jag har länge hoppats att det ska skapas ett forum för den diskussionen, och jag hoppas att det här är en början.
Matilda Sundström
resonerade för sin del om det överhuvudtaget är möjligt att definiera vad ”finlandssvensk kultur” är, vilket borde göras för att kunna definiera ”finlandssvensk kulturpolitik”.
– Det som jag oftast hänger upp mig på är att om de statliga konstkommissionerna avfärdar en med att ”ni har ju fonderna”, så är faran med fonderna att de avfärdar ansökningar för att de innehåller något som enligt någon inte är finlandssvenskt.
Sundström håller för tillfället i trådarna för Viirus internationella storsatsning Meeting the Odyssey, och ville betona vikten av att arbeta internationellt.
– Vi har fått jättestora bidrag från finlandssvenska fonder för finansieringen av vår andel av samarbetsprojektetprojektet, men det finns ändå en tendens att ibland isolera sig för mycket.
Sundström framhöll även att det ligger i kulturfältets eget intresse att kunna motivera ansökningar, att det inte är bra för konsten om olika understöd börjar tas för givna.
– Jag tycker att vi har blivit ganska bekväma. Det finns attityder om att man ska få pengar bara för att man kan säga att vi är finlandssvenskar och tänker konstnärligt.
Philip Teir
konstaterade att det direkta demokratiska inflytandet är litet också över statens kulturpolitik, och förde ett resonemang om på vilken nivå olika bidragsgivare reglerar kulturens eller konstens innehåll.
– Vi vill egentligen inte att de som sitter på pengarna och gör upp fördelningspolitiken ska lägga sig i innehållet. I själva verket är det alltid farligt när de gör det. Du vill inte heller att kulturministern ska ha allt för mycket åsikter om innehållet i det som görs.
Enligt Teir är det ändå klart att bidragsgivare tar ställning till innehållsfrågor, och att man på något plan ju delar ut pengar till en kultur som man företräder.
– Men ingen av oss vill att beslutsfattarna går in på detaljnivå, på det som vi som konstnärer eller kulturutövare sysslar med.
Den kulturpolitik som behövs borde vara transparent och genomtänkt. Det senare är förstås mycket svårare, sade Teir.
Fredrik Sonck
Läsaren uppmärksammas på att varken Ny Tid eller skribenten kan hävda något strikt oberoende till diskussionen ifråga. Red.anm.
