Hoppet

av Sonja Mäkelä

De största problemen med diskussionerna om Israel och Palestina är dels gemene mans okunskap, dels mediernas vilseledande sätt att presentera konfliktens parter som jämnstarka. Det säger skådespelaren Noora Dadu som är aktuell med en föreställning om temat.

Kritiker och publik hyllade i april Noora Dadus Minun Palestiinani (Mitt Palestina) som något av det mest angelägna, berörande, underhållande och upprörande som gått på en helsingforsisk teaterscen på ett bra tag. När vi träffas har Dadu precis slagit fast datumen för ytterligare sex föreställningar i slutet av maj, denna gång på flerdubbelt större Ryhmäteatteri. (Du som läser detta: köp din biljett nu.)

Minun Palestiinani är Dadus uppgörelse med och undersökning av sin identitet som halvpalestinier med finsk mor och palestinsk far; en identitet som rasade över henne den 11 september 2001, då tevesändningar – ökänt felaktigt – klippte in jublande palestinier efter bilderna på de rasande tornen. Då började det allt djupare Palestinaintresset och -engamanget, som stundvis gränsade till det osunda (timmar av tröstlös gråt vid videoklipp av sönderbombade palestinska barn), som får en slags sammanfattning i och med den aktuella teaterföreställningen.

Men föreställningen är i ännu högre grad än en privat identitetsresa, en diskussionsöppning. Det är en historielektion, en samtidslektion, ett försök att förstå och förklara det vi känner som Israel/Palestina-konflikten. Det är en föreställning under vilken man håller andan och hjärnan går på högvarv för att suga i sig all fakta, och under vilken man plötsligt måste brista ut i skratt just när ångesttårarna börjat rinna heta nedför kinderna. Det är standup varvat med desperation.

Noora Dadu har försökt göra en teaterföreställning om Palestina i fem år, och ändå är det ett tema hon säger att hon med alla medel har försökt undvika.

– Processen var jobbig i och med temats personliga anknytning och dess politiska dimensioner. De här är saker jag har bearbetat i över tio år och det som nu kom med i föreställningen är bara ett ytskrap. Jag hade fyrdubbelt med material, och dubbelt ännu en vecka innan premiär, berättar Dadu.

Det är inte svårt att tro. Kaffet kallnar medan hon pratar oavbrutet i en och en halv timme.

Identiteten

Noora Dadu konstaterar att hon inte skulle prata som hon gör nu om hon vuxit upp till exempel i Palestina.

– Vi är så otroligt platsspecifika. Jag lever i en vänsterliberal, postmodern verklighet men känner och älskar många konservativa människor som är mycket olika mig. Identitet är en så mångbottnad sak, inget som kommer till oss så där bara och sedan förblir densamma. Men det som intresserar mig är vad i oss som är lika och vad det är som skiljer oss åt, och hur verkligt är det som skiljer oss åt sist och slutligen, säger Dadu, och fortsätter:

– Det är något som roar mig i människans behov att vara något annat än alla andra. Allt som har med ens egen kultur att göra tas på så stort allvar, trots att vi är sådana här pappersdockor som man kan byta olika kläder på. Det förundrar mig. Det blir en underlig paradox, jag känner att jag inte tar identitet så allvarligt men samtidigt kan man inte förbise det som händer i samhället, också här, säger hon och syftar på det sannfinländska valresultatet.

Paradoxen syns även i Minun Palestiinani, där identitet – arabisk, finsk – både tas på blodigt allvar och görs narr av.

De dumma frågorna

Av föreställningen kan man få intrycket att Dadu tänker på och lever med palestiniernas kamp dag och natt. Det bestrider hon utan omsvep.

– Mitt personliga problem gällande saken är att jag en kort tid tänker tvångsmässigt på den men sedan inte orkar mer. Jag vill inte, det tar så sjukt mycket energi, det är så frustrerande, deprimerande.

Noora Dadu. Foto: Sonja Mäkelä

Noora Dadu. Foto: Sonja Mäkelä

Dessa är känslor många av oss kan känna igen. Vi suckar över hur komplicerad och orättvis den låsta situationen är, men tänker inte vidare, och därmed uteblir den konstruktiva diskussionen. Till stor del beror bristen på verklig diskussion på okunskap, menar Dadu. Vi orkar helt enkelt inte hänga med i alla vändor i konflikten.

– Många skäms över sin brist på kunskap, så det skulle vara viktigt att först prata igenom den för att sen kunna diskutera på riktigt. Många känner sig dumma och tror att andra inte delar deras ovetskap. De så kallade dumma frågorna måste ställas, för annars klafsar vi runt i en förljugen snömos där vi pratar om händelserna 1967 utan att veta vad som hände då, om ockupationen utan att veta när den började, om flyktingar utan att veta hur många det finns, om israel-palestinier utan att veta hur de skiljer sig från Västbankens palestinier.

Med föreställningen försöker hon möta just detta problem och hjälpa folk att närma sig temat.

Minun Palestiinani är, som namnet signalerar, Dadus egen version av verkligheten, och hon vill inte kalla sig expert. Hon tackar bland andra Syksy Räsänen och Bruno Jäntti för att ha skapat relevant offentlig diskussion om Palestina i Finland de senaste åren. Hon påtalar mediernas ansvar, spaltutrymmets politiska dimension och det farliga med så kallad objektivitet, som innebär att man per automatik måste ge lika mycket plats för alla parter att delge sin sanning.

– Om en tidning har en lika stor grej om palestinska mammors sorg över sina dödade barn och israeliska mammors sorg, får man bilden att sidorna är lika starka, fastän det i verkligheten dör hundra gånger fler palestinier. Okej, ingen människas sorg är större eller viktigare än någon annans, men om man via medierna får uppfattningen att sidorna är jämnstarka och att deras krav är lika relevanta är det ett problem, säger Dadu.

Hon menar att vi är genomsyrade av det sionistiska narrativet och att väst har stagnerat i visionen om fred och i att presentera bägge sidor, medan vi egentligen borde prata om ockupationen.

– Man kan beskylla palestinierna för mycket, men huvudproblemet är ockupationen, det kommer man inte ifrån. Om man inte pratar om den, utan fastnar i berättelser om islamistpredikares antisemitiska rop eller självmordsbombares hat, kommer man aldrig till frågan om att det finns ett helt folk som saknar suveränitet, självbestämmanderätt, som inte har egen armé, inget flygfält, inte pass.

Teatern och den möjliga freden

Men det finns hopp. Noora Dadu berättar att teatern är på uppgång i Palestina: under de senaste tio åren har det kommit en våg av unga som söker alternativ till det våldsamma motståndet. Killar som förut kastat sten är nu ivriga teaterskapare som tror på revolution med teaterns medel.

– Fenomenet är otroligt. Det startade i flyktinglägren och ungdomarna tror på riktigt att teater – eller rapmusik, film – är mer effektivt än att kasta sten. Det är ju sant, men det fantastiska är att insikten skett där, på flyktinglägren bland de unga.

Freedom Theatre, som härstammar från flyktinglägret i Jenin på Västbanken, besökte Finland 2012. Noora Dadu var den som initierade och organiserade besöket, och hon berättar att många av de unga skådespelarna har fortsatt med teater och nu studerar vidare på olika håll. Det här är en positiv, hoppingivande berättelse, som ändå skyms av den sedvanliga nyhetsrapporteringen, enligt Dadu.

– Medierna är inte så intresserade av att lyfta upp andra narrativ än det om de stenkastande ungdomarna. Det finns krafter som erbjuder ett alternativ, varför pratar vi inte om dem? I stället cementeras vissa berättelser som blir den enda verkligheten.

Dadu återkommer gång på gång till behovet av ärlig, verklig diskussion. Vad som behövs är också diskussion om lösningar. I föreställningen Minun Palestiinani presenterar hon en fredsplan som kan verka utopisk men som inte borde vara det. Den första, spontana versionen publicerade Dadu av en ingivelse på Facebook i augusti i fjol, efter bombningarna av Gaza. Ny Tid publicerar en avsevärt förkortad version av fredsförslaget här.

Dadu säger att förslaget i sig varken är unikt eller innovativt; det unika är snanare att hon verkligen tror på fred.

– Jag är så trött på att alla säger att konflikten är så svår, så omöjlig att lösa. Det är helt möjligt. Fredsförslag från väst känns kolonialistiska och pinsamma, men poängen är att överhuvudtaget prata om lösningar, möjligheter. Jag vägrar tro på en värld där konflikter inte kan lösas eller där man inte tål meningsskiljaktigheter, säger Noora Dadu.

– Den slutliga lösningen måste födas bland människorna som bor i området och fredsprocessen ledas av dem.

Även om fred skulle uppnås kommer våldet inte att upphöra över en natt, och att förbinda sig till fred trots hat och bakslag kommer att kräva tålamod, säger Dadu. Utbrott av ångest efter friheten är sannolika, och människornas trauman måste beaktas. Vidare finns risken för inbördeskrig i Palestina och ökande islamism på Västbanken; bostadsbristen, fattigdomen och högerextremismen i Israel; de omkringliggande ländernas katastrofer, med mera.

– Men trots allt det här tror jag ändå på fred. Om jag inte gjorde det skulle jag inte orka hålla på med det här.

Text: Sonja Mäkelä
Foto: Mitro Härkönen och Sonja Mäkelä

Minun Palestiinani spelas på
Ryhmäteatteri 19–29 maj.

1 kommentar

Minun Palestiinani | En kattslavs dagbok 27 maj, 2015 - 18:19

[…] tips: gå och se Noora Dadus föreställning Minun Palestiinani idag eller på fredag. Jag läste recensionen i Ny Tid och beslöt att jag vill se den, så vi gick på teater igår. Som namnet antyder handlar det mera […]

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.