Debatten fortsätter kring Olli Immonens breivik-inspirerade stridsrop mot ”mångkulturalismens mardröm”, och inom regeringen ligger partiledarna lågt för att undvika ansvar. Immonens försvarare framställer ”mångkulturalismen” som ett ideologiskt bygge som det är helt legitimt att vara oense med, lite sådär som hög eller låg beskattning. Invandringens skadlighet motiveras med kvasiekonomiska argument som helt enkelt inte stämmer, men det är inte det huvudsakliga problemet med diskussionen. Problemet är att Immonens och de övriga monokulturalisternas politiska program grundar sig på antaganden som är oförenliga med grundläggande demokratiska principer.
Vi tar ekonomin först, för det är så man gör i Finland. Finlands ekonomi har strukturella problem, och ett av dem är demografin. De stora årskullarna går i pension, och en av de stora inkomstöverföringarna i Finland går från unga till gamla. Det skulle vara till stor hjälp om en större del av befolkningen var i arbetsför ålder, vilket invandrare i allmänhet är.
Men också i övrigt växer ekonomin när befolkningen växer. Befolkningsökningen är en stor orsak till att exempelvis USA:s ekonomi reser sig från kris efter kris. Befolkningen behöver mer mat, mer kläder, mer utbildning, och det är goda nyheter för en privat sektor som ser efterfrågan öka för sina produkter och tjänster. Monokulturalisterna tycker om att lyfta fram Sverige som ett skräckexempel, men enligt tankesmedjan Arena idé har Sverige idag ca 2,5 miljoner invånare fler tack vare invandringen. 2,5 miljoner människor som äter, jobbar, utbildar sig och som kan vara stolta över att bygga upp ett av världens mest välmående länder. Det finns ingen grund för påståendet att invandring skulle underminera välfärdssamhället. Motsatsen är snarare fallet.
Men det är principerna som gör Immonens och andra monokulturalisters medverkan i regeringen högst problematisk. Monokulturalisterna lyfter fram att etniska minoriteter är överrepresenterade i arbetslöshets- och brottsstatistik, och hävdar att deras meningsmotståndare försöker tiga ihjäl de problem som förknippas med invandring. Men väl att märka har monokulturalisterna ingen lösning på de problem de uppmärksammar (våld, segregation, arbetslöshet, diskriminering). Den enda lösningen de erbjuder är att alla ska deporteras, skickas bort, stanna hemma.
När Jussi Halla-aho liknar Islam vid en pedofilreligion utgår han från att muslimer besitter oföränderliga egenskaper som våldsamhet, lättja och kvinnofientlighet, som är oförenliga med den västerländska värdegrund som han själv påstår sig representera. Egenskaper som antas vara konstanta över generationerna.
Immonen, Halla-aho och resten av Sannfinländarnas ”invandringskritiska” falang ser människor som problemet, inte problemen som sådana. Och inte bara enskilda människor, utan hela folkgrupper. Och detta är rasism. Immonen ersätter ordet ”ras” med ”kultur”, och bedyrar att han tänker förverkliga sitt rasistiska program med parlamentariska metoder. Det är en klen tröst.
Lasse Garoff
