Janne Wass
För motståndarna är Jeremy Corbyn en förlegad rödvinskommunist med bakgrund i privatskolor, som ”aldrig hittat en vänsterkampanj som han inte kunnat ställa sig bakom”. Han har fått kritik för sin diplomatiska inställning till IRA, Hizbollah och Hamas, motsätter sig ett utträde ur EU, och talar däremot för ett utträde ur Nato, som han skuldbelägger för inbördeskriget i Ukraina.
För vänstern är Corbyn något av en våt dröm. Se här en politiker med bakgrund i medborgaraktivism som under många år varit en plågoande för New Labour genom att upprepade gånger vägra följa partidisciplinen då han ansett att partiet seglat för långt högerut. Corbyn har en bakgrund i fredsaktivism, anti-apartheidrörelsen, djurrättssrörelsen (han är strikt vegetarian), och många fler rörelser. Hans förslag om en omfattande nationalisering inom flera branscher får den nordiska vänstern att blekna, han förespråkar införandet av en nationell minimilön, förstärkande av fackens ställning, större satsning på offentligt finansierade skolor, betydligt högre skatter för rika samt införande av en skatt på aktietransaktioner och fler statligt finansierade, förmånliga lägenheter. Trots att hans bror, meteorologen Piers Corbyn, är en uttalad klimatskeptiker, har Jeremy Corbyn drivit kampanj för större satsningar på förnybar energi. Han säger sig vara fast besluten att förbättra jämställdheten mellan könen, även om hans förslag på speciella tunnelbanevagnar för kvinnor, för att skydda dem mot trakasserier, kanske inte riktigt var det mest genomtänkta förslaget man kunde tänka sig.
Även om Corbyn till pappers är en nästan otänkbar ledare i ett Nordeuropa som till synes är fast rotat i en högerkonsensus, har det redan en tid funnits tecken på Labours vänstersväng. Redan att Ed Miliband lyckades bli partiledare 2010 skvallrade om att väljarna ansåg att New Labour hade börjat likna Tories alldeles för mycket, och Miliband och Corbyn möts i sina grundläggande åsikter på flera punkter, även om Miliband tvärtemot Corbyn inte är redo att dra dem till sina logiska slutpunkter. Bland de unga finns ett sådant förakt för partipolitiken att hundratusentals flockade till komikern Russell Brands revolutionära, rehab-inspirerade, halvesoteriska mishmash av anarkistisk revolt och flummig självhjälpsfilosofi. Som en Corbyn-anhängare uppger för New Statesman: ”I ett politiskt klimat där alla är så rädda för att förlora röster att allt de säger är totalt tillrättalagt, säget ingen någonting alls. Jeremy Corbyn står för något, och då vi har den värsta regeringen sedan Thatcher, betyder det mycket”.
Den stora frågan är nu vad Corbyn lyckas uppnå. Alexis Tsipras i Grekland fick smärtsamt erfara att ideologi och en valseger inte nödvändigtvis räcker långt i det brutala politiska spelet. Många som 2008 stödde Barack Obamas framtidsvision har sedermera vänt honom ryggen i besvikelse. Då Sannfinländarna med buller och bång uppnådde sitt mål om regeringsmedverkan, fick de med ens vika sig tredubbla över sina ideologiskt drivna vallöften. Även om den stillsamma veteranen Corbyn i sina illasittande kavajer och sin keps ses som en frälsare av många, kommer han nu att vara i en knepig situation. Dels kommer han med största sannolikhet att skapa en schism inom Labour, och det är inte omöjligt att vi under Corbyn får se åtskilliga avhopp till Liberaldemokraterna eller till och med Tories. Även om partiet utåt lyckas hålla enad front och föra Labour till valseger, kan det gott hända att de som stödde Corbyn denna vecka överger honom lika snabbt då de ideologiska övertygelserna får ge vika för den politiska diplomatin.
Optministen hoppas säkert på att detta är början på en ny trend också i Nordeuropa, och att vänstern igen vinner mark efter decennier av högerstyre. Pessimisten kanske minns att senast Labour hade en så här vänstersinnad ledare var 1980-1983, då Michael Foot ledde partiet. Liksom 66-åriga Corbyn var Foot en veteran som många ansåg hade sett sina bästa dagar, liksom Corbyn var Foot en benhård idealist som tog strid med sina partimedlemmar i många frågor. Foot splittrade Labour och ledde det till det sämsta valresultatet i historien, och personen som tog över landet hette Margratet Thatcher.
2. SSS-regeringen. Här hemma är det dock inga vänstervindar som blåser, utan snarare är det snålblåst kring arbetstagarna då Sipiläs regering försöker höja exporten av oljeprodukter genom att skära i sjuksköterskornas och polisernas söndagsersättningar och sjukledighetssersättningar. Sådär lite karikerat. Åtgärden skapar inga arbetsplatser, hjälper inte exporten i det minsta. Det enda positiva den möjligtvis kan föra med sig är att den måhända hjälper regeringen uppnå sitt sparmål, men denna inbesparing kommer i det långa loppet att bita sig själv i baken då köpkraften minskar, folk går sjuka på jobbet och arbetstagare blir allt mindre motiverade och löper allt större risk för burn-out, depression och andra mentala problem på grund av ett allt mer ogästvänligt arbetsklimat.
Men åtminstone sitter nu i opposition den gamla bastionen för arbetarnas rättigheter, Socialdemokratiska partiet. Nu ska väl sossebossen ryta till. Vad säger då den gamla fackbasen Antti Rinne, då fackförbunden börjar tala om strejk? Jo, Rinne säger att ”vi behöver nu ingen sådan oreda som stör samhällsfreden”, enligt Etelä-Suomen Sanomat 11.9.
Högerregeringen kör alltså över fackförbunden och de tvåpartssamtal, för att inte tala om kollektivavtal, som i årtionden legat som grund för den finländska arbetsmarknaden, för att utföra en åtgärd som är direkt skadlig för arbetstagarna, och som egentligen inte har några som helst positiva effekter för vare sig ekonomin eller något annat. Arbetstagarna hotar då med att använda det enda verktyg som finns kvar i deras arsenal – strejken. I detta läge kunde man tänka sig att vänsterpartiet SDP skulle ta arbetstagarnas parti, men den som någon gång hoppats att Antti Rinne skulle ta tillbaka partiet till dess vänsterrötter får senast nu se sig besviken, då Rinne dessutom som en papegoja upprepar Centerledaren Juha Sipiläs snack om ”samhällsfreden”.
Rinnes uttalande är ytterligare ett exempel på vilsenheten inom SDP, som nu skulle behöva en egen Jeremy Corbyn. Kanske det blir sjätte gången gillt för Erkki Tuomioja i nästa ordförandeval?
Janne Wass
