För 24 år sedan flydde Igor Kubát från kriget i Jugoslavien. Idag hjälper han flyktingar vid den serbiska gränsen till Kroatien. Han riktar skarp kritik mot internationella hjälporganisationer som han anser att lämnar volontärerna i sticket.
Iutkanten av gränsstaden Sid i östra Serbien anländer buss efter buss med flyktingar. På stigen mellan majsfälten går barn, vuxna och gamla de sista metrarna mot EU-flaggan. Enligt en svensk volontär på plats så ska över 30 000 ha passerat här, ofta flera tusen på en dag.
Igor Kubát är inne på sitt nionde dygn som volontär och han har fått in rutinen. Han pratar med andra volontärer på plats för att få en bild av läget innan hans egen grupp beslutar sig för att en bil ska åka och handla vatten och mat.
– Jag startade för några veckor sedan en Facebooksida som jag spred bland vänner och fick på så sätt ihop 10 000 kronor (runt 1 000 euro), och sedan åkte jag ner för pengar som jag hade tänkt använda till en jordenruntresa.
Kubát föddes i en ungerskspråkig stad i Serbien, men flydde redan som treåring till Sverige med sina föräldrar på grund av kriget i Jugoslavien. I höst avlägger han kandidatexamen i mänskliga rättigheter vid Lunds universitet. Han drivs av att viljan att hjälpa människor. Kubát berättar om en trygg uppväxt med många vänner, men han är mest tacksam för den sjukvård som räddade hans bröder.
– Jag fick världens bästa uppväxt i Sverige. Mina bröder hade inte överlevt i Serbien eftersom de föddes tre månader för tidigt. Därför vill jag ge något tillbaka.
Skratt i misären
Solen steker, men efter några minuters promenad syns den efterlängtade EU-skylten, precis intill en halvt förfallen kyrkogård. En barnfamilj tar emot en flaska vatten innan de vandrar vidare och tar kölapp nummer x-tusen i väntan på en buss mot ett flyktingläger i den kroatiska gränsstaden Tovarnik. Varken volontärer eller journalister tillåts fortsätta in i ingenmanslandet där flera tusen flyktingar väntar på bussar, utan de tvingas att stanna på serbisk mark.
Mitt i den kilometerlånga kön, trots skrikande barn och frustrerande människor, syns förvånansvärt ofta skratt och leenden. Människor är nyfikna och ställer frågor. Någon bjuder på cigaretter, en annan på vatten.
Noura Fateh, 27 år, har köat i nästan tio timmar. Hon kommer ursprungligen från den syriska staden Aleppo. Fateh är utbildad ekonom men arbetade som lärare på grund av arbetsbristen.
– Det här är en osäker framtid, men det är en bättre framtid än kriget i Syrien, säger hon.
Ahmed, 20 år, från syriska Dir’a, sitter också och väntar på bussen. Han berättar stolt om hur han tillsammans med två vänner simmade i mörker från Antalya i Turkiet till en grekisk ö.
– Vi var tvungna korsa havet utan båt för att kustbevakningen kanske hade kastat ut oss om de sett båten.
Problem i Ungern
Även om vissa är frustrerade över bussköns nästan obefintliga rörelse, bär många av flyktingarna på tyngre upplevelser. De talar om polisvåld i Makedonien och den farliga resan över Medelhavet. För Igor Kubát var det värsta då den ungerska gränsen vid Röszke stängdes.
– I Ungern var det polisen som var det största problemet. Vi fick inga svar av dem, trots att jag kan flytande ungerska. Vi visste inte vad som skulle hända, om flyktingar skulle bli registrerade eller inte. Det var väldigt spänt.
Polisen hade stängt gränsen tre timmar före utsatt tid, men tillsammans med nio andra volontärer lyckades Kubat få dem att öppna den igen. Ytterligare 1 000 flyktingar kunde passera, men därefter var det stopp.
Dagen innan hade en kvinna stressat för att hinna över gränsen men hon svimmade och ramlade på magen.
– Hon var gravid och rädd för missfall. Hon ville att läkare skulle känna på magen. De hörde ingenting. Jag kommer aldrig att glömma hennes blick när de berättade det för henne. Det var fruktansvärt, säger Kubát och fortsätter:
– Det är helt fel. Vi visste att gränsen skulle stängas. Journalisterna visste att gränsen skulle stängas. Var är alla andra? Var är EU, var är myndigheterna och var är alla hjälporganisationer?
När regnet kom blev situationen akut. Flyktingarna var uppgivna och utmattade och hade varken vatten, mat eller tält. De tio volontärerna byggde upp ett tältläger för nära 1 000 flyktingar genom att muta polis för att få tillgång till tomma tält på andra sidan gränsen.
– Vi åkte sedan till två bensinmackar och ett bageri i norra Serbien och rensade dem på mat och vatten, bindor och blöjor. Allt som gick att använda. Detta var verkligen inte vad jag förväntade mig som volontär. Jag trodde man skulle bli tilldelad uppgifter, inte att vi skulle dela ut uppgifter.
Var är organisationerna?
I ingenmanslandet mellan Serbien och Kroatien har mörkret kommit med kyla, och det blir snabbt brist på filtar. Några svenska volontärer åker iväg för att köpa nya innan affären stänger. Men situationen är inte fullt lika akut som den var i Röszke. Omkring 40 volontärer är på plats och hjälparbetarna hinner till och med sova några timmar i tält och bilar. Men fortfarande lyser organisationerna med sin frånvaro.
– Det är helt galet att det är volontärerna som måste styra upp situationen. Vi som volontärer har bättre resurser och gör mycket mer. Men jag vill fortfarande inte att folk ska sluta skänka pengar hjälporganisationerna för de gör säkert mycket bra på andra ställen även om de inte gör tillräckligt här, säger Igor Kubát.
Text och foto
Daniel Kindstrand
Läs också:
Röda Korset, räddaren i nöden
Välkommen till Finland
