Rent och orent

av Otso Harju

Otso Harju

Just nu är inte världens bästa tid att vara i Delhi. Solen skiner nog där någonstans, men bakom ett töcken av rök. Trots att försöket med att tvinga bilar med jämna respektive udda registerplåtar att trafikera under alternerande dagar har hållit på sedan årsskiftet ligger smogen tung över staden. Ett kort besök till Bangalore, annars känd för sina eviga trafikstockningar, känns nu som en kurortssemester. Hur effektivt den nya lagen i Delhi de facto övervakas kan kollas genom ett summariskt besök till något gathörn – registerplåtarna följer ingen heltalsparitet. Mängden bilar på vägarna tycks nog ha sjunkit något, men alla VIP:s, motorcyklar, ensamma kvinnor och en mängd andra kategorier är självklart befriade från den besvärliga förpliktelsen, vilket lett till en del intressant taktikering bland pendlarna.

Medelklassen knorrar trots att det (som det påpekats) är första gången i stadens historia som den ombeds göra något för allmänhetens väl. Men inte ens medelklassen kan denna gång fullt undgå att plågas av röken, trots att småpartiklar som så mycket annat är en klassfråga. Likväl är det oklart till vilken grad det är bilisternas fel att det fina dammet tränger in överallt med sin luddiga obehaglighet, att huvudet bultar och tänderna knastrar av den blysmakande mikrosanden, och att Delhi med sina tusentals annars så vackra träd nu är en deprimerande grå vålnad. Man kanske borde skylla på fabrikerna utanför stadsgränserna, på bönder som någonstans i den punjabska periferin bränner sina åkrar, eller på människor som eldar med kol. Överlag är det inte så lite överoptimistiskt att tänka sig att lokala korttidslösningar på riktigt kunde bita på ett problem som förorsakats av årtionden av ohämmade utsläpp över hela det extremt tätbefolkade Nordindien. Man kan främst vänta på våren och hoppas på att vinden blåser bort problemen tills nästa vinter.

Delhi är nu officiellt smutsigare än Beijing, men ironiskt eller kanske lämpligt nog är jag egentligen här för att tala med människor om att städa. För om det så är ovanligt förorenat utomhus är det propra medelklasshemmet lika välpolerat som alltid. Att indier tvättar sina golv varje dag (!) förklaras dels av mängden damm, dels av kulturella standarder. För dem som har råd förklaras det delvis också av att någon annan gör jobbet för en. Som sociologerna Raka Ray och Seemin Qayum säger i sin bok Cultures of Servitude, finns det få saker som är lika gemensamt identitesskapande för alla nivåer av indisk medelklass som den ständigt närvarande städerskan. På grund av smogen jobbar hon just nu extra hårt.

”Medelklass” är som begrepp välkänt för sin oformlighet: det kan användas för människor vars tillgångar till diverse former av kapital sinsemellan är väldigt olika. Dessutom vinner medelklasserna själv på att försöka undgå klassificering och såtillvida ses som icke-oppositionell, icke-ideologisk och som den sociopolitiskt vettiga medelvägen. Samhällsvetare från Gramsci till Bourdieu till dagens indiska sociologer har varit måna om att påpeka just detta: att medelklassen har makt att definiera sina egna intressen som korrekta och neutrala. Detta sker i tusentals upprepade utlåtanden och kodifierade handlingar. För att förstå vad medelklass egentligen innebär är det intressantare att undersöka hur status uttrycks i vardagen, i stället för att försöka rita ut skarpa materiella gränser. Mellan olika medelklassnivåer finns självklart en egen vidare logik, och ibland uppstår bittra konflikter om saker som sexualmoral och religion, men städerskan är något alla har gemensamt.

Organiseringen av hushållsarbetet är i Indien central och klart polariserad klasspraktik. Att i Medelklassindien städa själv är en anomali som ofta måste berättigas genom att vädja till extraordinära renlighetkrav, slarvigt studentliv eller specifik politisk övertygelse. Eller rättare sagt måste det att som medelklasskvinna städa själv berättigas, eftersom de allra flesta män är suveränt oberörda av det hela. Att sköta hemmet är, oberoende av klass, kvinnans roll i Indien. Om hon har pengar kan hon betala någon annan att göra jobbet för henne, så länge hon ser till att det görs. Att mannen skulle bry sig har i de flesta hushåll hittills varit en närmast skrattretande tanke.

Hemarbete är en av de mest klassiska centrala feministiska frågorna, i synnerhet för vänsterfalangen. Det är den oheliga sammanslutningen av patriarkatet och kapitalismen, en enorm börda och ett slagfält för kvinnor världen runt. Men i Indien kompliceras klassiska analyser av obetalt reproduktivt arbete. När användningen av billig arbetskraft i hemmet är fullt sanktionerat av samhället läggs en ytterligare nivå till den redan invecklade frågan. Det är inte längre enbart en fråga om kvinna-mot-man-mot-systemet-mot-kvinna utan också om i vilka situationer klass och familj är viktigare eller mera användbara än att ifrågasätta patriarkatet.

Under de kommande månaderna kommer jag att intervjua ett dussintal unga, feministiska, vänstersinnade medelklasskvinnor i Delhi om deras relation till hushållsarbete och -arbetare. Frågan gäller vad hushållshjälp betyder för dem och om denna progressiva grupp kan säga sig se någon förändring i köns- och klassrelationerna utskissade ovan. Än så länge är det oklart åt vilket håll det lutar, men klart är att det ”nya Indien”, där kvinnor tar plats som aldrig förr och står för det mesta goda i landet, inte kan förstås utan att förstå betydelsen av de städerskor, kokerskor, barnskötare och andra som möjliggjort att medelklasskvinnorna kunnat ta för sig.

De sistnämnda kämpar självklart också, hårdare än de flesta, mot lokala och globala system som inte vill se bruna kvinnor lyckas utanför hemmet. Att anlita hemhjälp behöver inte heller nödvändigtvis vara kategoriskt fel. Men vi måste fråga oss vad det innebär att kringgå kampen mot patriarkatet genom att skyffla det reproduktiva arbetet över till någon annan som å sin sida antas städa både hos herrskapet och hemma hos sig själv. Vad är det som gör att vi antar att vissa inte kan sköta flera jobb (män i allmänhet, vissa medelklasskvinnor) medan andra förväntas göra det och mycket mera (arbetarklasskvinnor)? Uråldriga frågor men oändligt relevanta i dagens Indien, där nyliberalism och kvinnans frigörelse påstås gå hand i hand.

Det finns en politisk läxa att lära sig här. Vi har en tendens att se på förtryckta människor (i det här fallet den indiska medelklasskvinnan) som antingen offer eller heroiska motståndskämpar. Om vi är smarta ser vi dem som lite av bägge två. Men vi är alla, oberoende av vad vi genomlider, även något tredje och potentiellt obekvämt: förövare. Det hela låter så dramatiskt att vi gärna glömmer det och därför skapar ohållbara helgonbilder. På så sätt döljer vi de orättvisor vi själva är med om att skapa,  och bestämmer människors värde på basen av deras fläckfrihet. Att något sedan visar sig strida mot detta ideal tolkas som en underminering av hela personen eller gruppen i fråga. Det är ett ohållbart och farligt tankesätt, som enbart hjälper till att skjuta oss själva i benet. Politiska ideal borde aldrig bestå av en checklista av absoluta punkter utan av ett konstant arbete mot ett evigt undflyende bättre. Att vi betalar någon för att hålla smogen ute är inte världens undergång, men vi måste kunna se oss själva i spegeln medan vi gör det.

Otso Harju
gör fältarbete i Delhi

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.