Det var en morgon på Ny Tids redaktion, solen lyste utanför fönstren, men ingen av oss hade tänt lysrören i taket. Jag minns inte om det var ytterligare något pseudorasistiskt uttalande som hade fällts dagen innan, som vi hade läst i morgontidningen, eller om det var Paul Lillranks kolumn i HBL eller ytterligare någon attack mot en mottagningscentral eller meddelandet om nedskärningarna inom Helsingfors universitet. Det jag minns är att vi alla tre som var på jobbet den dagen satt tysta och uppgivna i redaktionens halvdunkel, för att ibland bryta tystnaden med frustrerade utrop över tingens tillstånd.
Det som hade kommit över oss var en typ av uppgivenhet som är ovanlig på Ny Tid. Åtminstone jag kände väldigt akut en förnimmelse av att världen rusade framåt i en skranglig kärra som långsamt höll på att glida av vägen och ner mot en avgrund. Och jag satt maktlös på flaket och tittade på.
Detta är naturligtvis inte hela sanningen, som min kollega påpekade. På de allra flesta punkter blir världen lite bättre hela tiden, vilket vi också noterade i Ny Tid i vårt temanummer om Millenniemålen förra sommaren (Ny Tid 6–7/2015). Men det tunga mörker vi kände hade inte att göra med hur många fler som har tillgång till vatten i utvecklingsländerna, eller att vi är på god väg att utrota en mängd dödliga sjukdomar. Frustrationen som fyllde oss gällde utvecklingen framför allt i Finland, ett land som vi varit vana att hylla som ett skolexempel på en upplyst, tolerant, jämlik välfärdsstat, och i förlängningen Europa, upplysningens och demokratins vagga.
Kolonialismen och kapitalismen
Mycket har hänt som har format det Europa vi ser framför oss, vinglande längs en isig väg på skraltiga vagnshjul. Den så kallade flyktingkrisen är kulminationen av en utveckling i Mellanöstern och Västasien som pågått sedan kolonialismens ”glansdagar” fram till i dag. Få torde förneka att de amerikanska invasionerna av Irak och Afghanistan efter 9/11-attackerna, och den demonisering av islam som följde på terroristattacken i New York, var avgörande för det kaos som sedermera uppstått i regionen. Det amerikanska agerandet var ett sista slag för den gammaldags kolonialism som delvis har antagit ”mjukare” metoder i form av diplomati och ekonomi, ofta outsourcad till privata bolag. Liksom Amerika och Afrika sedan 1500-talet exploaterats för resurser och inflytande, var de stora drivkrafterna för de amerikanska militäroperationerna på 2000-talet olja, inflytande och inrikespolitik. Och på samma sätt som afrikanska och amerikanska ursprungsbefolkningar nekades människovärde förr i tiden, utmålades också den muslimska befolkningen i Afghanistan och Irak som folkslag som inte kunde ta hand som sig själva, utan behövde räddas av den vita amerikanska imperialismen, som skulle komma ridande i skimrande pansarvagnar med utbildning, frihet och demokrati som gåvor.
Man kan lugnt säga att det sket sig, precis som så många förutspådde att det skulle göra. Det är lätt att vara efterklok, men motståndet mot de amerikanska krigen var inte precis tyst och obemärkt. 30 000 personer marscherade mot kriget i Irak i Helsingfors under en tid då nästan ingen marscherade för någonting. Få var så enade i krigsmotståndet som den europeiska vänstern.
Vi ropade varg, och vargen kom
Den ekonomiska krisen som inleddes med bolånekraschen i USA och sedan fortplantades till det europeiska banksystemet och vidare till nationalstaternas ekonomier tog världens ”ledande” ekonomer på säng. Men också den hade, på sätt och vis, sitt ursprung i den europeiska kolonialismen. Det var i och med de spanska och portugisiska plundringsfärderna i Sydamerika som kapitalet på allvar blev globalt, och då lades grunden till den moderna kapitalismen. Guldet som stals från Amerika kom ingalunda det spanska eller portugisiska folket till godo, utan ackumulerades i kronornas skattkammare, och användes för att bygga upp större arméer och handelsflottor så att kungligheterna kunde lägga mer mark och rikedom under sig.
På 1900-talet blev kapitalet frånkopplat all fysisk form. Skulder och värdepapper blev den nya valutan, vilket fick de rikas vinningar skjuta i höjden. Som Jan-Otto Andersson påpekar i sin essä på sidorna 20–22, stävjade Bretton-Woods-systemet en del av problemen, men redan i samband med utformningen av systemet varnade John Maynard Keynes för avsaknaden av politisk kontroll över kapitalet. Den transparens som systemet medförde fungerade ändå som en garant mot ekonomiska bubblor, en transparens som tyvärr började avskaffas i och med Thatcher–Reagan-eran. När 2000-talet randades hade finansmarknadens kontrollmekanismer krympts till ett minimum, vilket gjorde det möjligt för banker och finansmarknadsaktörer att bygga luftslott som sedan kraschade. Precis som Keynes och senare ekonomer som Joseph Stieglitz och Paul Krugman hade varnat för att de skulle göra, tillsammans med en -enad front av vänsterpartier och organisationer som Attac.
Den lilla människans kris
Det är knappast en slump att den högerextremism vi ser florera i Europa i dag växte sig stark i samband med den ekonomiska kollapsen i Europa. Sättet som de europeiska institutionerna har låtit medborgarna, snarare än bankerna och de ansvariga politikerna, ta smällen för det misslyckade ekonomiska systemet, har skapat en misstro mot hela det demokratiska systemet som är svår att åtgärda med business as usual. På samma sätt som den islamiska radikalismen bottnar i en känsla av missgynnande och utsatthet, har den europeiska extremhögern sina rötter i samma känslor.
Det som ter sig så skrämmande, och orsaken till att vi satt så surmulna den där morgonen på redaktionen, är att det kändes som om spiralen bara fortsätter djupare och djupare ner. Efter att nu i sju år ha varnat för att ”Finland inte får bli ett nytt Grekland”, håller högerregeringen på att skapa ett samhälle med just den sociala misär som hanteringen av den ekonomiska kollapsen i Grekland ledde till. Helt på eget bevåg, och allt i marknadsliberalismens namn.
Vi ser en regering som skuldbelägger arbetslösa och utslagna, och som samtidigt skär ner i resurserna för sysselsättning. En regering som beklagar sig över Finlands universitets låga status i världen, men samtidigt gör historiska nedskärningar i utbildning och forskning. Som beskyller fackförbund för ovilja att kompromissa, men själv hotar med tvångslagar. En regering som ständigt tycks snubbla på orden då det gäller att fördöma rasism och fascism. Samtidigt betalar Finlands börsbolag ut rekordstora dividender. Och då är det svårt att inte få en känsla av att allt är sammankopplat.
Mörkrets mönster
Det finns ett replikskifte i V for Vendetta (2005), filmen som gav oss Guy Fawkes-masken och Anonymous-nätverket, som ger uttryck för en liknande känsla. I filmen beskrivs en dystopisk framtid, i vilken högerextrema krafter har tagit makten i England och som styr folket med hjälp av hotbilder och skrämselpropaganda. Bland annat är det oliktänkare, sexuella minoriteter, muslimer, rödgröna politiska aktivister, invandrare och intellektuella som beskylls för samhällets problem. (Låter det bekant?) I det skede av filmen som replikskiftet kommer, håller poliskommissarien Finch på att reda ut vad som egentligen döljer sig bakom den mystiska frihetskämpen/terroristen V:s historia, och hur den är sammankopplad med misären i England.
”Plötsligt hade jag en känsla av att allt hängde ihop. Jag kunde se allting, en enda lång kedja av händelser som sträckte sig långt tillbaka till före Larkhill. Jag kände att jag kunde se allt som hade hänt, och allt som skulle komma att hända. Det var som ett perfekt mönster som hade lagts ut framför mig. Och jag insåg att vi alla är en del av det, och fångade av det.”
”Så du vet vad som kommer att hända,” frågar hans kollega Dominic, varpå Finch svarar:
”Nej. Det var en känsla. Men jag kan gissa. I allt detta kaos kommer någon att göra någonting dumt. Och sedan kommer saker och ting att ta en ful vändning.”
Det finns också ljus
Det var den känslan vi – om jag vågar tala för resten av redaktionen – hade då vi beslöt att göra en temahelhet om demokratins kris. Känslan av att det finns ett skrämmande mönster där allt det som händer, attackerna mot facken och arbetarnas rättigheter, den försvagade välfärdsstaten, klimatkrisen, tillslagen mot mottagningscentraler, Soldiers of Odin, den europeiska extremhögerns frammarsch, storbolagens rekorddividender, de ökande inkomstklyftorna i samhället, bildningsfientligheten, allt är sammankopplat. Och om vi följer mönstret som lades ut framför oss till dess logiska slutpunkt, kommer vi till en situation där saker och ting tar en ful vändning.
Men motkrafter har också väckts i samhället, och det känns som om ideologin och värdedebatten åter gör entré i politiken. Tankesmedjor, filosofer och organisationer grunnar på hur vårt framtida samhälle kunde se ut i en tid efter marknadsliberalismen. Och vi har ju faktiskt en tidskrift som nästan är som gjord för samhällsdebatt av den här typen, eller hur? Dessutom har vi till vårt förfogande några av Svenskfinlands skarpaste hjärnor och vassaste pennor, tänkte vi den där morgonen, och resultatet blev den här temahelheten.
Det måste finnas en styrspak någonstans på den här rangliga kärran. N
Text: Janne Wass
Foto Mattia Notari/Flickr