Den 19–21 april samlas Förenta Nationerna i New York för att dra upp riktlinjer för den framtida globala narkotikapolitiken. Det är första gången på 18 år som generalförsamlingen träffas för att diskutera en politik som får utstå allt mer kritik. Men debatten i medierna skiljer sig kraftigt från den som sker i det politiska rummet.
FN:s nuvarande narkotikakonvention från 1961 har ratificerats av mer eller mindre hela världen. Den har satt ramarna för den globala narkotikapolitiken med sina två grundstenar: att begränsa produktion av och efterfrågan på droger. Detta ansvar har långt fördelats mellan väst, där efterfrågan har funnits, och länder som Afghanistan, Colombia och Mexiko, där produktionen har funnits. Denna gräns delar också upp erfarenheterna av den globala narkotikapolitiken.
Narkotikamötet i april har kallats samman på initiativ från Colombias, Guatemalas och Mexikos presidenter. De representerar länder med en hög produktion av droger, som år 2012 meddelade att det är tid att utvärdera den narkotikapolitik som förts och analysera nya alternativ.
Legaliseringen av cannabis i Uruguay och en rad amerikanska delstater har väckt hopp hos många. Kunde mötet tänkas öppna upp konventionen för legalisering av droger?
Svaret är nej, verkligheten ser annorlunda ut. På bordet finns redan ett utkast för en resolution som länderna har kommit överens om och som med stor sannolikhet inte kommer att förändras i New York. Mötet kommer överhuvudtaget inte att beröra narkotikakonventionen utan ska dra upp riktlinjer för medlemsstaterna och FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå verksamhet UNODC.
Narkotika en icke-fråga i Finland
Inte ett enda land har inför mötet lagt fram ett förslag om att legalisera cannabis, inte ens Uruguay. Diskussionerna i korridorerna skiljer sig kraftigt åt från dem som förs i det förberedande organet FN:s narkotikakommission, berättar Elina Kotovirta, tjänsteman vid social- och hälsovårdsministeriet.
– Cannabis finns inte på agendan. Mötet handlar om att balansera kontroll och behandlingsåtgärder. Det är en enorm skillnad mellan diskussionerna i mötet och dem som förs bland allmänheten.
Kotovirta säger att ståndpunkter i debatten lätt dras till sin spets. Då någon säger att kriget mot narkotika har misslyckats, tolkas det lätt som att legalisering är alternativet. Ofta syftar kommentaren ändå på att tillgång till behandling borde ökas och kontroll- och straffåtgärder minskas.
Jämfört med grannlandet Sverige har det politiska intresset för narkotikafrågor i Finland varit näst intill noll. Från Sverige ska folkhälsominister Gabriel Wikström (S) och två riksdagsledamöter att delta i mötet, medan det från Finland inte är en enda politiker på väg (situationen när denna tidning går till tryck). Finlands officiella delegation kommer att bestå av tjänstemän.
Det politiska språket styr
I praktiken handlar mötet långt om att komma överens om ett språk kring narkotika som alla länder kan acceptera, berättar Kotovirta. Begrepp som exempelvis mänskliga rättigheter har varit svåra att få med i resolutionen. ”Skadereduktion” är inte ännu med, och ord som att ”kämpa” eller ”slåss” mot drogproblemet har bytts ut mot att ”uppmärksamma”. Till och med frågor om jämställdhet har varit svåra att komma överens om.
Kotovirta säger att resolutionen inte kommer att resultera i några bindande påbud för deltagarländerna, men tycker att den är en bra öppning för länder att rannsaka sig själva.
– Jämfört med tidigare resolutioner har språket mjukats upp i detta utkast. Processen har lett till att länderna har rannsakat sin narkotikapolitik. De har fått fundera i vilket läger de står.
Lägren som Kotovirta hänvisar till är de som satsar på behandling och de som satsar på straff. I denna globala uppdelning placerar sig Finland i det liberala lägret. Under förberedelserna inför mötet har även möjligheten att dela upp konventionen luftats. Det skulle tillåta liberala länder att liberalisera sin politik ytterligare. Kotovirta ser risker med en sådan uppdelning.
– Som det är nu har de liberala länderna inflytande över dem som betonar straff. Att förlora det här inflytandet kunde vara farligt, säger Kotovirta.
En flexibel konvention
Resolutionen behandlar inte avskaffandet av dödsstraff för narkotikabrott, vilket har ansetts vara ett stort nederlag i förarbetet. Bland andra Indonesien, Kina, Pakistan och Egypten motsätter sig förslaget och anser att det är en juridisk fråga för de enskilda länderna.
Konventionen ger redan idag utrymme för breda tolkningar. Den tillåter länder att avkriminalisera bruk, vilket har skett bland annat i Danmark och Tjeckien, men däremot förbjuder den ännu legalisering av narkotika. Länder som bryter mot konventionen, som exempelvis Uruguay, behöver inte utstå direkta sanktioner. Däremot kan det påverka möjligheterna att arbeta politiskt inom FN, exempelvis försämra möjligheterna medlemskap i säkerhetsrådet. Detta kan ses som en orsak till varför Finland som ett av 15 länder motsatte sig att Bolivia fick återratificera narkotikakonventionen med undantag för att tugga kokablad, en tradition i landet. Frågan togs nämligen upp samtidigt som Finland ansökte om medlemskap i säkerhetsrådet och ett annat beslut från Finlands sida kunde ha riskerat landets möjligheter att bli invalt.
Julius von Wright
