Dags att begrava TTIP

av Janne Wass

Miljöorganisationen Greenpeace läckte igår över 200 sidor av förhandlingsdokument kring det transatlantiska frihandelsavtalet TTIP. För avtalets motståndare är läsningen både en upprättelse och en lättnad. En lättnad därför att det för tillfället ser ut som om de båda parterna, EU och USA, fortfarande är långt ifrån någon överenskommelse. En upprättelse därför att de förslag som ligger på bordet innebär precis det som kritikerna har varnat för.

Avtalets grundpoäng är att göra det lättare för europeiska bolag att verka på amerikansk mark, och vice versa, samt röja undan olika import- och exporthinder, vilket innebär ett förenhetligande av olika konsument- och miljölagstiftningar och -regelverk. Det finns helt vettiga argument mot frihandel i sig. En risk som ofta lyfts upp är att avvecklingen av handelshindren skulle leda till att europeiska företag skulle konkurreras ut, och att den vinst man skulle få via handeln till USA inte skulle räcka till för att jämna ut balansen, vilket skulle resultera i högre arbetslöshet och en nettoförslust för den europeiska handeln. Å andra sidan är tullarna mellan USA och EU redan nu på låg nivå, så den risken är inte nödvändigtvis överhängande. Men även om man, som EU-kommissionen, räknar med ett positivt scenario, förblir det oklart varför det är så viktigt att driva igenom avtalet. Enligt den modell som kommissionen stöder sig på, skulle den sammanlagda bruttonationalprodukten i EU öka med 120 miljarder euro till och med 2027. Jämför detta med att Tysklands BNP enligt Världsbankens siffror närmar sig 4 000 miljarder euro. Sedan år 2000 har Tysklands BNP ökat med närmare 2 000 miljarder euro. 120 miljarder på tio år är alltså i en europeisk kontext en droppe i havet.

Viktigare för avtalets förespråkare än den reella vinsten för Europa är att EU och USA i och med ett avtal skulle operera på mer jämlika villkor på den internationella marknaden, eftersom de båda aktörerna i praktiken tillsammans skulle sätta upp spelreglerna för den globala handeln. Detta alltså ur en europeisk synvinkel.

I praktiken skulle det betyda att EU skulle kunna ta in det försprång som USA har på grund av mindre stränga regler och lagar angående konsument- och miljöskydd och etiska frågor. Det säger sig självt att USA inte har för avsikt att införa avsevärt strängare regler, och den logiska slutsatsen är således att EU skulle tvingas sänka sina standarder. Detta är något som kritikerna upprepade gånger påpekat, men som framför allt politiker på högerkanten bedyrat att inte kommer att ske.

Men de läckta dokumenten visar att det är just det som ligger på bordet. USA kräver att frågor om livsmedelssäkerhet avgörs enligt en FN-kodex som har en betydligt mildare linje än EU-praxisen. En av de största förändringarna skulle vara att man frångick den så kallade försiktighetsprincipen, som är norm i Europa. Försiktighetsprincipen utgår från att en misstanke om skadliga effekter är nog för att dra en produkt från marknaden eller förbjuda ett ämne eller ett tillvägagångssätt. Den amerikanska modellen är att det måste finnas bevis för skadliga effekter. FN-organets objektivitet har också ifrågasatts upprepade gånger, eftersom representanter för stora multinationella bolag som Coca-Cola och Nestle tillåts sitta i dess ledning. Bland annat vad gäller insektgift har FN-organet varit betydligt mer tillåtande än EU-regler. GMO-skeptiker varnar också för att slopandet av försiktighetsprincipen kunde öppna för import av otestade GMO-grödor och hormonkött.

Det som mött mest motstånd är ändå det så kallade investeringsskyddet. I korthet handlar det alltså om att företag kunde gå till rätten om EU eller medlemsländerna skulle implementera strängare regler, som skulle hota redan gjorda investeringar. Även om bolagen inte – direkt – skulle få inflytande på lagstiftningsprocessen, skulle de få rätt att stämma en stat för utebliven vinst. I praktiken skulle alltså en stat i lagstiftningsskedet tvingas väga till exempel miljölagstiftning mot de eventuella skadestånd den skulle tvingas betala ut till amerikanska bolag.

Hoppingivande är ändå att EU:s förhandlare inte ser ut att vika sig dubbla för att vara USA till lags. Då det gäller investeringsskyddet har EU förkastat USA:s förslag, och lagt fram ett eget krav på att rättegångsprocesserna ska vara öppna och behandlas av en oberoende domstol som följer internationella överenskommelser och regler. Detta har USA:s förhandlare för sin del motsatt sig. I offentligheten har också EU-kommissionärer och ledande europeiska politiker bedyrat att miljö- och konsumentskydden i EU inte ska försvagas. Det skulle vara ett hårt bakslag för dessa politiker att vända kappan i det här avseendet.

Mer än något annat är TTIP ett i grunden nyliberalistiskt projekt, som skulle fortsätta utvecklingen där storkapitalet gynnas på bekostnad av demokrati, självbestämmanderätt, miljö och konsument- och arbetarskydd. Att förhandlingarna nu är så låsta visar att det lyckligtvis finns någon ryggrad kvar i den europeiska demokratiska traditionen, till och med på kommissionsnivå. Men redan hemlighetsmakeriet kring förhandlingarna och det kompakta motståndet mot öppenhet och offenlighet bär affärsvärldens kännetecknen, snarare än politikens. Att 3 miljoner människor skrivit under ett medborgarinitiativ för att stoppa TTIP, och EU på grund av en tolkningsteknikalitet vägrar ta upp frågan är vidare ett tecken på demokratiunderskottet i unionen.

Det mesta tyder för tillfället på att inget avtal fås till stånd under det kommande året. Sedan kommer presidentval i Frankrike och USA, vilket effektivt kommer att sätta förhandlingarna på hyllan för minst ett par år framåt. Redan det skulle vara en seger i sig.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

EDIT: 03.05.2016 kl. 10:37: I näst sista stycket har ”3 miljarder” ändrats till ”3 miljoner”. 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.