Ulf Modin
Människan går på detta plan framåt: Vi tänker allt bättre. Insikterna i abstrakt tänkande har ökat under de senaste hundra åren och är också förutsättningen för att vi skall kunna införa ett socialistiskt system. Tankearbetet och inte kroppsarbetet blir den intellektuella grunden för den avancerade produktionen, som till allt större del består av tjänster.
Vi skall emellertid inte tro att vi kan införa ett system som varar till tidens ände. Om den modell vi nu skapar håller i femtio år har den lyckats bra. Det enda beständiga i historien är förändringen. Realsocialsmen gick under därför att man hade förbjudit en allmän, fri diskussion, som är nödvändig inte bara för partiledningen utan som måste genomsyra hela samhället. Det moderna samhället kräver en fri diskussion för att kunna utvecklas.
Den vetenskapliga och tekniska omvälvningen omskapar också industriländernas sociala struktur. Industriarbetarklassen tynar bort och arbetskraft som kan tänka abstrakt, den så kallade intelligentian, blir ledande. Redan för 15 år sedan var den i Sverige lika stor som fabriksarbetarklassen, 20 procent. 150 år sedan var bönderna den största klassen i Sverige. Idag utgör jorbrukarna bara omkring tre procent av befolkningen men producerar cirka 80 procent av livsmedlen. Produktiviteten är numera så hög att vi omedelbart skulle kunna införa sex timmars arbetsdag utan att behöva sänka vår levnadsstandard.
Före 1917 antogs det allmänt i den internationella arbetarrörelsen att alla fabriker skulle vara statsägda i ett socialistiskt system. Tron på statens förmåga att garantera människorna ett gott liv var utbredd. Den levde vidare i den demokratiska arbetarrörelsen i Sverige också sedan man hade insett att man varken kunde eller ville införa socialismen – år 1932. I stället tillsatte den nya socialdemokratiska regeringen i Sverige en socialiseringskommission, som skulle studera socialismens möjligheter. Socialdemokratins svar på socialismen i Sovjetunionen och de många vilda strejkerna i Sverige blev Folkhemmet, som inte hotade finanskapitalismen men gav en relativ trygghet åt arbetare och bönder. Inbördeskriget i Finland gav en fingervisning om hur det kunde gå om inte “arbetarfrågan” löstes.
Finanskapitalets ekonomiska och ideologiska offensiv efter omkring 1976 har emellertid varit så framgångsrik att vänsterpartierna ideologiskt har trängts tillbaka. De vågar inte längre ta kamp för de arbetandes rättigheter. Partierna har införlivats i den borgerliga staten, och partiledningarna ser som sin uppgift att legitimera finanskapitalismen och i synnerhet borgerskapets diktatur: den liberala parlamentariska demokratin.
Kapitalismen kan inte erbjuda människorna full sysselsättning och ett tryggat liv. Och allra minst kan den ge barnen en framtid. När den socialliberale amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith insåg detta (Den nya industristaten, 1969) började han att plädera för medborgarlön för att Amerika (underförstått) skulle kunna undvika den sociala revolutionen. Medborgarlönen togs under 1980-talet upp av finländska intellektuella, som blivit besvikna på den uteblivna revolutionen. Medborgarlönen förespråkas i dag av nästan alla politiska partier, främst bland De gröna och i Vänsterförbundet. Deras främste talesman är Åboekonomen Jan-Otto Andersson. Finlands mesta högerregering sedan Lapporörelsens tider 1930 stödjer kravet på medborgarlön, eftersom dess ledning tror sig kunna skära ned finanskapitalets kostnader och undvika den sociala revolutionen genom att införa den.
Socialismens motto är ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Måttliga löneskillnader måste det finnas, eftersom folk måste anstränga sig intellektuellt för att få avancerade tjänster. Proportionen 1:4 brukar anges som en lämplig skala mellan högsta och lägsta inkomst. Tungt fysiskt arbete avlönas högre än lätt, intellektuellt avancerat arbete avlönas högre än kroppsarbete också om det rör sig om kvalificerat hantverk. I realsocialismen var det vanligt att enkla arbetare studerade till ingenjörer men sedan gick tillbaka till fabriksgolvet, eftersom det var bättre betalt. Någonting bör vi ha lärt av historien.
Helsingfors universitet var omkring 1980 det akademiska lärosäte i Västeuropa där det fanns mest kunskap om realsocialismen. Det sades att i Sovjetunionen fungerar bara röda armén och metron i Moskva. År 1987 visade det sig att det bara var metron i Moskva som fungerade.
Ulf Modin
är fri forskare
