Om att inte behöva ha ett hem

av Otso Harju

Otso Harju.

För ett par veckor sedan, i taxin från Indira Gandhi International Airport in till södra Delhis klassprivilegium, tänkte jag på att den snabba omväxlingen från Finland tillbaka till Indien var ett lämpligt slut på sommaren. Det var oklart för mig om jag var på väg hemifrån, hemåt eller både och. Rotlöshet och frågor om tillhörighet hade spökat någonstans i bakhuvudet ända sedan jag flög åt andra hållet ett par månader tidigare. Egentligen säkert längre än så: under de tre senaste åren hade jag förflyttat mitt liv nio gånger mellan tre länder och fler bostäder än jag just nu kommer ihåg. Så som framtiden nu såg ut verkade det fortsätta på samma sätt. Även om det alltid var lika jobbigt att gång på gång ta avsked av viktiga människor, tyckte jag att jag hade lärt mig något samhälleligt relevant om känslor och patriotism. Om inte annat så hade jag lärt mig leva effektivt med en kappsäck och en bananlåda böcker som utgångspunkt.

För första gången på flera år hade jag vistats en längre period i hemstaden Helsingfors, som nu inte längre kändes som hemma även om varteviga gathörn var lika bekant som alltid. Den här hösten skulle bli min vem-vet-hur-mångte gång i Indien. I Indien fanns många av mina närmaste vänner och Delhi och Bangalore tävlade om min uppmärksamhet. Delhi var intensiv, fruktansvärd och mera inspirerande än någon annan stad jag visste; Bangalore var kärleksfull och grön.

Efter att ha bott i Helsingfors de första tjugotre åren av mitt liv, var det väl galet att tänka sig att jag någonsin rent praktiskt skulle kunna känna någon annan stad lika väl. Helsingfors var tillräckligt liten och promenadvänlig för att varje kvarter, park och krog skulle kunna kopplas till någon betydelsefull händelse i mitt liv. Uppväxtårens emotionella dramatik skulle väl inte heller komma att upprepa sig med samma intensitet, trots att händelserna kanske blivit större. Poängen är att det inte var något illa med det, det kändes bra att vara turist i sin egen stad. Det var en fin sommar, med mycket mindre stress när det gällde att hänga med i vad som var inne eller tävla om vem som jobbade med vad. Men jag var inte hemma där. 

våras läste jag historikern Tim Blannings strålande Pursuit of Glory: Europe 1648-1815. Bland de mest minnesvärda påståendena i boken var att genomsnittseuropén under ifrågavarande period levde hela sitt liv inom en radie av cirka sex kilometer från hemmet. Sex kilometer! Jag tyckte det lät så konstigt att jag i somras briljerade med informationsgnuttan inför en kompis i Helsingfors. Kompisen har bott utomlands i flera omgångar och rest till ställen jag antagligen aldrig kommer att se, så jag tänkte att han skulle uppskatta anekdoten. Till min förvåning upplevde han inte sitt eget liv som så annorlunda än livet under sjuttonhundratalets hyperlokala tid: trots alla sina resor kretsade hans liv enligt honom själv stadigt kring den helsingforsiska innerstan.

Efteråt tror jag att jag började förstå innebörden i tanken. För ja, idag är det medelklassmåstapå att resa och det anses oerhört pinsamt att inte ha ”varit” någonstans. För de lyckligt lottade möjliggör starka valutor och billiga flyg både veckoslutssemestrar och vintrar på Bali. För den påstått äventyrlige möjliggör de årslånga ryggsäcksresor jorden runt. Men, intressant nog handlar det om imperfektet, inte om att ”vara”. Vi bör resa men vi antas också komma ”hem”, åtminstone i något skede. Vi bör inte glömma varifrån vi kommer. Det som är utanför hemmet är inte vi utan bara ett tillägg till en identitet skapad annanstans: hemma. Fastän resan skulle innebära tio år av arbete eller studier antas vi ändå komma ”hem” till slut, om inte annat så för att skaffa familj. Även om vi finländare lever åratal i andra länder föredrar vi att förbli expats, vi vägrar integreras i ett samhälle som vi halvt omedvetet anser vara sämre än ”vårt eget”. Kanske är vi rädda att förlora något av vår status, kanske är vi rädda att göra någon där hemma besviken.   

Vad detta hem de facto är, är en svårare fråga. Familjen? Barndomsnostalgi? Handlar det om skuldkänslor, om fosterländsk plikt eller om att Finland nog sist och slutligen ”bara är så bra”? Och omvänt, varför finns det en hierarki beträffande vilka andra länder det är mer eller mindre okej att tänka sig en framtid i? Att som finländare vilja ha ett liv med människor i icke-Väst ligger inte högt på den listan.

Att ställa frågor om att flytta handlar ju självklart till stor del om ett visst ekonomiskt privilegium – att ta sig någonstans kostar. Men andra friheter är kanske minst lika viktiga som de ekonomiska. Att byta liv handlar till en stor del om att se det som möjligt. Under sommaren märkte jag att det för mig största privilegiet var friheten från det mentala tvånget att åka hem. Jag skulle knappast någonsin komma att tjäna speciellt bra eller ha ett säkert jobb men vad jag hade var känslan av att mentalt vara redo inte bara att resa, utan att flytta vart som helst i världen – inte bara i Väst – och skapa ett liv där. De senaste åren har det varit Indien och på något sätt kommer det väl alltid att vara det, men det kunde lika gärna vara något annat ställe. Jag har kanske inte pengarna eller färdigheterna som skulle krävas för de flesta av dem, men om jag hade det skulle min hjärna tillåta mig att flytta och börja om. Det är en tanke jag som yngre inte fick lära mig eller tilläts ta på fullt allvar ens inom högutbildade progressiva kretsar – också om jag alltid sett mig som den minst fosterländska eller släktkära person man kan tänka sig – trots att vi antogs resa, studera och jobba utomlands. Ordet ”utomlands” säger väl egentligen allt.

Inte för att det är något metafysiskt eller ens praktiskt bättre med att vara någon annanstans än i Helsingfors, sådana tankar är löjliga. Finland är bra på tusen sätt. Meningen är inte att säga att människor borde flytta, men man kan fråga sig varför så få gör det. Meningen är inte skuldbelägga återvändo (kanske återvänder också jag), men man kan undra över naturligheten i att det hör till att i något skede göra det. Vår oförmåga att hantera människor som flyttar till Finland hänger helt klart ihop med denna undermedvetna patriotism.

I taxin tänkte jag att jag haft tur när jag hittat billiga Finnairbiljetter till Indien. Direktflyg Helsingfors-Delhi, bara sju timmar på planet och så irrationell som jag är så slapp jag flyga via Turkiet just nu. Det hela hade gått med rutin: fyll i immigrationsblanketten redan på flyget, ta inte den misstänksamma gubben i passkontrollen på allvar och så är du inne. Efter att tidigare ha tampats med att frigöra mig från den finländska smygrasismens misstänksamhet gentemot allt som inte är Väst, var det glädjande att inse att jag sedan länge passerat punkten där det inte var en större grej att åka till Indien än till Sverige. (Samtidigt är sju timmar mellan två skilda liv också för lite, även om man gjort det förut. Man hinner inte helt ur den existentiella yrseln.)

Otso Harju
är i Indien

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.