Proust och Kafka för norsk lax eller matjessill

av Dimitri Gogolashvili

Mat och brist tangerar litteraturen och kulturen i en släktkrönika som vindlar från Weimarrepubliken genom sovjetsamhället till Östra Böle och Helsingfors. Ny Tid publicerar Dimitri Gogolashvilis bidrag till Hans Ruin-essätävlingen 2016.

Jag tycker inte om tomma kylskåp. Men mitt kylskåp var tomt igår kväll. Det hade ju bara varit att lyfta på baken och sticka till affären, om jag haft tillräckligt med kontanta medel för det. Men den gångna månadens ekonomiska kris och ett fördröjt förskott för mina påbörjade, halvlyckade översättningar tvingade mig att sålla i mina bokhyllor, som bångnade under alla böcker jag hunnit skaffa under bättre dagar. En nedärvd överlevnadspraktik sedan fyra generationer. Detta var straffet för att jag vistades två veckor i Norden och Baltikum efter mitt korta översättningsseminarium vid Göteborgs bokmässa.

Jag valde ut fyra böcker som jag aldrig skulle läsa. Inte för att jag ogillar Marcel Proust, Alexandre Dumas, Franz Kafka eller Alexander Solsjenitsyn, utan för att jag läst dem på originalspråken medan de här böckerna var i rysk eller georgisk översättning – gåvor, från kolleger, eller vid festligheter. Jag tog böckerna till ett antikvariat vid Frihetsplatsens metrostation. Eller Leninstationen, som jag kommer att kalla den så länge som medborgare med den högsta universitetsutbildningen säljer böcker för att ha mat på bordet. Det blev ganska lite, 20 lari (7 euro) för alltihopa. Men egendomligt uppspelt av detta köpslående åkte jag vidare mot torget som ligger i närheten av mitt barndomskvarter.

I tunnelbanan kom jag osökt att tänka på en mindre känd tysk författare som i början av tjugotalet dog av svält i Berlins tunnelbana, strax efter att han sålt sina sista böcker för flera miljarder mark som bara räckte till en enkelbiljett. Så illa hade jag det åtminstone inte, tröstade jag mig. Strax utanför torget råkade jag träffa min morbror och hans sambo. De stack ut i folkvimlet med sina fina kläder och sportiga look trots att de nästan fyllt sjuttio. Folkvimlet bestod knappast heller av stadens medelklass.

Min morbror och hans sambo är ryska medborgare, de bodde i Moskva tills sambon gick i pension och de valde det varma sydkaukasiska klimatet istället. Vi utbytte ytliga komplimanger, och sedan frågade de vad jag skulle köpa. ”Norsk lax”, svarade jag, och märkte att det lät bra så länge jag slapp förtydliga att det inte handlade om filéer, eller hur jag hade fått tag på pengarna. Jag ville inte sjabbla bort det fördelaktiga intrycket, så jag lovade att hälsa på under de kommande veckorna och gick vidare.

Utöver laxbitarna räckte pengarna till ukrainskt späck, surkål, och en flaska hembränt som krona på verket. Jag kände mig lagom glad och tillfreds med livet och gick tillbaka, njutande av kvällssolens varma smekningar tills jag försvann ner i tunnelbanans svala mörker. Som en råtta.

När ens aktiviteter vid 38 års ålder begränsar sig till sådant som är gratis – joggning eller vandring för att slippa nojor och övervikt av allt datorstirrande, arbete, läsande och hushållsarbete – så blir det en del tid över. Tid att grubbla över huruvida ens nästan genetiska trohet till högkulturella ideal är värd den nästan konstanta nöden och sociala otryggheten. Förmodligen inte. I alla fall inte då dessa ideal kräver så stora offer.

Behöver jag verkligen denna bakgrund: fyra generationer av skol- och universitetslärare, dåligt betalda översättare och tolkar, teater- och konstkritiker? För vad? För att finnas till hands för unga språkentusiaster som tillfälligt finner inspiration i finska hårdrockgrupper eller legender om paradislandet Sverige? Tills de inser att man egentligen kan plugga båda språken online. Hemma och gratis. Hur det nu sen blir med resultatet.

Jag utformades naturligtvis till en inbiten socialist, utan att jag ägnade många tankar åt det under mina unga år. Frågan är om det var ett medvetet val av mig, eller om det påtvingades mig av tidens och familjens levnadsvillkor, som uteslöt alla andra tankegångar än att vi skulle nöja oss med det lilla vi hade.

När man tänker efter så hade den sovjetiska intelligentsian knappast heller något val, hur demokratiskt sinnade de än må ha varit. Sovjetsamhällena var ju ganska jordnära, och intelligentsians ideal var knappast antisocialistiska. De var bara alltför idealistiska, alltför mångsidiga för det sovjetiska etablissemanget. Följaktligen hade det ganska knepigt under sju sovjetiska årtionden, till skillnad från det mindre antalet medlöpare i det politiska etablissemanget. En av de största tänkbara synderna för en sovjetisk intellektuell var att flörta med de monarkistiska seder som bannlysts från samhället. Men många kunde hitta någon borgerlig eller adlig förfader från artonhundratalets eller sekelskiftets imperialistiska Ryssland, och de få överlevande som hade adliga vanor var smygstolta och redo att skryta om dem i sina likars sällskap, då de kände att de gick trygga för de allestädes närvarande angivarna.

Den postsovjetiska intelligentsian, som jag tar mig friheten att räkna mig till, hade å andra sidan flera val: en vidsträckt palett av ideologier, politiska förbund, eller rentav sekter. Men inte heller jag missar chansen att hänvisa till adliga rötter, bara tre generationer tillbaka på min mors sida av släkten. Om så bara för att beundra de sällsynta omständigheter som lät den nästan utrotade Romanovska släkten leva vidare genom Alexander III:s svaghet för kvinnor – i synnerhet för en av hans älskarinnor, en hovfröken som blev mor till min mormors pappa, som dock adopterades av en icke-besläktad familj.

Min mormor brukade faktiskt kalla Nikolaj II för Tsar Batjusjka, Fader kungen, som bruket var bland folket på den tiden. Var hon stolt över sitt ursprung då hon satt i soffan på servicehuset i Östra Böle i Helsingfors, medan vi tittade på Kvällsnytt och diskuterade? Trots att hon teg om det ända till Sovjetunionens upplösning och hon flyttade till sitt andra hemland Finland? Så var det nog. Insikten om hennes börd var en del av hennes identitet och självkänsla. Men inte minst ett motgift mot all kommunistisk tyranni och smuts som hon genomlevde både före och efter det andra världskriget.

Det var kanske denna identitet som hjälpte henne och avhöll henne från att förfalla i tiggeri eller prostitution under de svåra åren efter att hennes pappa greps vid den rysk-finländska gränsen. Mannen hade resedokument för att fly vidare till Frankrike med sin nioåriga dotter och sin unga finska hustru. Åtta år senare följde hustrun i hans spår, men till ett annat straffläger. Vilka chanser hade en tonårig dotter till dömda folkfiender att få ett anständigt liv? Hon nekades tillträde till gymnasium och alla högre utbildningar. Men identiteten, att hon var bättre än de benämningar hon vanligen hörde, var kanske den drivkraft som hjälpte henne att ta sig obesudlad genom de dystraste åren.

Ett av de oförglömliga minnen som höll samman hennes identitet var en nattlig promenad i ett lyxigt hotell i Berlin. Min fem- eller sexåriga mormor vaknade mitt i natten, då hennes föräldrar hade lämnat hotellrummet för att ströva genom Berlins gator och se på nattlivet. Hon vandrade genom hotellets korridorer som var upplysta av tända ljus, tills hon stötte på Maître d’hôtel. Han böjde sig så långt ner som flickans längd krävde och frågade henne: Was suchen Wir, Mademoiselle?

Jag är övertygad om att människan inkorporerar de minnen som bidrar till att forma den personlighet som hon väljer att vara, om hon har en stark självkänsla. Oavsett hur ogynnsamma omständigheterna råkar vara för att upprätthålla denna personlighet. I min mormors medvetande förblev hon dottern till respektabla föräldrar på en recherche nocturne de l’identité på ett lyxigt hotell i Weimarrepubliken. Denna identitet blev också hennes kors att bära genom de 85 eller 86 år hon hade kvar att leva. Speciellt genom det kommande kvartsseklet präglat av svält och undernäring, öppna förolämpningar på gatorna i Moskva och Kharkiv – eller Tbilisi, där kåta kaukasiska machomän som inte var vana vid långa graciösa kvinnor gärna kommenterade henne med ”oj, oj, oj vilken läcker köttbit …”

Kan det vara så att min fåfänga stolthet à l’ancien régime och snudd på högdragenhet stammar från medvetenheten om min härkomst? Inte för att konkurrera med överklassen, utan som ett slags bekräftelse på att jag tillhör något bättre än min anspråkslösa tillvaro som en hemmaman, som under sina 38 år inte hunnit skaffa vare sig hus, bil eller familj.

I regel, åtminstone i många syd- och östeuropeiska länder, blir de yngsta släktingarna de äldre generationernas sista hopp om att förverkliga sina egna uteblivna drömmar och ambitioner. De yngsta ärver kravet att utveckla formidabla färdigheter för att dra sig ur träsket av fattigdom. Som ett prov på att de äldre inte levt sina liv förgäves. De får inte svika sina älskande åldringars förväntningar, de måste åtminstone försöka bli en framgångsrik skådespelare, filmregissör, författare, professor, fotbollsspelare eller boxare. Det gjorde också jag, som tränade boxning och ritt i fem-sex år …

Och ändå följde jag i mina släktingars fotspår. Min mormorsmor, min mormor, min mor, och inte minst min far, undervisade, översatte och tolkade olika språk i något livsskede eller under hela sitt vuxna liv. Och de tvingade mig inte att följa dem, tvärtom grusades min pappas sista hopp om att jag inte skulle följa den otrygga och så gott som till-loser-dömda humanistlinjen då jag kuggades i inträdesprovet till Helsinki Business Administration Program, tre veckor före min tjugotredje födelsedag.

En mulen eftermiddag på senvåren var jag på väg till min svenskakurs vid universitetet. Min pappa och hans framgångsrike kompis, som bodde i den ryska fysikerstaden Dubna, följde mig en bit på vägen. Fysikern passade på att ställa mig en pinsam fråga: ”Kunde du inte låta bli att bli lingvist? Har du inte lärt dig nog om det livet av att se på din pappa?” Varken han eller min pappa lever längre, och de kan inte se mig fortsätta släktens stafettlopp.

Hur många bortslösade år till? Hur många år har min släkt sammanlagt slösat bort? Min pappa började sina första allvarliga skrivförsök i tjugo års ålder och höll på i cirka femtiofem år. Han föddes i en fattig familj åtta månader innan Nazityskland anföll Sovjetunionen. Hans far klarade sig genom kriget och gifte sig strax efter krigsslutet i Sankt Petersburg. Min pappa uppfostrades mest av sin tyskspråkiga moster, som följde sovjetarmén som tolk ända fram till Berlin. Grabben var så framåtsträvande att han vid nio års ålder hade läst alla verk av Shakespeare som fanns översatta till ryska av självaste Boris Pasternak. Ungen ansågs vara redo att möta det hårda livet, i vars början kötträtter bestod antingen av duvor eller sparvar som min pappas granne sköt med slangbella – och som min pappa flera år efteråt skulle ångra att han ätit. Fast de var ett bättre alternativ än råttorna och katterna som invånarna i Leningrad åt under stadens belägring.

Och efter över fyrtio års tjänst vid det statliga universitetet och olika högskolor, hamnade min far i ett läge där han under sitt livs sista besök i en livsmedelsaffär väljer mellan en matjessill och en rökt makrill, då han inte har råd att köpa båda. Hans sista universitetsledning tog ut en förödmjukande hämnd och avskedade honom, för att han ”i smyg” tagit emot ett annat jobb på en provinshögskola, trots att arbetet bara innebar två till tre lektioner under en veckodag då han hade ledigt från universitetet. Hans pension blev 60 euro i månaden, för en före detta dekanus.

Universitetsledningen bestod av skyddslingar till landets dåvarande president, som offentligt påstod att man skulle ”spola ner alla gamla tjänstemän i avloppet” då de enligt honom var smittade av den sovjetiska korruptionen. Den nya enpartiledningen förintade allt värdefullt som fanns kvar av det ganska starka sovjetiska utbildningssystemet: den spanska avdelningen och simultantolkningen, alla historierelaterade läroämnen, och ersatte dem med det George Soros-stödda läroämnet demonologi. Den nya ledningen engagerade ”professorer” i tjugonånting års ålder med tvivelaktiga examina, stipulerade pensioner på 600–750 euro för sina egna släktingar – oavsett vilka positioner de intagit – eller köpte en lyxjakt på Svarta havet; ett infall av universitetets senaste rektor ”för universitetets forskningssyften” …

Min fars utlandsresa 1992 blev hans sista. Från den postsovjetiska krisen hamnade han istället i det krisdrabbade Finland. Han följde sin svärmor till Helsingfors där hon kunde få status som återflyttare och ett muukalaispassi (främlingspass). För att på nytt vara främling i landet. Några familjebekanta skulle hjälpa min pappa att ansöka om en tjänst på Helsingfors universitet, men den ekonomiska krisen och det faktum att han inte talade finska avgjorde saken. Min pappa fick återvända hem och fortsätta att undervisa georgiska studenter i den västeuropeiska skönlitteraturens historia. Hans resor begränsades till några georgiska regioner och till sommarstugan i den ryska byn Krasnogorsk.

Krasnogorsk grundades i sydöstra Georgien av etniska ryssar som blev bannlysta av Gustav III:s kusin, drottningen Katarina II, för att de vågat avvika från den ortodoxa kyrkan. Dessa människor förde en lika diskret som sträng livsstil, och till skillnad från de flesta ryssar var de nykterister, åtminstone fram till nittiotalet. De jobbade på sina bondgårdar och skaffade barn, gick på mässorna som hölls i ett avlägset hus som inte alls liknade en kyrka och bad där sina stilla böner.

Strax efter Sovjetunionens fall började de flytta tillbaka till sitt historiska hemland. De såg ingen framtid i Georgien, som under fyra års tid hade drabbats av ett inbördeskrig, två separatistiska krig och som var på väg in i en otrygg framtid. Då ortsbefolkningen flyttade bort tömdes också deras enda skola, som kring 2005 bestod av en enda skolklass, med 7–8 elever i sex till tolv års ålder.

Babusjkor längs byns gränder och bänkar ersattes av svartklädda, orakade män på huk, med träkors mot sina svettiga och håriga bröst, som glodde illvilligt på förbipasserande och som stank av smörjan av svag cannabis som kokats i kondenserad mjölk för att suga det mesta ur drogen. Många av dessa nyanlända var så kallade krigsveteraner, som vid något tillfälle hade deltagit i striderna i Södra Ossetien eller Abchazien, mest för att få tag på billigt heroin eller morfin vid fronten. När krigen tog slut var de missnöjda över att det lagliga kaoset i frihetens namn var slut innan de hann förverkliga Lenins uppmaning att ”plundra det som plundrats”.

De konstgjorda tjärnar där det tidigare fiskades, och där byns glada ungdomar badade och förälskade sig i varandra, torkade igen eller förslammades. Inte ens den anständiga gruppen av de nya sommargästerna brydde sig så mycket om att fiska eller bada. Det hade liksom varit ryssarnas grej …

Som ung lät min pappa och hans vänkrets sig inspireras av bilden av den äldre herremannen som, trött på sin enformiga rutin, finner sinnesro i att röja ogräs och rensa upp igenvuxna tomter. Det började han också ägna sig åt som äldre.

Trött som han blev efter det sunda arbetets berusning, under sin sista utflykt till byn, kröp han till kojs långt före midnatt. Men innan han somnade hörde han porten knarra. Han snappade åt sig lyktan och smög till dörren, varpå han såg grannen Fjodor genom fönstret. Den skäggige mannen, som sålt hälften av huset till min familj som han sympatiserade med, ville bjuda den ständigt upptagne stadsbon på te.

Fjodors hustru serverade lindte med nejlikefrön (”för den kärva smaken”, sade bondhustrun) och honung från sin egen gård medan hon förklarade vilka blommor de olika honungssorterna kom från. Nykteristen Fjodor öppnade sitt hjärta för gästen och berättade att familjen ville flytta till Ryssland, trots att den nya kommunföreståndaren lovat att de ”snart kanske kunde få” en vattenledning, istället för att hämta sitt vatten från en brunn i närheten. De kunde inte leva på löften, utan på det som var stadigt och pålitligt, och som gav bröd med omedelbar verkan.

Som bekräftelse på Fjodors ord frustade hästen till i stallet, och strax därpå skådade min far en drömlik syn i den månbelysta dörröppningen: en varelse med vita och svarta fläckar på pälsen stod som förstenad på sina fyra korta ben och glodde med kolsvarta ögon på den sena gästen. Det var gårdens mångkunniga hund som vid behov kunde släpa en vildgås från tjärnen, vakta husen, strypa en fräck råtta i köket, utan att kräva beröm för dessa tjänster. Hunden hade snälla och omtänksamma ögon, som det anstår en värd, och lät min pappa känna att han var välkommen i familjen. Det var som en uppenbarelse: hunden förkroppsligade en förtegen godhet, trots att den var en del av mörkret som djuren tillhörde, som om den hade en ringdans av bröderna Grimms, Hauffs och Hoffmans gestalter i släptåg. ”God kväll, Rjurik”, tänkte min pappa. Jag undrar om det var hans största uppenbarelse i livet.

Han lyckades aldrig få sitt eget verk publicerat. Han kanske saknade de rätta kontakterna och pengarna för att täcka tryckningskostnaderna. Hans sista översättning var Donna Leons Döden på operan, som han väntade på att få se publicerad i över tre år. Oturligt nog träffade han en skurk till förläggare, en skandinavisk man som var gift med en georgisk förläggare och tillsammans drev de ett skurkförlag med ogiltiga kontrakt och utan energi för nyutkomna böckers marknadsföring. Däremot kunde de mästerligt omsätta översättarnas utländska stöd i sina andra projekt. Min far gick hädan efter att han opererats för en hjärntumör – ett resultat av mångåriga bekymmer – utan att få en enda slant för sitt arbete.

Ett halvår senare stod Leon-böckerna uppstaplade i mitt sovrum. Symboliskt nog stod de mellan min senaste översättning – Mikko Rimminens kultroman Pussikaljaromaani (Öl, vänskap och tärningsspel) – och nästan samtidigt utkomna exemplar av min mormorsmors självbiografiska roman i rysk översättning. Ursprungligen heter boken Vastavirtaan, Mot strömmen, och framför allt handlar den om hur hon hamnade i Stalins fångläger. Under ett par år brukade jag snubbla över dessa tre bokstaplar och blev tvungen att flytta dem till ett annat hörn i min sovkammare, medan jag undrade om det var en välsignelse, när flera generationer i släkten får sina böcker publicerade eller en ond cirkel och förbannelse som alltid står i vägen för tillblivelsen av ett lagom välstånd. Från en generation till följande …

Text: Dimitri Gogolashvili
Foto: Otto Donner

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.