Hela havet stormar

av Johan Ekman

Britterna tror inte på vintern, och de tror inte heller på att imperiet inte längre existerar; de lever i en dröm; de tänker på den gångna sommaren och det forna imperiet, de fantiserar om en kommande sommar, och fast de inte längre kan drömma om imperiets återuppbyggnad, är det omöjligt för dem att föreställa sig ett Storbritannien som inte, kanske på något nytt och aldrig tidigare skådat sätt, är Great.

Pentti SaarikoskiRippumatto, 1963 (vår översättning)

Storbritanniens beslut att lämna EU är, vid sidan av Sovjetunionens fall, den största geopolitiska händelsen jag upplevt. Brexit och Donald Trumps val till USA:s president, bägge till en stor del resultat av problem som globaliseringen i sin nuvarande form medfört, är enorma bakslag för den liberala världsordningen. Om inte progressiva partier tar globaliseringskritiken på allvar går vi en mörk framtid till mötes.

En fråga som ofta ställs är varför David Cameron gjorde något så politiskt riskabelt som att tillåta en folkomröstning om EU-medlemskap. Ju närmare dagen nalkades och risken för ett utträde ökade, desto oftare ställdes frågan av med häpnad slagna kommentatorer och etablissemangsfigurer. Att allt inte stod rätt till var uppenbart när Remain-kampanjens aktivister några dagar före omröstningen, utanför en metrostation i nordvästra London delade ut flygblad med ett budskap som skiljde sig markant från det de tidigare fört fram. Plötsligt var argumentet som flygbladen proklamerade att Brexit skulle vara direkt illa för låg- och medelinkomsttagare. Före det hade budskapet främst varit att Londons ställning som finanscentrum låg i fara: ”Jag gillar inte nödvändigtvis bankernas sätt att fungera, men de skapar trots allt jobb”, var ett argument som upprepades.

Det fanns inga rationella ekonomiska argument för varför Cameron skulle utlysa folkomröstningen. De bakgrundskrafter som stöder det konservativa partiet har ett direkt intresse i att bevaka Citys specialställning inom EU, och exporten av finanstjänster till den inre marknaden är livsviktig för dem. Den fria rörligheten av arbetskraft är en del av arrangemanget: dels öppnar det för större rekryteringsmöjligheter för bankerna, dels möjliggör det mera lågavlönad arbetskraft inom servicesektorn. Visst, bland hedgefondernas direktörer finns ett stort EU-motstånd, inte minst på grund av unionens försök att reglera fondernas verksamhet, men på det hela taget representerade de en minoritet. Financial Times skrev på ledarplats att ”Business leaders have a duty to spell out the cost of leaving”. (FT, 15.6.2016).

Alternativet att Storbritannien skulle få några gratistjänster utanför EU var heller inte på bordet. Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble meddelade före omröstningen att Storbritannien inte skulle få tillgång till den inre marknaden utan att acceptera fri rörlighet. Det är också positionen Tyskland och Frankrike intagit inför förhandlingarna om hur utträdet ska verkställas. Realpolitiskt sett skulle beviljande av ”à la carte-status” åt britterna ge fel signal åt andra rebeller. Inget av detta kan ha varit en överraskning för den Oxfordutbildade överklassmannen Cameron. Alltså kvarstår frågan varför?

Vändpunkten Suez

Orsakerna går att finna i arrogans, intern partipolitik, samt i ilskan som så många väljare känner. Historiskt har Storbritannien alltid haft ett speciellt förhållande till resten av Europa. Under Storbritanniens tid som kolonial stormakt var politiken gentemot kontinenten ämnad att upprätthålla en maktbalans som förhindrade uppkomsten av en kontinental hegemoni, samt att kväva potentialen till hotfulla revolutioner, som den i Frankrike 1789.

Första världskriget gjorde slut på en hundraårig maktbalans som tjänat brittiska imperialistiska intressen. Storbritanniens ställning som stormakt hotades av ett allt starkare USA. President Woodrow Wilson såg första världskriget som en produkt av imperialismen; världens starkaste ekonomi hade bara att vinna på en politik som förespråkade expansiv demokratisk kapitalism framom traditionell europeisk kolonialism.

Storbritanniens tid som stormakt tog definitivt slut efter andra världskriget. Landet försökte tappert upprätthålla illusionen, men år 1956 var det abrupt slut på (själv-?)bedrägeriet när USA framtvingade brittisk reträtt från Suez. En annan händelse som signalerade nya tider var Romfördragen år 1957 som lade grunden för vad som kom att bli EU. Storbritannien, med sin svaga konkurrenskraft, blev ohjälpligt efter fördragsparterna, som gynnades av det ekonomiska uppsving som etableringen av den gemensamma marknaden medförde.

Inte ens medlemskap i den europeiska gemenskapen 1973 var tillräckligt för att på allvar stärka Storbritannien ekonomiskt. Istället blev det Margaret Thatcher som genom nyliberala reformer framgångsrikt ökade konkurrenskraften och ojämlikheten i landet. Men inte ens den ekonomiska storsläggan och äventyret på Falklandsöarna åstadkom det som Thatcher och Tory-högern mest av allt ville ha: återfunnen status som världsmakt.

Blair = Bushs knähund

Storbritanniens ekonomiska strategi har, med det ena benet i Europa och det andra utanför, fungerat bra för den brittiska kapitalismen. Men som USA:s lillebror har landet genomlevt militära förnedringar: karikatyren av Tony Blair som George W. Bushs pudel har etsat sig fast i folks minnen. Det har öppnat flanken för Tory-partiets höger, som också opponerade sig mot Camerons förlikning med New Labours strategi att förena socialdemokrati med nyliberalism. Regeringen har inte lyckats skapa nya jobb inom den privata sektorn på orter där den gamla industrin skurits ner, och nedskärningarna efter finanskrisen har lett till ökad bitterhet och ojämlikhet. Det var i den kontexten Cameron beslöt att försöka stärka sitt mandat. Camerons spel misslyckades fatalt och istället fick Tory-högern sin hämnd – ironiskt nog mycket tack vare desillusionerade arbetarväljare. Theresa May står nu inför den otacksamma uppgiften att minimera de negativa ekonomiska konsekvenserna för det brittiska kapitalet och bevisa för Brexit-väljarna på de gamla arbetarorterna att hon är villig att arbeta för dem. Mycket riktigt har hon utlyst de rotlösa ”världsmedborgarna” som sin fiende och den brittiska arbetaren som sin vän, men hennes största trumfkort tycks vara en opposition som befinner sig i en ännu större kris än hennes eget parti.

Tredje vägens misslyckande

Man kan fråga sig varför progressiva partier inte lyckats dra nytta av det rådande samhälleliga missnöjet. Istället är det högerpopulismen som dragit det längre strået. Francis Fukuyama kan ha varit på rätt spår då han i november skrev i Financial Times att det i USA har skett ett politiskt mysslyckande: det politiska systemet representerar inte längre i tillräcklig grad den traditionella arbetarklassen. Republikanerna företräder affärsintressen och dem som gynnats av globaliseringen, medan Demokratiska partiet enligt Fukuyama har blivit ett parti som främst driver identitetspolitik: en koalition av kvinnor, Afroamerikaner, den spansktalande befolkningen, miljöaktivister och hbt-rörelsen. Vänsterns oförmåga att representera arbetarklassen har enligt honom återspeglats i Europa: ”Den europeiska socialdemokratin accepterade globaliseringen redan för ett par årtionden sedan, i form av Blairs centrism eller den typ av nyliberala reformism som företräddes av Gerhard Schröders Socialdemokrater på 2000-talet”.

Givetvis är det viktigt att erkänna existensen av andra slags orättvisor än de rent ekonomiska, men det ligger mycket i Fukuyamas analys att tidigare progressiva partier har nedprioriterat frågan om strukturell ekonomisk ojämlikhet. I Storbritanniens fall var folkomröstningskampanjen ett bra exempel på vilka svårigheter både liberaler och socialdemokrater har att hitta ett övertygande svar på varför status quo skulle föra något bra med sig för dem som känner att de förlorat på utvecklingen. I USA var det däremot Trumps kritik mot frihandel som vann avgörande röster.

Både Remain-förespråkarna och Demokratiska partiet försökte fälla sina motståndare med argument som ”populisterna vet inte vad de talar om” och ”en röst för populisterna är en röst för rasism och sexism”. Hur sant detta än var, var det inte fungerande argument för många desillusionerade väljare som valde kritiken mot ett dysfunktionellt system framom liberala värderingar. Till exempel valde en avgörande mängd av dem som senast röstat på Barack Obama att nu rösta på Trump.

Lärdomen som progressiva partier ska dra av detta är naturligtvis inte att bli mera invandringskritiska, något som framträdande Labourpolitiker föreslagit. Istället krävs ett substantiellt svar på hur problemet med en globalisering som lett till vinster för storföretag, men förluster för västvärldens arbetar- och medelklass kan lösas. Att bara lita på kompenserande välfärdstjänster fungerar inte. Dels är det ofta de som ryker i en ekonomisk kris, dels är det inte säkert att allt som ofta åtminstone implicit skuldbeläggande välfärdssystem får mänskor att känna sig som fullvärdiga samhällsmedlemmar.

Det finns en mängd olika scenarier som beskriver hur den typ av politik som Brexit och Trump står för kan bli farlig. Ett är att varken Trump i USA eller Brexitregeringen levererar, och livet inte blir mera great för de missnöjda. Vem eller vilka kommer då att stiga fram? Det vakuum som uppstått till vänster om mittenstrecket har mycket att göra med oviljan att ifrågasätta hur globaliseringen fungerar. Också i Europa har vi anledning att ifrågasätta själva tanken om att integration i sig självt skulle innebära något bra. Politiken gentemot Euroområdets periferi är ett exempel på hur själva ramverket begränsar möjligheten till progressiv politik. Det om något ger vatten på kvarn för högerpopulisterna. Hoppet för att något positivt ska komma ut ur de kriser som världen nu konfronteras med är inte stort. Men för att chansen ens ska finnas måste frågan om omfördelning åter placeras i centrum av debatten. 

Text: Johan Ekman
Illustration: Otto Donner

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.