Li Andersson.
Det europeiska samarbetet har varit i kris under flera år nu. Eurokrisen som startade år 2010 har lämnat spår som kommer att synas i Europa under många år. För det första synliggjorde krisen de strukturella problem som euron lider av, och som fortfarande inte lösts. Euroländerna är, trots stora skillnader i näringslivsstruktur och ekonomisk situation, sammanbundna av en gemensam valuta och en centralbank vars enda intresse och klara mandat är att stävja inflation. Då länderna dessutom är hänvisade till lån enbart från den privata marknaden, skapades i fallet Grekland en situation där ett självständigt land stod på gränsen till konkurs. Det är absurt att en sådan situation ens kan uppstå, och beskriver hur snedvriden maktbalansen mellan den privata finanssektorn och medlemsstaterna blivit till följd av att länderna inte längre har en nationell centralbank eller en egen valuta.
Skattebetalarna i de övriga euroländerna tvingades delta i massiva inkomstöverföringar till den privata bank- och finanssektorn, vilket av förståeliga skäl skapade en känsla av såväl orättvisa som maktlöshet inför eurosystemet och finanssektorn. Detta missnöje utnyttjade högerpopulisterna i många länder för sin kritik mot EU, samtidigt som de spelade på föråldrade stereotypier för att skapa motsättningar mellan medborgarna i krisländerna och medborgarna i de starkare ekonomierna i norra Europa. Den konservativa högern utnyttjade i sin tur krisen för en häftig åtstramnings- och privatiseringspolitik, med omfattande nedskärningar i service, pensioner, socialskydd och löner. Resultaten var ökad fattigdom, en ohållbart hög arbetslöshet, en närmast icke-existerande tillväxt samt en märkbar ökning av den offentliga skuldsättningen, då man valde att rädda bankerna för att undvika en utbredd bank- och finanskris.
EU:s legitimitetsproblem existerade visserligen redan innan eurokrisen. Valdeltagandet i Europavalen har varit lågt redan under en längre tid och EU har setts som en avlägsen och odemokratisk institution, som inte klarat av att svara på de höga ambitioner och ädla värderingar som unionen säger sig stå för.
Det politiska arbetet inom unionen har hela tiden fokuserat på befrämjandet av den interna marknaden. Avreglering av olika former av handelshinder har visst befrämjat handeln mellan länder, men samtidigt gjort det svårare att i samband med upphandlingar ställa krav som tangerar sociala rättigheter eller ekologiska villkor. Fri rörlighet för arbetstagare är i sig en viktig rättighet, men man har inte alls i tillräcklig utsträckning fokuserat på hur man ska undvika situationer med lönedumpning och arbetsgivarnas försök att utnyttja arbetskraftsinvandringen för att pressa ner priset på arbete.
Den interna marknadens princip om fri rörlighet gäller även kapital, men på EU-nivå har man först under de senaste åren börjat diskutera hur man kan åtgärda skatteparadisekonomin och företagens systematiska skatteplanering. EU-ledarnas trovärdighet i fråga om en rättvisare ekonomi är närmast obefintlig. Den första januari i år publicerades läckta uppgifter om hur EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker då han fungerade som statsminister för Luxemburg under flera år aktivt motarbetade försök att på EU-nivå åtgärda de stora multinationella företagens skattesmitning. Det är mot denna bakgrund som eurokrisen ytterligare förstärkte motsättningarna inom det europeiska samarbetet och förvärrade den brist på förtroende som många medborgare känt gentemot de europeiska ledarna och unionen.
Sedan skedde den allt snabbare frammarschen för högerpopulistiska och fascistiska krafter i många länder i Europa. Ungerns och Polens människorättssituation är långt ifrån de värderingar som EU säger sig representera, och i stora medlemsländer som Tyskland och Frankrike har AfD och Front National skapat ett högerpopulistiskt tryck som redan nu har påverkat hur de stora högerpartierna positionerar sig i fråga om till exempel flykting- och asylpolitiken. Högerpopulistisk och xenofobisk retorik var även klart dominerande i den kampanj som Brexit-sidan förde i Storbritannien, fastän de slutliga motiven för hur folk röstade säkerligen varierade. Till råga på allt detta kom Donald Trumps ”seger” i presidentvalet i USA. Den betyder på många sätt slutet på det man tidigare hänvisat till som en gemensam ”västerländsk värdegrund”. Det finns ingen sådan gemensam värdegrund, och aldrig har det stått så tydligt som nu. Det är en av de främsta orsakerna till den politiska kris som det europeiska samarbetet befinner sig i just nu.
I detta läge har man nu inom den traditionella högern bestämt sig för att fokusera på ett nytt område för samarbete: försvarspolitiken. Traditionellt har försvarspolitiken ansetts höra till den nationella nivån för beslutsfattande, men nu hänvisar man till Rysslands annektering av Krim, bekämpning av internationell terrorism och olika typer av hybridpåverkan för att intensifiera det försvarspolitiska samarbetet mellan EU-länderna.
Detta nya intresse för försvarssamarbete bör nog snarare ses som ett svar på både den interna kris som EU lider av, och den kris som Donald Trumps seger innebär för det transatlantiska samarbetet. Tydligen försöker man nu bygga upp en uppfattning om det gemensamma ”europeiska” genom att denna gång fokusera uppmärksamheten på såväl interna som yttre hotbilder, militären och försvaret.
Att man på EU-nivå diskuterar att inte ta i beaktande skuldsättning för militära investeringar i finanspaktens skuldtak på 60 procent av BNP är närmast sorgligt. Det som den europeiska ekonomin hade behövt för länge sedan är offentliga investeringar för att öka sysselsättningen och tillväxten. Euroländerna har istället fört en stram finanspolitik, bland annat med hänvisning till finanspakten. Nu är man plötsligt beredd att tumma på regeln, så att man kan låna pengar för vapenhandel och militära anskaffningar.
Den traditionella högern kommer aldrig att vara den politiska rörelse som besegrar högerpopulisterna. Därför är det viktigare än någonsin att den europeiska vänstern nu, trots besvikelser i Grekland och många andra länder, än en gång samlar krafterna för en rödgrön Europapolitik. Det behövs ett alternativ för det utbredda missnöje som medborgarna i många länder känner, och vänstern har en viktig möjlighet att nu bygga ett gemensamt europeiskt program som bygger på krav som gäller social rättvisa, respekt för arbetsrätten, reformer av banksystemet och åtgärder mot skatteparadisen och finanskapitalismen samt en sysselsättningspolitik som tar i beaktande klimatförändringen. Det är hög tid att man inom den europeiska vänstern nu börjar fokusera på de breda frågor som förenar hela rörelsen, istället för ändlösa debatter om institutioner och de olika förhållningssätt man har till dem.
Li Andersson
är Vänsterförbundets ordförande
