Per-Erik Lönnfors.
I början fick statsministern sympati just för att han inte motsvarade den negativa bilden av en politiker, utan gav ett rakt och renhårigt intryck. Inte heller nu ifrågasätter man hans goda vilja, men börjar sakna politikern. Man är rädd för att Juha Sipilä inte riktigt förstår vad han sysslar med. Men kritiken för att han leker företagsledare har inte preciserats.
Jag har, Gud förbjude, aldrig varit statsminister, och saknar kompetens att bedöma en sådans prestationer. Däremot har jag varit vd i 21 år (Hufvudstadsbladet och Finska Notisbyrån) utan att få sparken, och gått på en del kurser i management.
För mig är det närmast Sipiläs språkbruk som avslöjar hans syn på sitt ledarskap. I en öppenhjärtig TV-intervju sade statsministern att han lekt med tanken på att avgå, men att hans vision motiverat honom att fortsätta.
Vilken vision? 73 procents sysselsättningsgrad är ingen vision, det är ett kvantifierat mål. Eller ”målsättning” – ju längre ord desto mera imponerande! Det är närmast entreprenörer som har visioner. På managementkurser framhålls Christofer Kolumbus som en typisk visionär. Men han var totalt misslyckad som administratör av de samhällen han ”upptäckt”.
Entreprenörer som företagsledare har ofta administratörer vid sin sida. Likaså visionära statsmän, tag Gustav Vasa och Axel Oxenstierna eller andra historiska parhästar.
Visionärer har sällan någon exakt tidtabell. Det hade knappast Mahatma Gandhi, Martin Luther King, Nelson Mandela eller Abraham Lincoln. Om de har en tidtabell så slår den oftast fel – liksom för Kolumbus när han underskattade avståndet till Indien med hälften.
Visioner uttrycks i värden, varmed inte avses siffror, utan mänskliga värden. Sipilä är ingen visionär.
Eller kanske hörde jag fel, talade Sipilä om ”mission”? Ännu värre! Det betyder att omvända till den rätta läran.
Juha Sipilä har med förkärlek använt uttryck som ”strategi” och ”process”. De är vanliga i managementkurser.
Strategi är ett uttryck lånat från krigsteorin. Konsulter i ledarskap använder ofta klassiker som Clausewitz (Om kriget) och Sun Tzu (Krigskonsten) för att illustrera ledarskap. ”Taktik är att vinna slaget, strategi är att vinna kriget”. Enligt Väinö Linna är strategi att sikta först och skjuta sedan. När Sipilä sätter en tidsfrist för sin strategi gör han samma misstag som när han tidsbestämmer sin vision. De som gör så är oftast alltför optimistiska. Ingen trodde på Lord Kitchener när han sade att första världskriget skulle ta flera år. Soldaterna skulle ”komma hem till jul”.
Företagskonsulter varnar nyutnämnda chefer för att felbedöma sina verksamheter. Man ska skilja mellan processindustri, där man matar in råvaran i ena ändan av maskineriet och får ut slutprodukten i den andra, och verkstadsindustri, där varje tillverkningsskede kräver nya beslut och yrkeskunskap. Om Sipilä nödvändigt vill använda managementmetaforer på statsledning så ligger en regering närmare en verkstads- än en processindustri.
Den är förstås ingendera.
En regering – och en nation – måste styras med ledarskap snarare än med management. Men varför skulle då inte framgångsrikt företagsledarskap ge kompetens att lyckas som statsminister?
Man kan söka svaret i de tiotusentals böcker om företagsledning som ges ut hela tiden, makuleras och ersätts av nya teorier som i sin tur makuleras efter att ha gjort sina författare rika. De bygger på erfarenheter som snabbt föråldras, eftersom erfarenheter, som Oscar Wilde uttrycker det, bara kan användas i gamla situationer men är helt värdelösa i nya. Låt mig ändå citera en gammal bok, Leadership in Administration av Philip Selznick.
Enligt Selznick är en organisation ”ett tekniskt instrument för att mobilisera mänskliga energier och styra dem mot bestämda mål. Vi fördelar uppgifter, delegerar auktoritet, kanaliserar kommunikation och hittar på sätt att koordinera allt som på detta sätt har delats upp och paketerats”.
Från organisationerna skiljer sig institutioner, vari regeringar kan innefattas, genom att de mera liknar naturliga produkter av sociala behov och påtryckningar – ”en reagerande, anpassningsduglig mekanism”. Eftersom de är komplicerade blandningar av både planerat och responsivt beteende kan de inte stöpas i någon ideal form.
Ett samhälle består av människor med aspirationer som bildar ett stort upplag av energier. Dessa kan på ett konstruktivt sätt styras mot önskvärda mål eller de kan bli motspänstiga källor av frustration.
I varje statsskick finns samma behov av en sammanjämkande balans mellan fragmentariska gruppintressen och gemensamma mål. Det förutsätter ledarskap som inte baseras på officiell ställning eller status eller prestige eller auktoritet. Det siktar inte primärt på effektivitet, utan på att promovera och försvara mänskliga värden.
Företagskonsulter älskar metaforer, ibland floskulösa sådana, för att klargöra komplicerade frågor. En sådan är liknelsen om arkitekten och trädgårdsmästaren. Arkitekten – eller byggmästaren – handskas med material som han känner, han kan göra ritningar för sina konstruktioner, han kan göra en plan och en tidtabell för när projektet skall vara färdigt. Han tror sig kunna beräkna kostnaderna – trots att han nästan alltid räknar fel.
Trädgårdsmästaren har däremot att göra med levande organismer som kräver gödslet LTC – love and tender care – och som planteras i en svårbedömd jordmån, samt är utsatta för väder och vind, skadeinsekter och andra oberäkneliga yttre omständigheter. Man kan aldrig på förhand lova när tomaterna skall vara mogna.
Liknelsen borde inte vara svår att förstå för det tidigare agrarpartiet. Ett samhälle innehåller, likt jordbruket, mera kaos än ett företag.
En annan falsk metafor för social styrning är ”vägkartan”. Ett samhälle är inte ett nät av motorvägar med fastställda hastigheter och vägskyltar. Det är en snårig terräng, eller ett villande hav.
Försöker Juha Sipilä styra sin statsministerbil genom en urskog eller är han bocken som trädgårdsmästare?
Hur hade han då bättre kunnat utveckla sin kompetens som statsminister? Det ligger utanför min kompetens att bedöma, men bättre än managementböcker hade varit historisk litteratur och politiska memoarer – jag har sett Kekkonens understreckade exemplar av Machiavellis Fursten – samt aktivt deltagande i politik och samhälleliga aktivititeter och ett starkt intresse för maktfördelningen i samhället och hur den kan påverkas.
Allt detta saknas i Sipiläs CV.
Affärstidskriften Forbes pekade senaste sommar ut några skillnader mellan att leda ett företag och att leda en regering. Företagsledaren har ett övergripande mål, vinsten, medan statschefen har flera, ofta motstridiga. Den förra måste tillfredsställa en grupp, ägarna, den senare många skikt i samhället. Företagschefen har makten som styrmedel, statsministern måste använda övertalning.
Politikern styr med deklarerade värderingar som motiv för besluten. Om värderingarna göms bakom besluten så upptäcks de förr eller senare – man kan inte lura alla väljare hela tiden.
Forbes påminde om hur det gick när basketstjärnan Michael Jordan bytte om till baseball: inte bra. Samma gäller företagschefer.
Ett liknande öde riskerar Donald Trump, med globala konsekvenser. Han har inte ens lett ett börsnoterat företag med stark styrelse och krävande ägare, vilket förutsätter ett ledarskap som kan likna en politikers, i synnerhet i världsomspännande konglomerat.
Trump har styrt och ställt i ett typiskt familjeföretag – en totalt annan sak.
Trump bådar inte gott för 2017.
2017 bådar inte gott för Sipilä.
Per-Erik Lönnfors
