”All I want for Christmas is planekonomi”

av Vilhelmina Öhman

Trygve Söderling lyfte tillsammans med Peter Lodenius och Tapani Ritamäki upp Ny Tid ur ett partipolitiskt träsk under slutet av 1900-talet. Söderling har varit en institutionskritiker i Svenskfinland och är aktiv som forskare, kritiker, huvudredaktör på Nya Argus. Nu går han i pension från sin tjänst som t.f. lektor i nordisk litteratur på Helsingfors universitet.

Under de sista dagarna av maj äter vi nudlar i Kronohagen och diskuterar debattklimat, Göteborgs bokmässa och utopier. För mig har Trygve Söderling varit en kär föreläsare och handledare som sorgligt nog lämnar Forsthusets korridorer efter sommaren. Men Söderling försvinner definitivt inte från det litterära fältet. I sorlet av nudelhungriga lunchgäster försöker jag uppfatta vad Trygve tycker om kulturdebatten idag och hur den skiljer sig från hans tid på Ny Tid på 1980- och -90-talen.

– När jag var som aktivast på Ny Tid fanns det en stark generationsdebatt som jag inte ser nu. Claes Anderssons generation hade under 1960-talet talat för en tydlig politisk dikt och debatterat mot äldre författare som Rabbe Enckell och Bo Carpelan. Under 1980-talet fick igen Andersson mothugg, men från de yngre. För oss verkade det alltså självklart att yngre författare skulle opponera sig mot äldre, tala för en annan estetik eller politik.

På sitt sätt kan man säga att Anderssons engagerande dikt med blicken utåt var den som ”segrade”.

– Claes Anderssons generation återinförde kontakten mellan litteratur och samhälle. Och de lyckades, idag höjer ingen på ögonbrynen åt öppet politisk dikt, som Yahya Hassans och Athena Farrokhzads. Men å andra sidan, hur ”politisk” är dagens finlandssvenska litteratur?

Söderling menar att debatten om bojkott eller inte av Göteborgs bokmässa är ett nytt fenomen att förhålla sig till. Debatten som har pågått under den senaste månaden på Hbl:s kultursidor rann ut i sanden. Kanske för att den övergick till att handla om privatmoral.

– Man kan säga att debatten om Göteborgs bokmässa målade in sig i ett hörn. Det blev en rätt trist debatt mellan två parter som båda hade rätt. Det blir problematiskt när debatten blir individcentrerad, för då blir det en fråga om vem som är mest moralisk. I stället för att säkra huvudsaken, att få bort högerextremisterna, blev det ett fånigt soloåkande med alla författare indragna, som enskilda individer. Någon är moralisk och gör sig synlig genom att bojkotta, någon annan är pragmatisk och gör sig synlig genom att delta.

Söderling menar att eftersom bokmässan är ett kommersiellt jippo måste man slå till där arrangörerna är som känsligast: på plånboken.

– Författarna tänkte att om de bojkottar skulle det sprida sig, men så är det ju inte. Det skulle krävas att hela Sveriges Författarförbund och alla förläggare kollektivt hotar arrangörerna ekonomiskt.

Likstel kritik

Förutom debatten om bokmässan har en diskussion om kritikens ställning och frilanskritikers villkor förts på insändarsidorna denna vår. Hur står det till med kulturdebatten och kritiken i Svenskfinland idag?

– Lam på gränsen till likstel, om vi alltså talar om diskussion kring estetiska strategier, konstnärliga experiment och dylikt. Det är i och för sig normaltillståndet i Finland, och Svenskfinland: tystnad är regeln, debatter är undantag. Inom litteraturkritiken finns det en inställning att man inte ska svänga sig med fina namn och teorier, men det är nog en fattigdom.

Söderling har sagt att stora porträtt av författaren fått pryda kultursidorna istället för långa analyserande texter om författarens verk. Tycker han fortfarande så?

– Det är sant att trenden med författaren som ”litteraturrelaterad mediapersonlighet”, som Kristina Lugn ironiskt uttryckt det, har förstärkts. När det gäller storleken på fotona tävlar författarna nu med H&M:s underklädsmodeller. Frågan är vad det beror på. Här finns en massa kompetens bland kritiker och forskare som inte tas till vara och de som ändå anlitas förväntas vara superbillig arbetskraft.

Inte alltid happy end

Vi går över till Söderlings kanske favoritsamtalsämne: film. Söderling kallar sig själv en riktig filmfreak. Han ser och recenserar främst arthouse och konstfilmer. Söderling tycker att Rumänien och Iran nu i några decennier varit de mest intressanta filmländerna.

– Jag har en egen agenda med filmkritiken jag skriver. När man öppnar tevetablån för veckan i en dagstidning är de flesta filmerna från USA, några från Norden och Europa och kanske en från den övriga världen. Under sjuttiotalet talade man om amerikansk kulturimperialism, idag verkar den vara så självklar att vi inte ens ifrågasätter den.

Söderling tycker att filmer som kastar sig rätt in i migrant- och flyktingverkligheten är akut viktiga just nu, även om man blir deppig av att konfronteras med verkligheten. Humanitära och politiska frågor kan tacklas dokumentärt, men också med konstnärliga medel menar han.

– Det finns en mängd nya sådana filmer, även om vi på grund av bristen på happy end ser få av dem i mainstreammedier. Jag såg nyligen en film om en grupp papperslösa som hungerstrejkar i en kyrka i Belgien för att sätta press på myndigheterna, Le chant des hommes från 2015 av Bénédicte Liénard och Mary Jimenez. En konstnärligt hederlig film som också visade interna konflikter och svek och egentligen utmynnade i hopplöshet – allt kan ju inte nödvändigtvis sluta så positivt som Aki Kaurismäkis två senaste verk på temat.

Vinden har klarnat

Bland avlönat arbete var Ny Tid den mest kreativa arbetsplats Söderling jobbat på, berättar han.

– Bland annat genomförde vi glasnost 10-20 år före Gorbatjov. Vi två redaktionssekreterare var påverkade av punken och odlade en viss anarkistisk anda. Bland annat införde vi en tradition med ett rockcitat på förstasidan varje vecka som ett slags motto, typ ”Imperiet ska segra, tralala”. Det kändes viktigt att de seriösa reportagetexterna skulle stå sida vid sida med tillräckligt hejdlös satir à la dagens ”Brun Tid”.

Söderling säger att han varit priviligierad att få arbeta med litteratur, men att han varit en del av prekariatet.

– Splittringen arbetarklass och medelklass har inte förändrats så mycket genom åren, men uppdelningen i snuttjobbare och fastanställda har blivit större. Prekariseringen har i viss mån lamslagit samhällsdebatten, eftersom både arbetar- och medelklassen splittrats i dem som har fast jobb respektive prekariatet. Vi får alltså fyra huvudklasser, plus överklassen och de utslagna.

Söderling upplever att det är gåtfullt att Finland blivit så höger.

– Det är intressant att den här regeringen fungerat som en samlande kraft. Jag tänkte häromdagen att vi så länge har haft koalitionsregeringar så vi har glömt bort vad den äkta högern innebär. Att vi nu har en högerregering har gjort folk lite yrvakna – vinden har klarnat.

Söderling hyllar feminismen som hela tiden funnits där som kraft. Det har varit den starkaste, den mest konstanta ”alternativa” rörelsen enligt Söderling. Men vad borde vänstern, feminismen och antirasismen, de progressiva krafterna, göra bättre?

– Det är bredare än så. Till exempel flyktingfrågan kräver samarbete. Jag har sett feminismen och identitetspolitiska rörelser växa fram, som är en del av ett större demokratiskt mönster. Det här är frågor som är lätta att tala om, men absolut inte lätta att jobba med eller lösa. Det är utmärkt om vänstern är med, men vänstern kan inte ha monopol på dem.

Söderling menar att det är viktigt att också minnas ”svåra” frågor och ha en ekonomisk analys.

– Det har skymtat i Hbl och Helsingin Sanomat vad privatiseringen gör med vården, men det är intressant att Suomen Kuvalehti, som jag upplever som en högertidning, kommit med de elakaste avslöjandena och artiklarna. En tung och förödande analys väntar jag ännu på.

Nu när Ny Tid har temat Utopi; vad har du för framtidsvisioner?

– Ny Tid som dagstidning vore ingen dum utopi, nu när de borgerliga tidningshusen brottas med lönsamheten och produkterna blir tunnare eller läggs ner. Tyvärr kommer det finlandssvenska fondkapitalet inte att stöda en sån utveckling. När det annars gäller framtiden får man göra som Marx och försöka basera sin policy på verkliga, ekonomiska och makrohistoriska trender i tiden. En sån allmän trend är ju att den ekonomiska eliten blir i proportion allt rikare samtidigt som prekariatet med sina osäkra arbetsvillkor blir allt större. En inte helt blåögd utopi är då att majoriteten tröttnar och skuffar den politiska mittaxeln tillbaka dit den hör hemma, så typ Bernie Sanders eller Jeremy Corbyn blir det ”nya normala”. Utmaningen är att föreställa sig en värld där demokratin har övertaget och kan sätta ramar för kapitalismen. Som tecknargeniet Sara Granér kallade sitt seriealbum: ”All I want for Christmas is planekonomi”.

Text & foto: Vilhelmina Öhman

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.