När Frankrike i våras valde president stod slutstriden mellan Emmanuel Macron och Marine Le Pen. Macron var för många ett oskrivet blad, varken höger eller vänster sade han själv; en typisk nyliberal som svek det parti som fört fram honom, menade vänstern; smygvänster ropade högern, han kom ju upp sig som finansminister i en socialistisk regering. I ett avseende var han dock tydlig, han var för EU; när han hade besegrat Le Pen medgav hon att hennes linje – att ta Frankrike ur EU och sabotera hela projektet – inte hade ett så starkt folkligt stöd som hon hade hoppats på.
Efter Brexit har den nationalistiska, EU-fientliga högern stött på bakslag i flera länder men hittills har ingen politiker på samma sätt som Macron ställt sig bakom EU-projektet och utryckt en vilja att gå vidare och reformera den europeiska unionen. Det är inte så att Macron och hans parti La Republique en Marche står okritiska till EU som det ser ut i dag, tvärtom. Just för att de ser EU som ett viktigt och positivt projekt vill de utveckla unionen och har ett politiskt program för förändring. De vill initiera en bred samhällsdebatt över gränserna kring vad vi vill med Europa och hur EU ska kunna återfå de europeiska folkens förtroende. De vill förstärka EU i frågor om gemensam säkerhet, ekonomisk tillväxt, globalisering, hållbar utveckling och informationsteknologi. Slutligen vill de arbeta för att det faktum att vi är medborgare i EU har betydelse både känslomässigt och praktiskt.
Inom ramen för detta program har Macron nyss gått ut och krävt, som en första åtgärd, att EU:s utstationeringsavtal förändras. Där har han redan stött på hårt motstånd från låglöneländerna inom unionen. Macron hävdar att avtalet i sin nuvarande form snedvrider konkurrensen och leder till lönedumpning. Personligen tycker jag att detta och liknande krav för länge sedan borde ha ställts av de europeiska facken i gemensamma aktioner. Jag skäms över hur svenska byggarbetare en gång stod utanför en byggarbetsplats och skanderade ”åk hem!” till sina europeiska kolleger.
När det gäller frågan om en gemensam europeisk samhällsdebatt har jag själv många gånger förvånat mig över att varken den svenska eller den finländska dagspressen behandlar Europa som vårt eget närområde. Man sätter rubriker på tidningssidorna som ”lokalt”, ”riksomfattande” och ”världen” men ingenstans hittar jag ”nyheter från Europa”. I mitt tycke borde en sådan avdelning vara en självklarhet i dagens europeiska verklighet. Vi får se om Macron och hans franska parti lyckas skaka liv i denna sovande elefant.
En annan intressant fråga som aktualiseras nu när Katalonien vill bryta sig ur Spanien och bli självständigt är hur unionen ska hantera att en region inom ett EU-land bryter sig ut. Röster har höjts för att utbrytarstaten i ett sådant fall måste betraktas som en ny medlem och genomgå den sedvanliga inträdesprocessen, en process som kan ta många år och där den nya medlemstaten enhälligt måste godkännas av samtliga medlemmar. Om det tidigare moderlandet inte accepterar den nya självständigheten kan en sådan process stöta på ett oöverkomligt veto. Å andra sidan kan man hävda att medborgarna i utbrytarstaten – i detta fall katalanerna – redan är medborgare i EU och att det då finns starka skäl att ifrågasätta om man kan beröva nio miljoner medborgare deras medborgarskap bara för att de i en demokratisk process väljer att låta sig styras på ett annat sätt än tidigare. Hur EU väljer att agera blir avgörande för om EU ska betraktas enbart som en sammanslutning av stater eller som en union av de europeiska folken och kan därmed få stora konsekvenser för den fortsatta utvecklingen.
Vid ett seminarium nyligen om Katalonien och dess strävan mot självständighet och om vad detta kan komma att betyda för EU, presenterade den katalanska forskaren Josep Costa en intressant juridisk spetsfundighet. Om EU är att betrakta som en ”federation i vardande” finns det ingen juridisk grund för att betrakta en sådan utbrytarregion som en ny stat som måste uteslutas och återintas. EU:s ställningstagande i frågan kan därför tolkas som ett ställningstagande i den kontroversiella frågan om EU är på väg att bli en europeisk federation eller om EU vill förbli ett fördrag mellan självständiga stater med ett minimum av övernationella inslag. Hur som helst innebär Kataloniens eventuella självständighet ett obanat territorium där varje ställningstagande kommer att tolkas och användas som argument i meningsmotsättningar som går långt utöver det konkreta fallet och där varje formulering därför behöver vägas på guldvåg. (Även fallet Skottland är intressant i sammanhanget, se Vivi Bolins artikel på föregående uppslag, red. anm.)
Tanken på ett efterkrigstida Europa som en federation av europeiska nationer var en gång en vänsteridé. Sen togs projektet över av marknadsliberaler och vänstern abdikerade. Det är kanske läge för de europeiska vänsterpartierna att gemensamt arbeta fram ett politiskt program för den europeiska unionens framtid och göra EU till ett demokratiskt och folkligt förankrat europeiskt folkhem.
Rabbe Kurtén