Lånestenarnas jord

av Irma Swahn

”När det nya århundradet grydde hade de finansiella instrumenten penningutlåning, hypotek och försäkringsverksamhet utvecklats så långt att deras inflytande nådde ända ner till folkets så att säga breda lager.
Bönderna på tusentals småbruk utströdda över Atens uppland Attika lockades att ta lån, eftersom det var möjligt och för det mesta nödvändigt.
För att täcka löpande utgifter. För att hålla nöden på avstånd. För att köpa utsäde. För att skaffa sig nya och bättre redskap.”
  Fredrik Lång: När Thales myntade uttryck –
en bok om det sakliga tänkandets uppkomst, 1982

Ellen Engelstad har skrivit en behändig liten bok om de dramatiska händelserna som utspelade sig från januari till september 2015. Boken heter Syriza och den grekiska våren. Ordet ”behändig” skall i det här sammanhanget läsas positivt.

Bara namnet var litet olyckligt. Under euforin våren 2015 tänkte man troligen inte på att det kunde bli en självuppfyllande profetia. Vi vet alla hur den arabiska våren urartade och för de flesta som följde med det grekiska dramat var besvikelsen så stor hösten 2015 att många gav upp hoppet om Grekland.

Hoppet som segrade i Grekland, vilket Alexis Tsipras triumferande deklarerade efter valsegern den 25 januari 2015, det hoppet hade förlorat. Förhandlingarna hade totalhavererat och Grekland var inte ens tillbaka i ruta ett. Tvärtom, det avtal som den förödmjukade regeringen Tsipras hösten 2015 tvärtemot folkviljan undertecknade var hårdare än någonsin.

Ellen Engelstadt skriver om händelserna ur ett tillbakablickande perspektiv och vi vet alla hur det gick. Men det vi inte alltid visste var hur, varför, av vilka skäl eller orsaker.

Informativt paket

Boken är behändig på flera sätt, lätthanterlig både till format och sidoantal, drygt 200, fotnoterna inräknade. Innehållet är skickligt sammanfattat, händelserna förlöper givetvis kronologiskt, med inflikade förklarande moment, historiska tillbakablickar och viktiga bakgrundsdetaljer. Och informativa små kapitel om grekiska partier, internationella aktörer och ”namn att hålla reda på”… I Engelstads bok blir de (ofta snåriga) turerna i förhandlingarna lättare att överblicka, samtidigt som det politiska dramat beskrivs som den nagelbitare det var.

Ellen Engelstad skriver naturligt ur ett vänsterperspektiv, hon sympatiserar med Syriza och framför allt med Greklands försök att rädda sin befolkning ur den så kallade trojkans (EU-kommissionen, Europeiska centralbanken ECB, och Internationella valutafonden IMF) järngrepp och EU:s förödande åtstramningspolitik.

Men Engelstad förskönar inte. Hon är väl insatt i de grekiska förhållandena. Som  redaktör för den norska vänstertidskriften Manifest har hon under lång tid följt med krisen i Grekland och Sydeuropa på nära håll. I Norge finns ett stort intresse för Sydeuropa och en aktiv solidaritetsrörelse. Detta trots – eller på grund av? – att Norge inte är med i EU. Att Ellen Engelstad är en av förgrundsfigurerna för denna rörelse, publicerar artiklar, organiserar forum och seminarier, får vi veta i bokens efterord, skrivna av en annan känd Greklandsaktivist, Kajsa Ekis Ekman. Men vi återkommer till efterklokhet och uppsummering.

”Lån beviljades blott alltför gärna. Men samtidigt med pengarnas segertåg hade begreppet ränta blivit aktuellt; man hade upptäckt att pengar kunde ”avla barn” för att låna grekiskans uttrycksfulla bild. Och räntesatsen var svindlande hög.
Som säkerhet fick bonden ställa sin jordlapp, och om den inte räckte till, sin person, sin familj: enligt gammalattisk sed var en insolvent gäldenär fordringsägarens slav. Skuldebrevet upptecknades på en sten, som placerades vid rågränsen till den pantsatta åkern; transaktionen bar namnet hypotheke.
Omkring år 600 före Kristus var Attikas jord tätt översållad med hypotekstenar: det forna bondebeståndet var hjälplöst i penningmagnaternas klor[…]”
Fredrik Lång, 1982

Banker i gungning

Boken är mycket matnyttig för alla som intresserar sig för grekisk politik i synnerhet och EU-politik i allmänhet. Den tar oss med i de mest ödesmättade stunderna under den händelserika våren, när grekernas öde låg i vågskålen och landet för första gången hade fått en vänsterregering, med vallöftet att omförhandla de så kallade räddningspaketen och kräva skuldavskrivningar på lån, som alla visste att aldrig någonsin skulle kunna återbetalas.

Grekerna hade levt under EU:s svångremspolitik alltsedan 2008, efter finanskraschen året innan då det överskuldsatta landet blev det första europeiska land som i praktiken var bankrutt.

En konkursförklaring kunde de ledande EU-länderna, Tyskland och Frankrike, aldrig tillåta – euron och EU:s trovärdighet var i fara. I själva verket var de stora tyska och franska bankernas likviditet så låg efter kraschen på Wall Street att om lilla Grekland, som står för bara 0,3 procent av världsekonomin, inte kunde betala av på sina skulder sattes de stora bankernas solvens i gungning. För att dölja detta, instiftades de så kallade nödlånen och ”räddningpaketen” för Grekland. Över 90 procent av dessa ”lån” gick (visserligen via Grekland) direkt till tyska och franska banker. Medan kraven på ”reformer” och privatiseringar som följde med ”räddningspaketen” medförde både sänkta löner och förlorade jobb i Grekland. Det skars kraftigt i hälsovården, utbildningen och pensionssystemet och den grekiska ekonomin sjönk som en sten, nästan en fjärdedel efter det första sparpaketet 2010. Arbetslösheten steg till 26 procent och ungdomsarbetslösheten över 50 procent. Trettio procent av befolkningen levde under fattigdomsgränsen. Medan statsskulden bara växte. Från att ha varit 133 procent av BNP, var den fem år och två räddningspaket senare 180 procent och ökade i rask takt.

”Intet under alltså, att missnöjet jäste bland Attikas utarmade och utsugna folk. Kraven på kraftåtgärder för att återställa den ekonomiska jämvikten lät höra sig allt starkare och med ett alltmer hotfullt tonfall. Ropen på rättvisa – Δίκη – ljöd allt högre in över gatorna och torgen i Aten. Γής ναδαμός – nyfördelning av jorden – eller χρεοών ποκοπή – skuldavskrivning – ljöd de radikalaste elementens fältrop.”
— Fredrik Lång, 1982

Inga egentliga förhandlingar

Också dagens greker hade fått nog av de politiska dynastierna, som sålt ut dem till EU:s teknokrater. Likaså ville man bli av med klientelismen, svågerpolitiken och korruptionen. Nu ställde man sitt hopp till ett nytt parti, Syriza, ”Den radikala vänsterns koalition”. Som egentligen var en allians mellan flera mindre vänsterpartier och aktiviströrelser och som på bara några år gjort bra ifrån sig i val. Nu knep Syriza och dess unga partiledare Alexis Tsipras 36,3 procent av rösterna och 149 platser i parlamentet, bara två mandat från enkel majoritet.

Tsipras utnämnde den karismatiska Yanis Varoufakis till sin finansminister, med uppdrag att leda förhandlingarna med EU-kommissionen, ECB och IMF. Engelstad beskriver Varoufakis som vältalig, klok, modig och upprorisk. Den dynamiska Varoufakis blev något av en kultfigur under förhandlingarna, som han själv till sin överraskning fick erfara att aldrig blev några riktiga förhandlingar. ”Jag kunde lika gärna ha sjungit den svenska nationalsången”, har han sagt i flera intervjuer. ”Ingen av EU:s finansministrar var intresserade av att diskutera ekonomi. De sade bara ja, ja, kanske du har rätt men vi går i alla fall vidare med avtalet”.

Det råder inget tvivel om att den före detta universitetsprofessorn Varoufakis var en briljant ekonom med ett stort nätverk. Varoufakis byggde upp ett bra team med flera internationellt kända ekonomer som rådgivare.

Men förhandlingarna mellan parterna, trojkan och Grekland, gick snart i stå. De stod alltför långt ifrån varandra. Inte bara var de oense om vilka reformer Grekland borde genomföra, de var helt enkelt oense vad en reform var för något. För trojkan var nedskärningar i statliga utgifter och omfattande privatiseringar reform. För Syriza var det felslagen högerpolitik.

Syriza hade räknat med stöd från bland annat europeiska socialdemokratiska partier och av länder i samma trångmål. Privat kunde ministrar och partiledare intyga sin sympati men officiellt lämnades Grekland ensamt. Syriza hade också räknat med att det demokratiska EU skulle erkänna deras mandat som ett regeringsparti som kommit till makten genom demokratiska val. Att de inte fick det erkännandet, att deras krav inte uppfattades som legitima och att EU inte vek en tum, upplevde Tsipras och Varoufakis som oerhört förödmjukande.

”På själva Apollontemplets fasad i Delfi var vid sidan av de allbekanta visdomsorden ’Känn dig själv’ och ’Intet till övermått’ anbragt ett tredje vältaligt tankespråk[…]; ’εγγύα, πάρα δ άτα’ – låna mot säkerhet och olyckan är framme.”
 Fredrik Lång, 1982

Tsipras vek sig

En av anledningarna till EU:s hårda linje var att förhandlingarna inte egentligen handlade om pengar. De politiska signalerna var viktigare, eurozonens regler måste upprätthållas och de principerna vågade EU-ledarna inte tumma på. Rädslan för en försvagad eurozon och för att andra skuldtyngda länder i periferin skulle komma med liknande krav vägde tungt.

Bägge parter undvek det olycksbådande ordet Grexit i början, men i det inflammerade slutskedet användes det som ett hot – av bägge parter. Varoufakis hade planerat att gå hårt ut i förhandlingarna men Alexis Tsipras klarade inte av den pressen.

Efter folkomröstningen i juli, där 61 procent av väljarna röstade mot EU:s sparåtgärder, vek sig Tsipras. Varpå Varoufakis meddelade om sin avgång, satte sig på sin motorcykel och red ut i natten, som någon har uttryckt det. EU hade segrat – teknokraterna hade besegrat de folkvalda.

Ellen Engelstad referar också förtjänstfullt konflikterna på olika håll, inom Syriza, inom EU och även inom trojkan.

I efterordet sparar inte Kajsa Ekis Ekman på kritiken.

”Det omtalade trumfkortet (euron) singlade till marken i sin ensamhet – det var inte ens ett korthus. Inte bara hade Syrizas företrädare oskadliggjort vapnet genom att hela våren gå ut i internationell press och bedyra sin tillgivenhet till EU, euron och kapitalismen – den omtalade ”plan B” var knappt halvfärdig, visade det sig. Att hota med att lämna euron och sedan inte ha en färdig plan att visa upp, trots att man haft fem år på sig, är knappast en hård strategi.” Också Syrizas krav på en europeisk New Deal, liknande den som Tyskland fick 1953, avfärdar Ekman som totalt orealistiskt. Då rådde en helt annan situation, säger hon. Tidsmässigt och ekonomiskt. ”Varför skulle Tyskland acceptera en New Deal bara av nostalgiska skäl? Det visade sig att Syrizas ledning själva var de enda som verkligen trodde på det”.

Så vad händer nu? Är allt krossat, som Ekman och andra pessimister gör gällande? Eller såddes här ändå ett frö till framtida hopp, trots nederlaget? Engelstad vill tro det. Den grekiska våren skickade in nya inflytelserika demokratiaktivister på den europeiska scenen, skriver hon. Yanis Varoufakis har startat rörelsen DiEM25, där den grekiska våren blivit en språngbräda för ett demokratiskt Europa 2025. Uppmuntrande är också valet av Jeremy Corbyn som ledare för brittiska Labour och socialisten Bernie Sanders otroliga framgång i valkampanjen i USA. I flera europeiska länder är man trötta på nedskärningar och ökad ojämlikhet. Kanske har en kil slagits in i det unisona EU-maskineriet?

Ellen Engelstad hänvisar till den slovenske filosofen Slavoj Žižek, som säger att Syriza öppnade en ridå in i EU:s stängda mötesrum: ”Syrizas regering slogs inte bara för ökad skuldavskrivning eller mera pengar inom samma gamla ramar, utan för att Europa skulle vakna ur sin dogmatiska sömn.”

”År 594 f.Kr. valdes Solon med tyranniska fullmakter till arkont i Aten. Före Solons tid hade kandidater till det styrande rådet aeropagen definierats i termer av ’börd och rikedom’. Solons första åtgärd som arkont var att avskaffa aristokratins särprivilegier genom att ändra ämbetsmannakravet till ’rikedom’ enbart. Å andra sidan avskaffades gäldenärsslaveriet, kreditorernas fordringar på småbrukarna avskrevs med retroaktiv verkan och de som redan sålts utomlands återköptes på statens försorg. […] Detta lade grunden till den grekiska formen av demokrati som garanterade lika rättigheter (och graderade skyldigheter) till de fria, jordägande männen i staten”.
  Fredrik Lång, 1982  

Text Irma Swahn
Foto Asteris Masouris

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.