Det är något med artister som är fem före att slå igenom. Det råa, det osäkra, det extremt kaxiga. När en vet vad en går för, det södergranska ”det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”. Det är nog inget sammanträffande att Silvana Imam tillsammans med flickvännen och artistkollegan Beatrice Eli dedikerat en specialkonsert till just Edith Södergran.
Silvana – väck mig när ni vaknat tar avstamp i just den stunden, precis innan det stora genombrottet. Året är 2014, Silvana Imam sitter på golvet i en studio och radion har precis annonserat ut ett pris åt henne. Imam sjunger med i sin egen låt, studsar upp och ropar ”fan vad jag är bra”, skuggboxas; livet och glädjen får inte riktigt plats i kroppen.
Alla älskar en framgångssaga, och detta är en som heter duga. Silvana Imam, den lilla syrisk-litauisk-svenska flickan som ville vara pojke och kallas Erik, slår igenom och blir en av Sveriges största rap-artister. Tillsammans med Beatrice Eli utgör hon dessutom ett av Sveriges mesta power couples och queera förebilder.
Men topparna kommer sällan utan dalar, och dalarna finns med som en klangbotten genom hela filmen. Den lilla Silvana som blir retad för sitt korta hår, pappan som uppenbarligen var homofob, mammans litauiska släkt som tjatar om pojkvänner, och inte minst pressen och förväntningarna som följer på framgången.
Med hjälp av artistens barndomsfilmer och egna mobilvideor skapar filmmakarna en intimitet som Imam själv inte alltid verkar vilja bjuda på. Egot är lika stort som sårbarheten, och imagen är viktig. Det finns en underbar scen där Beatrice Eli med mobilkamera filmar sig och Silvana liggande på sängen, och Eli kommenterar att filmsnutten riskerar att sabotera den nogsamt uppbyggda imagen: ”Nu får alla veta sanningen om Silvana Imam, att hon är en liten gullis som gillar att mysa på sin flickväns bröst”. Kärlekshistorien bildar även i övrigt ett fint sidotema i filmen – vi får följa med Elis och Imams relation från de första trevande kontaktförsöken till att de är ett etablerat par som även uppträder tillsammans.
Filmmakarna har följt Silvana Imam i tre år, och de har fångat många starka scener. Ändå är det Imams låttexter som styr innehållet, de får tala när privatpersonen Silvana inte gör det. Det kan ha varit ett medvetet val, eller en nödvändighet. Men det spelar egentligen ingen roll; det funkar.
Produktionsbolaget Mantaray, som står bakom Silvana – väck mig när ni vaknat, producerade även succédokumentären Jag är Ingrid, som bygger på material som Ingrid Bergman själv filmat. Följande projekt för bolaget är en film om Joyce Carol Oates. (Som en kuriositet kan nämnas att filmen innehåller en videointervju som Ny Tid gjort med Imam, red. anm.)
Varför har man då gjort en lång dokumentär om just Silvana Imam, en artist som trots allt är i ett rätt tidigt skede av sin karriär?
För att hon symboliserar något mer än bara sig själv. Silvana – väck mig när ni vaknat handlar först och främst om kampen för att få vara sig själv och precis som en vill. Den handlar om musikens frigörande kraft och om den viktiga förebild Imam blir både som kvinnlig rappare, öppet lesbisk, feminist och antirasist.
Man kan förstås ifrågasätta det konstnärliga omdömet i att vara så pass övertydlig i ett sammanhang som utger sig för att vara ett personporträtt. Men å andra sidan är världen full av självklarheter som tyvärr inte är självklara för alla.
Som Imam rappar i filmen: ”Kan vi fylla oväntade platser med oväntade kroppar? Vågar vi hålla vår flickvän i handen?”
Ja. Det kan vi väl? Det ska vi väl?
Väck mig gärna när alla vaknat.
Text Karin Tötterman
Foto Janne Wass
Silvana Imam – väck mig när ni vaknat. Regi: Mika Gustafson, Olivia Kastebring, Christina Tsiobanelis. Medverkande: Silvana Imam, Beatrice Eli med flera. Dokumentär, Sverige, 2017.
