Pengar har inget värde

av Johannes Kananen

–människan är värdefull

Johannes Kananen skriver om hur två dominerande ekonomiska teorier skapat en slags antites till progressiv, framåtsträvande välfärdspolitik. Artikeln, som även skissar upp utvägar till en ny välfärdspolitik, utkommer senare på engelska i publikationen ”Future of the Welfare State in the Baltic Sea Region” som ges ut av Friedrich Ebert Stiftungs kontor i Warszawa och av International Centre for Research and Analysis i Polen.

Under välfärdsstatens gyllene år (det vill säga årtiondena efter andra världskriget) var socialpolitiska idéer kompatibla med rådande ekonomiska idéer. De senare präglades genom hela Europa av den keynesianska doktrinen om makroekonomi samt reglering av efterfrågan och marknader. Experter i socialpolitik kunde planera mekanismer som omfördelade resurser i form av sociala försäkringar eftersom de var legitima även sett ur ett ekonomiskt perspektiv. Den offentliga sektorn växte i storlek och staten garanterade breda medborgarrättigheter, såsom rätten till utbildning, hälsa och social omsorg.

Ända sedan förändringarna i den rådande ekonomiska doktrinen och keynesianismens nedgång, har den socialpolitiska gemenskapen, inklusive forskare och experter inom ämnet, haft problem med att hitta en konstruktiv roll i de internationella och nationella debatterna kring reformer av socialpolitik och statsförvaltning. För att skapa relevanta förslag för framtida reformer av välfärdsstaten hävdar jag att den socialpolitiska gemenskapen måste dekonstruera de två hegemoniska idéerna som styrt den offentliga sektorns reformer sedan 1980- och 1990-talen. Ofta löst förknippade med termen ’nyliberalism’, består dessa idéer av:

1) Teorin om arbetsmarknadernas jämvikt (först formulerad av Milton Friedman år 1968)

Enligt denna teori söker sig arbetsmarknaderna automatiskt till jämvikt. En central del av denna jämvikt är den icke-accelererande inflationsgraden av arbetslöshet (eng. Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment, NAIRU), eller ”den strukturella arbetslösheten”. Enligt teorin kan regeringar inte öka på den totala efterfrågan genom ett budgetunderskott då arbetslösheten är under den strukturella nivån. I annat fall skulle inflationen öka. NAIRU, i sin tur, bestäms av nivån och täckningen av arbetslöshetsunderstödet, systemet för kollektiva löneavtal, regler för avlöning och uppsägning, beskattningen, kostnader för socialförsäkringen samt aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder. En regering kan endast hjälpa ekonomin att växa genom att öka på utbudet av arbetskraft genom att skära ner på arbetslöshetsunderstödet, sänka skatterna, införa individuella löneförhandlingar, mildra regleringen gällande uppsägningar och genom att införa tuffa sanktioner för arbetssökande som vägrar samarbeta med arbetskraftsbyråerna.

2) Teorin om effektiva finansmarknader (först formulerad av Eugen Fama år 1970)

Denna teori påstår att oreglerade finansmarknader förmedlar finansiering till företag med den största potentialen att lyckas. Teorin är förknippad med idén om att besparingar skapar lån. Banker samlar in besparingar och förmedlar dem som lån till företag och privatpersoner. Teorin påstår också att räntenivån avspeglar jämvikten av utbud och efterfrågan på kredit. Marknaderna har också förmågan att bestämma priset på egendom och aktiekurserna avspeglar marknadernas förväntningar av kommande avkastning.

Även om båda teorier är omdebatterade fungerar de fortfarande som en grund för europeiska regeringar när det gäller reformer av offentlig förvaltning. Fastän organisationer som OECD på senare tid har hävdat att inkomstklyftor är ett problem, utgör dessa två teorier ändå bakgrundslogiken i rekommendationer till enskilda länder som utges regelbundet av EU, OECD, Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken. Alternativa paradigm, såsom paradigmet om sociala investeringar och humankapital har förblivit marginella.

Konsekvenserna av de två teorierna

Viktigare än frågan ifall dessa två teorier är sanna eller osanna ur en semantisk synvinkel är frågan vad deras verkliga konsekvenser har varit efter att de – med effektiv hjälp av näringslivets intresseorganisationer – har påverkat reformer av offentlig förvaltning under snart fyra årtionden. Konsekvenserna kan sammanfattas på följande sätt:

  • Arbetsmarknader med allt starkare hierarkier och mer prekära arbetsförhållanden
  • Finansialisering av ekononmin
  • Ökade inkomstklyftor
  • Samhällelig oro och spänningar mellan olika grupper av människor, mest anmärkningsvärt mellan olika etniska grupper
  • En så kallad ”post-truth-tidsålder” förknippad med framfarten av extrem högerpopulism
  • Företagsmakt och en koncentration av förmögenhet och politisk makt

Alltså är de två teorierna närmast antitesen till progressiv, framåtsträvande välfärdspolitik.

Mot en ny välfärdspolitik

Hittills har administrationen av sociala och ekonomiska risker skötts separat inom statsförvaltningen. Socialförvaltningen har jobbat med sociala risker, såsom risken att förlora sin utkomst, ålderdom och så vidare. Arbetskraftsförvaltningen (och näringslivsförvaltningen) har på central och lokal nivå jobbat med företagarrisken, såsom de risker som är förknippade med att starta ett eget företag och risken som hör ihop med skapandet av nya produkter med hjälp av teknologiska innovationer.

I framtiden kan man inte längre begreppsliggöra dessa två risker skilt ifrån varandra. I själva verket finns det ett behov av att helt omvärdera begreppet risk både eftersom finansmarknaderna fungerar dysfunktionellt och eftersom den nuvarande socialförsäkringen inte längre fungerar bra ihop med arbetsmarknadernas verklighet. Förutom begreppet risk, måste också begreppen pengar, kredit och kapital omvärderas – som en del av processen där man dekonstruerar de två hegemoniska teorierna.

Det huvudsakliga problemet i teorin om arbetsmarknadernas jämvikt är att den fokuserar på att styra det externa beteendet, såsom verksamheten då man söker jobb. Teorin känner inte igen människors individuella kapacitet att skapa ny ekonomisk verksamhet och nya affärsidéer för sig själva och för sin omgivning. Ändå är det så, att ifall en människa kan jobba utgående från en idé som har uppkommit kreativt ur det inre, kommer hon eller han med stor sannolikhet att förbli frisk och välmående. Därför är förståelsen för den mänskliga förmågan att komma med idéer och skapa meningsfull verksamhet helt central för en framtida, mer hållbar ekonomisk- och välfärdspolitik.

När regeringar börjar tänka på begreppet risk mer helhetsmässigt, kommer de att märka att deras uppgift är att skapa strukturer för människor som gör det lättare för dem att förverkliga sina idéer – strukturer som förmildrar risker och avlägsnar hinder. För tillfället är förvaltningen av risk mera förknippad med en spekulativ finansekonomi som är inriktad att ackumulera kapital istället för att förverkliga det som människor strävar efter. Ur ett sådant perspektiv kunde regeringar fundera på sätt att bära en större andel av företagarrisken – mot en förpliktelse att jobba för allmänna och gemensamma intressen, till exempel. En ovillkorlig medborgarlön kunde lindra risken att förlora sin utkomst.

På lika sätt borde man omvärdera begreppet pengar. Nu uppfattas pengar i regel som en vara, som föremål för ägo och begär. Människor har och utgår från ett begär att äga mera och mera pengar, vilket leder till ett socialt ohållbart liv. Ändå borde pengar och kapital förstås som medel att förverkliga de idéer som människor kan ha för sitt eget liv och för ekonomisk verksamhet i framtiden. Ur ett sådant perspektiv har pengar inte något värde i sig. Istället är det varje människas förmågor och kapacitet som är den allra värdefullaste ekonomiska tillgången. Därför borde regeringar fokusera på flödet av (låne)pengar och försäkra att det finns finansiering tillgänglig under rimliga villkor för att förverkliga idéer. Detta skulle naturligtvis förutsätta att vi omvärderar syftet med affärsverksamhet så att det uppstår ur själva verksamheten (till exempel produktionen av varor som folk verkligen behöver) – istället för att tänka på ekonomisk produktion som ett medel att öka på någons personliga förmögenhet.

Den socialpolitiska gemenskapen borde slå sig samman med sådana nya uppfattningar av pengar och risk för att skapa en ny slags socialförsäkring och en ny struktur för offentlig service som skulle stöda de nya uppfattningarna. Nya uppfattningar av pengar och risk har nått exempelvis Engelska centralbanken (Bank of England Quarterly Bulletin 2014 Q1) och den Europeiska centralbanken – och en del medborgarinitiativ (Europa 2019, Vollgeld, Ekonomisk demokrati, tidsbanker). N

Johannes Kananen
är forskare i socialpolitik vid Helsinfors universitetet

Läs mer om  medborgarinitiativet Europa 2019,  Vollgeld och ekonomisk demokrati och tidsbanker.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.