Så brett var Claes Anderssons livsverk att en minnesartikel över honom kunde skrivas ur hur många synvinklar som helst. För den finländska vänsterrörelsen är ändå hans största bedrift att han genom sin humanistiska vision om förståelse och samarbete lyckades skapa ett nytt, brett vänsterparti ur en rörelse som höll på att implodera av inbördes stridigheter.
Den 24 juli nåddes vi av sorgebudet att psykiatern, politikern, författaren och jazzmusikern Claes Andersson gått bort i en ålder av 82 år. -Andersson var vad man brukar kalla för en renässansman, med en bildning och ett engagemang som sträckte sig över breda och vitt skilda avenyer, men som alla var rotade i en djup humanism och en nyfikenhet inför människans väsen. Även om Andersson i första hand ihågkoms för sin politiska verksamhet från 1987 och framåt, sträcker sig hans aktivistbana över sex decennier.
1960 utgavs hans första diktsamling, Ventil, i vilken han redan då gav uttryck för sitt samhällsengagemang, även om Pia Ingström och Michel Ekman i sin minnestext i Hbl 24.7.2019 beskriver debuten som ”rätt försiktig”. 1962 tog Andersson sin licentiatexamen i medicin och 1969 utexaminerades han som specialläkare i psykiatri. 1965 blev han en av bakgrundskrafterna bakom den kortlivade, uppnosiga litteraturtidskriften FBT.
Novemberrörelsen
Mellan 1941 och 1951 flyttade över 400 000 personer från landsbygden in till städerna, men endast kring 50 000 nya bostäder byggdes. Bostadsbristen var ett av de mest uppmärksammade sociala problemen i Finland. Hösten 1967 var ovanligt kall, och under oktober och november frös 44 hemlösa ihjäl i Helsingfors. Novemberkylan gav så namn till Novemberrörelsen som grundades samma månad av bland andra Claes Andersson.
Novemberrörelsen var aktiv fram till slutet av 1970-talet och vid sidan av De hundras kommitté kanske den mest synliga medborgarrörelsen i Finland. Rörelsen arbetade inte bara för de bostadslösas väl, utan för en radikal omvärdering av socialpolitiken och mentalvården i Finland.
Andersson gav också uttryck för sin syn på samhället och vården i sina två första romaner Bakom bilderna- (1972) och Den fagraste vår (1976). Samhället, spekulerar Andersson i böckerna, är det som gör människor galna, och vården och politiken på 1970-talet endast förstärkte de tendenser i samhället som fick folk att må dåligt.
Överraskande valkandidat
Claes Andersson sällade sig på 1970-talet till socialisterna i Vänster-förbundets föregångare Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF). Partipolitiskt höll han ändå en låg profil. Därför var många förvånade över att han 1986 meddelade att han ställde upp i riksdagsvalet 1987. Legenden förtäljer att det var DFFF-veteranen och juristen Lars D. ”Lala” Eriksson som övertygade Andersson att ställa upp i valet.
– Jag var väl nåt slags potentat för de svenskspråkiga inom DFFF:s styrelse på den tiden, och vi kände att vi behövde en ordentlig svenskspråkig kandidat för partiet i Nyland, säger Eriksson till Ny Tid.
– Claes verkade nog inte hemskt entusiastisk över tanken.
Men efter flera samtal med Eriksson lät Andersson sig övertygas.
Vänsterförbundets räddare
Claes Andersson äntrade politiken under DFFF:s mest stormiga fas. Sovjetunionen vacklade i Öst, och de i årtionden fortgånga slitningarna mellan olika falanger inom partiet ställdes på sin spets. Grovt taget handlade det om en strid mellan ideologiskt konservativa och reformistiska medlemmar i Finlands kommunistiska parti (minoritets- och majoritetskommunister, se faktaruta), samt de så kallade folkdemokrater som inte hade partibok i FKP. ”Taistoiter” och ”revisionister” grälade om hur klasskampen skulle föras i en förändrad värld, och till vilken del rörelsen skulle öppnas upp för nya idéer och kompromisser med kapitalismen. Inför valet 1987 lösgjorde sig en del av den hårda linjens minoritetskommunister i en egen politisk grupp vid namn Demokratiskt alternativ (DeVa). DFFF fick 16 riksdagsmandat och DeVa fick 4.
Själv var Andersson aldrig medlem i FKP, och tack vare hans ringa partipolitiska engagemang, var han inte nedgrävd i någon av de skyttegravar som gick kors och tvärs genom partiet. Han företrädde visserligen den reformistiska falangen av partiet, och sa till exempel i en intervju i Ny Tid 24.7.1986 att han ”alltid tyckt illa om den typ av dogmatism som [Taisto] Sinisalo har representerat”.
I slutet av april 1990 grundades Vänsterförbundet – med Claes Andersson som partiets första ordförande.
– Det var nog mycket långt Claes Anderssons förtjänst att det föddes ett modernt vänsterförbund, säger en vänsterveteran som Ny Tid talat med.*
– Han var som person så respekterad att alla kunde samarbeta med honom, och det som var viktigt var att han slog fast att ”alla får vara med”.
Ett av de centrala besluten då Vänsterförbundet grundades var just att de tidigare ”taistoiterna” eller minoritetskommunisterna också välkomnades i det nya partiet.
EU-vänlig
Mer än något annat var det enligt Eriksson Anderssons öppenhet och hans sympatiska personlighet som gjorde att han med överväldigande majoritet valdes till ordförande på partiets konstituerande möte i Helsingfors ishall.
– Han ställde alltid upp på olika tillställningar och spelade piano eller läste poesi, och som människa var han så oerhört uppskattad att det egentligen var alldeles självklart att han skulle bli ordförande.
Andersson var ordförande fram till 1998. 1995 tog han Vänsterförbundet in i socialdemokraten Paavo Lipponens första regering – tvistefrågan var då om partiet kunde godkänna regeringsmålet att Finland skulle gå med i EU, säger en annan vänsterförbundare som var aktiv under denna tid till Ny Tid.*
– Claes hörde själv till dem som förespråkade EU, och det var nog långt på grund av honom som partiet godkände den EU-positiva linjen och gick med i regeringen.
Pärsen i Lipponen-regeringen
Regeringsmedverkan blev en mara för Andersson. Finland höll fortfarande på att arbeta sig ur det tidiga 90-talets depression, och Lipponens regering drev en stram nedskärningspolitik. Andersson har själv senare sagt att han grät efter att han varit med och godkänt en nedskärning av barnbidraget.
– Inte fanns det ju någonting han kunde göra i den situationen. Nedskärningarna som gjordes gick emot allt han stod för, men han tänkte antagligen att det var nödvändigt att hålla ihop regeringen för att rädda landet, tror en av Ny Tids källor.
Ingen av de personer som Ny Tid talat med kan dra sig till minnes att Andersson under sin tid som riksdagsledamot eller minister skulle ha utmärkt sig speciellt.
– Av kulturfältet uppfattades han nog som Finlands kanske bästa kulturminister, säger en av de vänsteraktiva.
– Han var väl inte den stora politiska ledare som jag lite hade hoppats att han skulle bli, säger Eriksson.
Det berodde enligt Eriksson i första hand på att Andersson var en så diplomatisk och sympatisk person som hellre lyssnade än grälade.
– Han samarbetade väldigt väl med andra, men nån stark politiker var han ju inte.
Oförstående för vänstergrälet
Konflikterna inom partiet försvann naturligtvis inte över en natt efter att DFFF blivit Vänsterförbundet – grovt taget tog de sig enligt Ny Tids källor uttryck som tvister mellan de gamla minoritetskommunisterna, de ”mer kapitalistiskt inriktade” vänsterförbundarna och fackvänstern.
– Fackvänstern blev Andersson nog aldrig riktigt accepterad av.
Han lyckades ändå på det stora hela hålla sig över de gamla konfilkterna.
– Han förstod väl sig kanske inte ens riktigt på dem, säger en av de vänsterförbundare som Ny Tid talat med.
Enligt Eriksson var det här kanske Anderssons största svaghet som ordförande i Vänsterförbundet – hans politiska engagemang bottnade i humanism, och han hade ibland svårt att orientera sig i den cyniska politiska verkligheten.
– Vi hade lite olika syn på politiken. Jag är mer av en marxistisk teoretiker, medan Claes uppfattade politiken på ett väldigt idealistiskt sätt. Men det var väl också på sätt och vis hans styrka, eftersom det var det som just då behövdes. Han försökte slita sig loss från de gamla traditionerna, och under några år lyckades han visa att det fanns en möjlighet till en annan framtid.
– Nu finns det inte längre någon orsak att tala om vem som är majoritet eller vem som är minoritet, nu finns det inte längre någon orsak att dela upp folk i får och getter, sa Andersson i sitt första tal som partiordförande.
”Riktigt så enkelt är det kanske inte”, konstaterade Ny Tids chefredaktör Peter Lodenius 3.5.1990, men fortsatte med att notera att ett generationsskifte höll på att ske i partiet, och att grundandet av ett nytt, brett och öppet vänsterparti bådade gott för framtiden. Det krävdes i själva verket två generationsskiften. Splittringen levde vidare in på 2000-talet, och blossade upp igen under Anderssons efterträdare Suvi–Anne Siimes, som lämnade partiordförandeposten med smällande dörrar 2007 då hon misslyckats med att röka ut de gamla ”taistoiterna” ur Vänsterförbundet.
Visionen förverkligades
Under nya ordföranden Martti Korhonen gäckades Vänsterförbundet av en medial bild som ett ”solnedgångens parti”, men en ny generation av aktivister bubblade under ytan i Vänsterunga, för vilka den gamla historiska splittringen var fullständigt främmande. En ny generationsväxling inleddes då Paavo- Arhinmäki tog över som partiordförande 2009, fortsatte under Li -Andersson och fullbordades i kommunalvalet 2017 och riksdagsvalet 2019, då partiet tog sina första valsegrar sedan 1995.
Claes Andersson lade 1990 fram en vision om en öppen, socialistisk och demokratisk vänsterrörelse fri från inbördes konflikter rotade i historiska, som han såg det, förlegade orsaker.
– Claes ville bryta med de gamla traditionerna i FKP och DFFF. Han förespråkade öppenhet, och han höll de unga partimedlemmarnas entusiasm vid liv, säger Lars D. Eriksson.
Vänsterförbundet skördar i dag under en annan Anderssons ordförandeskap de frukter som Claes Andersson sådde. N
Foto: Lena Malm
*Två av intervjuerna gjordes ursprungligen som research inför skribentens medverkan i en radiointervju, och
svaren var inte tänkta att användas i en artikel. Därför tillåter vi för ovanlighetens skull anonymitet.
Lathund över vänsterns splittring
- DFFF: Demokratiska förbundet för Finlands folk, paraplyparti för den radikala vänstern, grundat 1944 och upplöst 1990 då Vänsterförbundet grundades.
- FKP: Finlands kommunistiska parti, största och styrande parti inom DFFF. Grundat 1918, men förbjudet fram till 1944, verkade före det med bas i Moskva.
- Folkdemokrater: Alla medlemmar av DFFF, men också använt för personer som var medlemmar i DFFF, men inte i FKP.
- Minoritetskommunister: På 60-talet övertogs FKP:s majoritet och ledning av reformistiska kommunister som t.ex. betonade samarbete framom ideologisk dogmatism. I minoritet blev alltså de som fortfarande betonade betydelsen av folkfronten, klasskampen och en principfast marxistisk-leninistisk politik framom pragmatiska kompromisser och reform. Minoritetskommunister har anklagats för att ha blundat för sovjetiska människorätts- och krigsbrott. Tidigare minoritetskommunister har ansett att kritiken mot dem ställvis varit revanschistisk hetsjakt.
- Taistoiter: Ett öknamn som uppstod på 70-talet för minoritetskommunister och deras bundsförvanter, härlett från FKP:s viceordförande, minoritetskommunisten Taisto Sinisalo.
- Revisionister: Ett öknamn för majoritetskommunister och folkdemokrater som ansågs misstolka den marxistisk-leninistiska ideologin för att passa in den i reformistisk agenda.
