Protesterna i Chile kom som en överraskning för stora delar av omvärlden. Till pappers har landets nyliberala ekonomiska linje varit en framgångshistoria. Men fokus på BNP-utveckligen döljer en avgrundsdjup ekonomisk ojämlikhet och en ung generation utan framtidshopp.
Upproret i Chile kom som en chock för omvärlden, den chilenska politiska klassen och förmodligen många av deltagarna själva. Det kom i en situation av synbar politisk och ekonomisk stabilitet. Landet hade valt en konservativ president, –Sebastian Piñera, för bara ett år sedan. Regeringens talesmän och försvarare hade i sak helt rätt att den utlösande höjningen av biljettpriset i tunnelbanan var trivial, motsvarande bara runt 0,04 euro. Och Chile hade i många år betraktats som ett föredöme i regionen, med en framgångsrik ekonomisk utveckling, ett av skälen till att landet valts som värd för två toppmöten (för Stillhavsländernas ekonomiska samarbetsorganisation och för global klimatpolitik) som nu fått ställas in och flyttas.
Den första reaktionen från Piñeras regering, när massplankningar i tunnelbanan övergick till sammandrabbningar med polisen, varuhusplundringar och vandalisering, var också att trivialisera protesterna, sedan tillskriva dem utländska infiltratörer. Den versionen föll ihop under slutet av oktober, när över en miljon människor – en femtedel av Santiagos befolkning – gick ut på gatorna till stöd för protesterna. Den senaste opinionsundersökningen visar att bara 14 procent stödjer Piñera idag, mot 70 procent som har en negativ uppfattning om honom; enligt en annan undersökning tror 79 procent av de tillfrågade att ”demonstrationerna kommer ha positiva följder och saker kommer bli bättre i landet”, medan bara 9 procent tror de skadat Chile.
Bara någon vecka in på demonstrationerna drogs den ursprungliga prishöjningen tillbaka, men demonstrationerna har bara vuxit i styrka. Dels har övergreppen från polis och militär, som många gånger fastnat på film och spridits viralt, i sig provocerat fram nya protester. Dels har kraven vidgats och fördjupats till större reformer i det ekonomiska systemet, fast demonstranterna knappast är eniga om exakt vilka.
Djup prekarisering
Varifrån kom då bränslet till denna överraskande explosion? Hur var det till att börja med möjligt att samma folk som valt Piñera nu tycks förkasta honom och allt han står för politiskt?
Som svar pekar många av demonstranterna på Chiles anmärkningsvärt låga valdeltagande, och att de som röstar inte är representativa för folket som helhet. I utslagsomgången i förra valet deltog inte mer än 46 procent. I de nyss genomförda valen i Argentina och Uruguay var deltagandet som jämförelse 81 respektive 90 procent.
– Många, många upplever att det inte är någon mening med att att rösta, att det inte förändrar något och att alla politiker är likadana, har gått på samma elitskolor och hör till samma sociala krets. De som protesterar har ofta känt apati över den traditionella politiken, säger Boris Paez, en student som deltar i demonstrationerna.
Det är unga som är mest desillusionerade med den etablerade politiken och det är unga som lett protesterna. Men – är inte Chile ett ekonomiskt mirakel? Vad är det då de är så missnöjda med?
– Vi har arbeten som är genomprekariserade, höga levnadsomkostnader, svårigheter att få bostad. El, vatten, vård, utbildning, allting är dyrt, säger Maximiliano, en annan demonstrant, som själv arbetar på ett lyxhotell och bor i centrala Santiago.
– Min hyra är nästan hälften av min lön, och jag hjälper varje månad min mamma eftersom hennes pension inte räcker till vårdkostnaderna. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer vilja ha barn som min situation ser ut – och ändå ser jag mig själv som priviligerad i systemet. Det finns en epidemi av beroende av lugnande och ångestdämpande mediciner som människor tar för att orka med vardagslivet press, vilket läkare skriver ut på löpande band.
Dyrt att leva
Ekonomen Andres Pizzaro menar att statistiken ger en vilseledande bild av den chilenska ekonomin.
– När Chile beskrivs som en framgångshistoria utifrån siffror på BNP-tillväxt eller genomsnittlig inkomst missar det dels att det är ett av världens mest ojämlika länder, dels att nästan allting är dyrt. Det är inte samma sak att vara fattig i ett land som fortfarande har gratis samhällsservice.
Enligt en genomgång av spanskspråkiga BBC har Chile de högsta hyrorna i Latinamerika, den näst dyraste kollektivtrafiken efter Brasilien (där biljettpriserna också ledde till stora demonstrationer för ett par år sedan) de tredje högsta elräkningarna och de dyraste medicinerna. Webbsidan Expatistan, som sammanställer en lång rad källor på olika länders prisnivåer i en algoritm, räknar fram att levnadsomkostnaderna är 60 procent högre i Chile än i Argentina, ett land med jämförbara lönenivåer. Men varken BBC eller Expatistan tar med kostnaderna för utbildning, privat vård och privat sjukförsäkring i beräkningen.
– I Chile finns knappt några kvartersbutiker kvar längre, allt domineras av stora kedjor som avslöjats och dömts för kartellbildning flera gånger, en konsekvens av de radikala avregleringarna. Medianlönen är på 550 dollar i månaden, medan många priser är på samma nivå som i rika industriländer. Som en konsekvens av det har 35–40 procent av alla hushåll kontokortsskulder, eftersom de gång efter annan inte klarar sig månaden ut på sina inkomster, säger Pizzaro.
– Att leva i Chile innebär att dra på sig miljontals pesos (en peso motsvarar ungefär 0,01 euro) i studieskulder och när man kommer ut från universitetet hamnar man ändå på ett jobb som bara betalar 300 000 pesos, varav man lägger en stor del på resan till och från jobbet. Man bor kvar hos föräldrarna eftersom det är omöjligt att ha råd med en lägenhet, man kan arbeta 30 år och fortfarande få en pension som inte går att leva på, och man ber för att man inte bli ska bli sjuk eftersom det skulle göra en bankrutt, säger Melanie, som är antropolog men arbetar på biblioteket på ett privat universitet.
Ekonomerna Wilkinson och Pickett hävdar i boken Jämlikhetsanden att starkt ojämlika samhällen i sig framkallar stress och ångest. Kanske kan man se massprotesterna i Chile, ett uppror utan någon utåt sett synlig ekonomisk kris som utlösande faktor, som en bekräftelse av den tesen? N
