Stackars missförstådda Darwin

av Janne Wass

Det var, trots en envis allmän villfarelse, inte Charles Darwin som myntade det bevingade uttrycket “survival of the fittest”. Det var i själva verket Darwins samtida, Herbert Spencer, också han biolog, men därtill liberal samhällsteoretiker och ekonom. Darwin tyckte visserligen att “survival of the fittest” var ett bättre uttryck än hans egna “natural selection”, eftersom det senare kunde förstås som att det fanns någon entitet som aktivt “valde ut” vilka organismer som skulle överleva. Men den vidare etiska, politiska och ekonomiska betydelse som uttrycket “survival of the fittest” getts kommer inte från Darwin, utan i första hand från Spencer. 

Spencer förföll ändå i en form av lamarckism som har likheter med senare tiders socialdarwinism, en teori som kring sekelskiftet och, som vi vet, några årtionden senare, var mäkta populär bland dem som ville dela in olika etniciteter i kategorier som härskarfolk och kackerlackor. Termen socialdarwinism är visserligen ett senare påfund, men redan Spencer ville gärna inkorporera Jean-Baptiste Lamarcks och Darwins idéer i sina egna ekonomiska teorier, inte helt olikt Chicagoskolans ekonomer i mitten av 1900-talet. 

På samma våglängd verkar Hufvudstadsbladets nyaste kolumnisttillskott Martin Paasi vara, som uppenbarligen vill göra ett ordentligt avtryck i sin andra kolumn, som publicerades 26.11. I denna argumenterar Paasi med stöd i evolutionsteorin för att “vinn eller försvinn” är en naturlag, och att alla som inte omfattar detta “liksom fågelungar vid matdags ingår […] i den gapande kören som ser sig berättigad till alltmer. Av allt. Gratis. Hälsovård, förmåner, uppmärksamhet.

Det här är förvisso en något tendentiös tolkning av evolutionsteorin, men å andra sidan är det uppfriskande med nya debattörer i den finlandssvenska plaskdammen som vågar ta för sig. Det är nästan lite synd att Paasi i slutet av sin kolumn försöker sig på något slags kompromiss, eftersom det tar luften ur ett annars glädjande raljant debattinlägg. 

Men tillbaka till Darwin. Det är en populär tolkning på högerkanten att “survival of the fittest” och “natural selection” implicerar just det som Paasi menar då han talar om att slänga folk “i bassängens djupa ända och se vem som flyter”. Ville man raljera tillbaka, kunde man säga att nyliberalismen snarare bevisat ett annat bevingat uttryck, nämligen att skit flyter. Men Darwins slutsatser om arternas utveckling och överlevnad handlade inte om att olika organismer tävlade i vilken som var starkast eller snabbast, eller simmade bäst, för den delen. Darwin noterade att arter genomgår en ständig evolution där de som utvecklar egenskaper som korrelerar bäst med deras omgivning är de som överlever. Med ”omgivning” menas här också interaktionen med varelser både inom och utanför den egna arten. 

När Darwin konfronterades med den socialdarwinistiska idén om att mänskligheten och samhället led av att “svagare” individer omhändertogs och tilläts föröka sig, konstaterade han att ett sådant förfarande förvisso kunde betyda att vissa fördelar av det naturliga urvalet urvattnades. Men han kontrade med att motsatsen, det vill säga att inte ta hand om dem som behövde hjälp, skulle leda till en evolutionär förlust av sympati — den egenskap han kallade för “den noblaste delen av vår natur”. Enligt Darwin kunde till exempel faktorer som utbildning och andra “inkomstöverföringar” vara ett vettigare sätt att föra mänsklighetens utveckling framåt. Mannen som föreslog för honom att samhället inte skulle ta hand om sina svaga hette för övrigt Francis Galton och initierade sedermera vetenskapsgrenen eugenik. 

Den socialdarwinistiska tanken om den starkes överlevnad har också starkt färgat den populärkulturella idén om primitiva kulturer, som stenåldersmänniskan, något som även Paasi ger uttryck för. Han skriver om de ovan nämnda “fågelungarna” att de på stenåldern antagligen skulle ha “klubbats ihjäl” eftersom deras ”nettobidrag är negativt”. Det här stöds ändå inte av arkeologiska utgrävningar, som tvärtom visar flertalet exempel på att stenålderssamhällen tog hand om till exempel personer med stora fysiska eller mentala funktionsvariationer (bland annat förlamade), likaså finns många exempel på att samhällen under den neolitiska åldern sysslade med äldrevård. (För övrigt får jag kalla kårar över tanken på det sluttande plan vi ger oss in på om vi börjar dela in människor enligt deras ”nettobidrag”.)

“Den noblaste delen av vår natur” verkar alltså ha utvecklats i ett tidigt stadium, vilket inte är överraskande, med tanke på att vi kan se exempel på den också i andra arter än människan. Djur som lever i flock har utvecklats till att ta hand om varandra och överlevt, inte genom tävlan, utan genom en princip om samarbete och resursfördelning, “inkomstöverföring” om man så vill. Ofta handlar det om arter som hade haft svårt att hävda sig på egen hand — människan är ett praktexempel på detta. I ett samhälle som byggde på inbördes tävlan hade ur-människan inte överlevt länge. Visserligen förekommer konkurrens och hierarkier inom de flesta flockar, men gruppens medlemmar slängs som regel “i bassängens djupa ända” endast i yttersta extremfall, det vill säga då flockens överlevnad är hotad. 

Det finns i själva verket väldigt litet stöd i evolutionen för den typ av konkurrenssamhälle som nyliberalister förespråkar. Tvärtom finns det teorier som pekar på det motsatta. Den ryktbare anarkisten Pjotr Kropotkin lade till exempel redan 1902 fram en teori enligt vilken evolutionen snarare pekar på att det är de arter som bäst lärt sig att samarbeta och stöda varandra som varit mest framgångsrika. Därav handlar “survival of the fittest” enligt Kropotkin inte om vilka individer som är mest framgångsrika, utan artens överlevnad definieras av hur väl den anpassar sig till det han kallar för “mutual aid” eller “inbördes hjälp” — något som också kunde omskrivas som “solidaritet”. Kropotkins teorier har för övrigt fått stöd av många av dagens ledande evolutionsbiologer och beteendevetare, som förefaller förkasta idén om “den starkes överlevnad”, vilket i och för sig är en gräsligt dålig översättning av “survival of the fittest”.

Egentligen är allt ovanstående rätt irrelevant. Människan behöver i dag inte kämpa för sin överlevnad mot andra arter. Homo sapiens har etablerat herravälde över jorden och är kapabel att utnyttja alla planetens naturresurser. Vill man verkligen se på människan ur ett brett, evolutionärt perspektiv, kan man konstatera att människan har alla resurser på hand. Hur vi utnyttjar och fördelar dessa resurser är inte längre en fråga om biologi utan sociologi. Evolutionsteoretikern Richard Dawkins har föreslagit att människan utvecklat sin mentala kapacitet, sin teknologi och sitt samhälle till den grad att hen kan stiga ut ur evolutionens cykel och bestämma sitt eget öde. Det är en oerhört befriande tanke, men också en som kommer med ett stort ansvar. Den tvingar oss att aktivt ta ställning till vilken typ av samhälle det är vi vill ha. Vill vi som Kropotkin arbeta för solidaritet, eller sätta “gränser” för denna solidaritet i hopp om att vi ska kunna “köra om” våra medmänniskor som Paasi symptomatiskt kallar för “de andra”. Vilka “andra”, frågar jag mig. 

(För att nu förtydliga är jag inte nödvändigtvis en anhängare av alla Kropotkins idéer.)

1 kommentar

Ernst Mecke 5 december, 2019 - 22:25

Luckily Martin Paasi’s column in HBL has meanwhile got several fitting replies also on the very debatt page of HBL, so that we can perhaps leave him to be (hopefully and justly) forgotten. But there are still some remarks on my Freudarxist mind which one could add to the more general discussion. For one: when talking about the ”survival of the fittest”, there are at least two ways how one can understand the term ”fit”: one can understand it in the sports-like bodybuilder’s way, according to which being ”fit” means that one is equipped to outdo somebody else in some competition (an idea which is being cultivated by flattery-hungry capitalists), or one can understand the term in the sense of ”fitting in”, i.e. being best-adapted to some demanding environment – and it is in fact this interpretation of the term which describes the principles of natural selection most adequately. Further: according to the Freudarxist view there IS a competition, occasionally also between individuals, but it is very much more helpful to speak about the competition between ”units”. Such units can be tribes, states, capitalist enterprises, whole cultures (which equip their followers more or less well for the competition of strategies and skills between cultures), and there the formulation ”vinn eller försvinn” is (as we see from the media) pretty correct. Although it does not necessarily mean that the involved individuals get killed: in the competition between cultures it is quite sufficient that they switch to becoming representatives of the victorious culture (which is in fact not very easy …). But this ”vinn eller försvinn” rule does then NOT fit on what is going on INSIDE the ”unit”. INSIDE the tribe/state/culture there is the necessity to bring up/educate/recruit those whom one wants to continue the activities of the ”unit”, and for that purpose one has to cultivate friendly, inviting and supportive attitudes towards the newcomers (e.g. the next generation). In SOME areas – like sports, or at school – SOME competition can be helpful to bring out the individuals’ full potential, but one has to supervise VERY carefully the effects, so that individuals will not be frustrated by, e.g., too harsh treatment of the less-successful ones, in their efforts to develop their capabilities and skills.

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.