När Allan Schulman var revolutionär

av Tage Tallqvist

På morgonen den 16 oktober 1968 vann amerikanen Tommie Smith 200-metersloppet under Olympiska spelen i Mexiko. Australiens Peter Norman slutade tvåa och USA: s John Carlos trea. Efter att loppet var avslutat gick de tre till pallen för att få sina medaljer av David Cecil, sjätte Markisen av Exeter.

De två amerikanska idrottarna mottog sina medaljer i svarta strumpor, utan skor. Båda hade svarta handskar på sig. När stjärnbaneret hissades och Nationalhymnen ljöd ut över Aztekstadion i Mexico City böjde Smith och Carlos sina huvuden och höjde sina knutna nävar med svarta handskar i luften.

Strumporna visade på de svartas fattigdom, de böjda huvudena representerade 400 år av förtryck alltsedan slavskeppens tid, och den höjda knutna näven stod för kampen för rättvisa. Bilden av  Smith och Carlos protest kunde ses i den europeiska natten på svartvita suddiga satellitbilder och skulle komma att bli lika ikonisk som bilden av Che Guevara.

När de lämnade prispallen blev de utbuade av publiken.

Fördömandena av deras politiska handling var legio och USA:s olympiska kommitté bad Mexikos dito om ursäkt. Ironiskt nog blev det legenden Jesse Owens som fick meddela beslutet till Carlos och Smith att de inte längre fick representera USA i OS.

Det fanns ingen ledande politiker som stödde aktionen – den som hade gjort det hade varit slut som politiker.

En lite kuriosadetalj är den sympati-aktion med finlandssvensk anknytning som ägde rum senare samma månad i Sverige. I tv-programmet Timmen valde programledarna Birgitta Sandstedt och Vanna Beckman att klä sig i svarta strumpor, något som också plockades upp av pressen – (se bilden).

När jag kontaktar Sandstedt för att få en kommentar om sympatiaktionen för drygt 50 år sedan berättar hon att det som av många uppfattades som en aktion av programledarna själva var en idé av den finlandssvenska producenten Allan Schulman. Schulman hade kommit till Sveriges Radio från Helsingfors 1953, och skördat framgångar med program som Frukostklubben och Hylands Hörna. Han hade inte hade för vana att agera eller uttala sig politiskt – utom just denna gång som radikal förespråkare för afroamerikaners mänskliga rättigheter. Sandstedt berättar vidare att Schulman, när han kom med idén om de svarta strumporna, sa att de som förstår innebörden kommer att uppskatta aktionen.

Aktionen i Mexico City måste ha gjort ett djupt intryck på Schulman. Precis som för Birgitta Sandstedt. Hon minns idag det stöd de fick för aktionen från kollegor, vänner och – tittare.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.