Nej, Gerdt Bladhs undergång blev inte också Christer Kihlmans. Ända sen romanen kom ut har han visserligen befunnit sej i total bok- och tidnings-offside, och när Ny Tid nyligen bad om en kolumn hördes en ödesmättad röst i telefonen: ”Antingen skriver jag den eller så kan jag lika gärna hänga mig”.
Come-backen levererades handgripligen till redaktionen — när man bryter sju års tystnad litar man inte på posten — och vi passade på att i samma veva ställa några frågor till Kihlman som sen ett par år tillbaka, på order av Finlands svenska författareförening, bor i Diktarhemmet i Lexå. Tala om att återvända till utgångspunkten.
— Inte vet jag vad min oförmåga att skriva kommer av. Det finns tusen förklaringar, nej tjugo. Det är en massa olika omständigheter som samverkat. Plågsamt har det i alla fall varit. I ett skede tyckte jag att hela atmosfären i det här landet var så hemsk, jag kunde helt enkelt inte längre orientera mig. Men nu börjar det kännas som om det skulle vända igen.
Senast du medverkat i tidningar var väl i Dagens Nyheter?
— Ja, och dessförinnan skrev jag i Helsingin Sanomat. Jag fick förresten ett kort för ett par veckor sen av en person i norra Finland som tackade mig för mina kolumner i Hesari. Herregud det måste vara tjugo år sen dess. Det kändes väldigt konstigt, men också uppmuntrande. Han var vapenvägrare och hade fått stöd av nåt jag skrivit. Lite post festum var det ju, men gav mig ändå en känsla av att allt inte är alldeles meningslöst.
— Att jag slutade skriva i DN handlade inte om nåt bråk egentligen. Det var en liten skitsak som jag inte tycker är värd att minnas ens. Jag är nu bara så överkänslig. Men den grundläggande orsaken var att jag tyckte att jag inte hade nåt att säga, skriver man en gång i veckan så tar det ohjälpligen slut — det ser man nog på alla kolumnister. Jag höll ut ett och ett halvt år och tyckte att jag blivit så grinig och negativ i det jag skrev att jag insåg att det var bäst att övergå till nåt annat.
Elastisk makt
— Efter en uppladdningsperiod kan man ju börja igen, för mej har den perioden bara blivit så fruktansvärt lång.
— Dels har jag alltså känt mig tom, överårig, och dels vantivts med hela klimatet under Ahos regeringstid. Makten blev en elastisk sak som kunde tryckas in hur långt som helst, och den sket fullständigt i vad som sades. Det är fel att reagera så förstås, men…
Kanske vi borde ha bett om ett Sista ord (ofrivillig ironi) lite tidigare. Vad tror du det ligger för mekanismer bakom dethär slaget av autism?
— Jag vet inte vad det är som ligger bakom. Det är inte första gången jag råkar ut för den här oförmågan, eller borde man kalla det sjukdom? Det handlar om att tröskeln vuxit sig så hög att jag inte kommer över den. Ny Tid-kolumnen (se nr 14) är den första sak jag gjort på sju år och för att kunna skriva den tvingades jag uppmana mig själv att skita i var kommatecknen skulle sättas, om det skulle vara ett men eller ett och. Skriv på skriv på skriv på! När jag sen fick ihop kolumnen kändes det mycket bra, tänk om det är över nu, tänk om jag får några år till att skriva.
— Jag minns ett tidigare tillfälle när jag hade drabbades av samma oförmåga och ändå satte jag mig framför skrivmaskinen. Händerna fixerades och jag fick inte ner fingrarna på tangenterna, det var väldigt obehagligt. Då blev jag intagen på klinik och till slut gick det om. Efter det har jag inte försökt tvinga mig till att jobba.
Begå inte självmord
Har du några goda tips till andra som råkar ut för samma sak?
— Det finns några råd jag i denna höga ålder kan komma med: man ska inte begå självmord, eller börja supa ihjäl sej. Man kan söka sig till en psykiater. Jag har själv prövat ett par gånger och fått tillfällig hjälp. Hur har jag ingen aning för hos psykiatern sitter man och pratar om vad fan som helst, utom skrivandet. Handlar det om en ribba man själv ställer upp, eller?
— Det är väl långt fråga om just det. Det hänger ofta, åtminstone för mig, ihop med en känsla av att vara out, att inte längre orka följa med, att inte ha nåt att säga, att vara dålig. Man tittar på sin text och det är alldeles klart att den är dålig. Så gick det t.ex. när jag för nåt år sen skulle medverka i en EU-bok — jag kunde inte eftersom jag tyckte att min text inte höll måttet.
— Sen tröstar man sej förstås med att det är väldigt många som skriver skit, samtidigt som ändå inser att det finns de som är så bra att man aldrig själv kan nå upp till samma standard. Jag brukar förresten aldrig visa mina texter för nån, för då finns ju risken att den andra bekräftar ens farhågor.
–Under de här sju åren har jag nog försökt skriva på en ny roman. Jag började genast vintern -88 på en fortsättning på Gerdt Bladhs undergång, men det fungerade inte. Nu har den legat till sig och jag är ganska säker på att jag kommer att skriva den i alla fall, fast den förändrats till oigenkännlighet.
— Nu har jag också den käns lan att om jag kommer igång igen, så får jag chans att börja från början, från nåt helt nytt. Den känslan hade jag inte när jag i slutet av 60-talet genomgick en liknande period, fast då berodde min oförmåga på att jag söp så förskräckligt.
Alkohol och tangentbord
Jag vill minnas att du nånstans sagt att alkohol kan underlätta skrivandet. Och att du själv praktiserat metoden.
— Jo och nej. Det har av nån anledning uppstått ett misstag om mitt kombinerande av alkohol och skrivande. För ett tag sen stod i HeSa att jag är den enda författaren som öppet erkänt att jag dricker medan jag skriver. Inte har jag nånsin gjort det. Att lösa upp knutar med alkohol går bra, men inte blir det nåt om man berusad sätter sej ner framför skrivmaskinen. Inte prosa i alla fall, kanske dikter. Jag läste nyligen Olof Lagercrantz bok om Gunnar Ekelöf, där det framgår att Ekelöf skrivit dikter under berusning, samma sak gjorde ju också Pentti Saarikoski.
— Man kan göra tanke- och associationsjobb under berusning men att försöker man sätta det till pappers märker man att man för- Kanske handlar oförmågan att skriva om uppladdning, förberedelse inför en ny fas?
— Det kan man i alla fall hoppas på. I bästa fall försiggår nåtslags psykisk omladdning. Åtminstone för folk som är yngre, i min ålder upplever man att hjärnfunktionen minskar, det kan kompenseras men inte i all oändlighet. Alzheimer sätter in, det finns en skräck för det också.
Lexå — igen
Du är nu tillbaka i Borgå, Lexå, där din första roman Se upp salige utspelar sig. Hur känns det?
— Jo, det känns nog lite ironiskt. Fast jag är tillbaka där under mycket annorlunda omständigheter. Jag tror inte att jag skulle ha klarat av en flyttning till Diktarhemmet för tio år sen, men nu har pensionärsstämningen blivit såpass stark att det fungerar bra. I en liten stad är rytmen lugnare, mänskorna annorlunda.
— I Borgå befinner jag mig i en annan position än i Helsingfors. När jag rör mig på gatorna kan nästan alla identifiera mig. Tidigare hade en sån sak antagligen känts outhärdlig, men nu stör det inte så förfärligt. Lite skrämmande är det förstås att veta att man är iakttagen — gör man bort sig märks det omedelbart. Jag deltar i umgängeslivet, men med en viss försiktighet. Jag vill inte bli involverad, samtidigt finns det visserligen outsagda förväntningar på att jag ska synas, producera mig i nån form.
— Vi bodde ju i Borgå i sju år, från 1956 till 1963. Mycket i stan är förstås bekant, fast det inte finns så många kvar från den tiden. De äldre generationerna är s.g.s. helt borta, medan de som var småbarn då nu är män i staten, de som sköter ruljansen. Det känns lite märkligt. Man kan kan väl nog säga att det som var aktuellt i Se upp salige, det finns inte längre. Förankringspunkterna då var en generation som tillhörde min pappas generation, resterna av en för länge sen försvunnen storborgerlighet.
Borgerlighetens tillbakakomst
Merete Mazzarella har skrivit att ditt och Henrik Tikkanens 60-talsuppror mot borgerligheten känns lite förlegat idag. Samtidigt märker man ju att borgerligheten, och klasskillnaderna, är starkt på come-back igen.
— I så fall är det hög tid att på nytt ta itu med saken. Det som både Henrik och jag reagerade mot var vissa drag hos borgerligheten, inte borgerligheten som sådan. Det som retade oss var förljugenheten, den uppblåsta självupptagenheten. Förljugenheten försvinner aldrig, den bara antar en ny skepnad. Jag tycker att de fascistoida dragen blivit allt påtagligare i Finland och i Sverige, inte minst tack vare Aho och Bildt, fast väldigt många inte vill vidkännas det här.
— Den politik som förts de senaste åren, och som antagligen kommer att fortsätta i en kanske lite modifierad form, har lyckats skapa en ny klassmotsättning, under sken av att det enbart handlar om en ekonomisk kris.
Det sas ju ren på 80-talet, bl.a. när du fick det Tollanderska priset, att du hittat tillbaka hem till borgerligheten. Att den accepterat dej, och du den.
— Det skulle i så fall betyda att det skett nåtslags försoffningsprocess. Om det tidigare fanns nåtslags tendens till försoning kan jag nog säga att det som hänt de senaste åren igen har fjärmat mig från borgerligheten.
Kihlman-Tikkanen
Kihlman-Tikkanen uppfattas ju som ett sammansvetsat par. Hur var det i verkligheten. Var ni ens vänner? — Jo, det var vi nog, men kopplingen skedde för att lättare komma åt oss. Vi hade olika utgångspunkter, olika arbetssätt, olika personligheter, men vi var vänner och blev ännu bättre vänner eftersom vi hade en gemensam fiende. Vi gjorde däremot aldrig upp nån gemensam strategi. Det enda vi faktiskt nånsin gjorde tillsammans var en erotisk bok. Henrik hade en bunt teckningar som han bad mej skriva texter till. Jag sa nej, och då berättade han att han frågat Claes och alla andra och att ingen ville. ”Kan du inte?” Och så gick jag med på det. När vi en tid senare träffades hemma hos Henrik slängde han fram ett antal teckningar och jag ett antal texter och så rafsade vi snabbt ihop en bok av det. Från vår sida var det rena rama leken, och det kändes komiskt när folk sen kom fram till en och började tala om min senaste diktsamling. Många tyckte att den boken var upprörande, framför allt för att teckningarna var så dåliga — och texterna ännu sämre.
Det var väl heller inte bara du och Tikkanen, det fanns ju en hel falang radikala författare på den tiden.
— Jo och vi kände alla varandra, men det fanns en massa avundsjuka med i spelet som gjorde att kommunikationen mellan många av oss var närmast noll. Nånsorts samhörighet kände jag med t.ex. Henrik, Claes Andersson och Lala Eriksson.
Du och Tikkanen såg då Sverige som nånsorts andningshål. Hur är det idag.
— Nej, det är samma obehagliga politiska tendens i båda länderna. I Sverige sker det bara i mer uttalad form. Det sägs visserligen inte där heller klart ut att det nya sam hället är till bara för en del av befolkningen, med det är ändå på nåt sätt ideologiskt klarare, man går hederligare ut med att det handlar om att göra om intet det mesta av det arbetarrörelsen åstadkommit.
— Att vi då föredrog Sverige hade förstås mycket att göra med att vi inte fick lika mycket hatbrev därifrån.
Efter muren
Nu har du alltså återvänt till offentligheten, via Ny Tid. Hur känns det?
— Det känns faktiskt mycket meningsfullt. Under årens lopp har det uppstått ett ganska starkt behov av att uttrycka åsikter. Åsiktsmassan har ackumulerats så länge, också för att världen förändrats en del under dehär sju åren — i synnerhet i Östeuropa. Muren finns inte mer och det som speciellt irriterat mig är att så många inom vänstern säger sig aldrig haft nåt med hela saken att göra. Värre är att ingen verkar intresserad av att analysera varför det gick åt fanders, och vad det fanns för beaktansvärda inslag i 70 år av socialism. Det var ändå ett unikt projekt, mänskligheten har aldrig kommit så långt som i de kommunistiska experimenten. Jag tänker på själva idén, utopin om jämlikhet, som visserligen förfuskades tidigt, Lenin lyckades ju dö innan han hann göra bort sig. Det man på borgerligt håll bl.a. hos oss nu gör är att målmedvetet förneka allt positivt som finns i själva idén. Jag kan t.ex. inte läsa Björn Månssons ledare i Hufvudstadsbladet längre. Jag bara kan inte. Att säga att marxismen slängts på historiens skräphög är skitprat, det kan inte vara på det sättet.
— Min föreställning är att experimenten i jämlikhet inte fick en chans för att trycket utifrån, från väst, var så starkt.
Finska markens värde
Kan man inte säga att det socialistiska experimentet, vad gäller jämlikhet, egentligen fördes längst i de socialdemokratiska nordiska länderna.
— Jo och jag är lite skrämd över den nya socialdemokratin här. Man jag vill ändå tro att man på det hållet kommer att inse att alla gamla ideal inte är värda att slängas — jag kan ha fel. När den blåröda regeringen tillsattes år -87 tänkte jag att det måste komma nåtslags sjöförklaring — hur kunde en sån ekvation vara möjlig — men den kom aldrig och då tänkte jag att det får vara slut med mitt engagemang. Fast helt har jag än då inte lyckats hålla det löftet. Socialdemokratin på 60-talet när bl.a. du var aktiv såg ju en hel del annorlunda ut än dagens. 1995 verkar ju inte ens Vänsterförbundet ha några större problem att sitta i samma regering som Samlingspartiet, för att inte tala om sossarna.
— Felet är att alla partier stirrar sig blinda på inbesparingarna — också Vänsterförbundet. Ska det ska sparas 20 miljarder eller 17 miljarder, eller 18,5? Det är bara antalet miljarder man diskuterar, men pengarna kan ju inte vara målet, finska markens värde kan inte vara målet. Det måste finnas nån som inte ser annat än räntan för dagen, nån som kan höja sej över diskussionen och se vad pengarna ska användas till. De mystiska marknadskrafterna har sagt att vi nu måste montera ned socialskyddet, det tycks vara de som bestämmer innehållet i politiken, inte regeringen. Kan man förresten göra litteratur av dethär? — Det finns alltid de som säger att politik är för grovt att göra skönlitteratur av, sexualitet har också varit för grovt. Och bankväsendet är säkert också för grovt. Min inställning har varit den motsatta att det kan göras litteratur av vad som helst.
Jag tänkte bl.a. på Johannes Salminen som klagat på att författarna sover. Det händer stora saker och ingen reagerar.
— Han är en orosfaktor den där Johannes. Han är ju själv engagerad, räcker inte det? Jag undrar om det är så att han vill lämpa över en del av ansvaret, fast jag kan i och för sig kan förstå att han skulle behöva lite flankstöd…
— Men jag upplever mig nog för litet stridbar för att ställa mig på barrikaden. Litteratur är dessutom ett långsamt sätt att debattera på, skeendena hinner gå förbi innan man fått tillräcklig överblick, och utan överblick blir det inte litteratur utan pamfletter. Dessutom har ju litteraturen inte samma ställning som förr, jag är rädd för att dess ställning är ännu svagare än vad som framgår av tidningarnas kultursidor. Det finns så mycket annat, TV, datorer, Internet — som jag tycker att är gränslöst fängslande, fast jag inte själv förstår mig ett dugg på datorer.
Kihlman & EU
Eftersom du inte deltagit i debatten på en tid har du naturligtvis inte heller uttalat dej om EU. Hur ser du på vårt medlemsskap?
— För mig var det självklart att vi skulle ansluta oss. Jag har aldrig tänkt mig, som vissa av ja-sägarna, att EU skulle ge guld och gröna skogar, men att stå utanför hade varit en dålig lösning, det hade ställt oss helt på sidan om. Jag minns när jag som stipendiat i Oslo 1951 såg de norska studenterna fira FN-dagen — Finland var inte ens med i FN då — och hur fruktansvärt udda och utanför jag kände mig. Den upplevelsen har bitit sig fast. Vi har så länge tvingats vara udda som nation, inte minst p.g.a. VSB-pakten. Hela Paasikivi-Kekkonen-linjen, som jag i princip stödde, gick ju ut på att Finland var ett särfall. Under Kekkonens tid var den ett slags spel och just genom att det var ett spel vars regler Kekkonen själv utformade blev det inte förnedrande. Men så småningom förändrades det och i synnerhet Karjalainen förvandlades till en lakej som tog emot order av en makt som var starkare, och då blev spelet förödmjukande.
— Jag har själv alltid haft ett behov av att anpassa mig till omgivningen. ”Aj, du är från Finland”, sa man till mig i Sverige, och jag tyckte det var så vidrigt. Jag försökte anpassa mej efter svenska beteendenormer och mönster, t.o.m. språkligt, vilket föranledde mina barn att håna mej. Antagligen hade jag en underlägsenhetskänsla som måste kompenseras på det här sättet, liksom kanske hela nationen har det. Att vara en del av EU kan bidra till att göra oss ”normala”, till en vanlig stat.
— Sen har jag också upplevt grannskapen till Ryssland som skrämmande. Det känns tryggare att veta att man är en del av en större gemenskap.
— Under 70-talet, under taistoit-eran var Sovjet ju ett ideal för många. Jag försökte förstå det eftersom mina egna barn var med och såg också en variant av det i Argentina. Där fanns en ännu blindare, ännu mer verklighetsfrämmande idealisering än hos oss. Men samtidigt var det rörande, omständigheterna i Argentina var så fruktansvärda och man behövde nåt att tro på, och det blev då Sovjetunionen.
— Mina Argentina-böcker kritiserades ju häftigt och kanske var kritiken på ett sätt berättigad. Jag försvarade mig med att det alltid under varje politisk inriktning i varje land finns mänskor som lever sina liv oberoende av politiska motsättningar, mänskor vars enda målsättning är att klara livhanken från dag till dag, och som inte vill få en politisk konflik på nacken också. Min ambition var att beskriva just detta sätt att leva.
Text & foto: Tapani Ritamäki