Var är ledarskapet, var blev politiken?

av Fredrik Sonck

Euron är ett politiskt projekt som fallit offer för nationalekonomiska realiteter och fega politiker. Den slutsatsen drar Fredrik Sonck i sin recension av Björn Elmbrants bok Europas stålbad.

Det går att skriva medryckande om ekonomi – ja, till och med underhållande. Det bevisar Björn Elmbrant, även om själva temat är allt annat än muntert, med sin bok Europas stålbad – krisen som slukar välfärden och skakar ekonomin. På ett ovanligt lättfattligt sätt tar han upp olika aspekter av eurokrisen, bland annat genom ytterst konkreta exempel om hur européer drabbas och reagerar. Det är lätt att hänga med i svängarna i de enskilda kapitlen. De behandlar allt från grekiska och irländska fallstudier till vrångbilder av vad som orsakat krisen (typ ”lata greker sänker Europa”) och analyser av det politiska ledarskapet.

Möjligtvis blir den övergripande bilden av krisen inte helt glasklar, men det beror sannolikt på dess komplexitet. Vill man på allvar förstå vilka politiska och nationalekonomiska processer som präglar utvecklingen och deras inbördes förhållanden krävs det att man läser mer än en bok. Har man ont om tid är Elmbrants analys ändå ett gott alternativ, ämnets komplexitet kan man naturligtvis inte belasta honom för.

Olika länder

Från det svenska perspektiv Elmbrant i någon mån utgår ifrån (han är ledarskribent på socialdemokratiska Dagens Arena) blir det kanske också naturligt att genomgående betona det euroländerna gett upp i och med valutasamarbetet. Det gäller i synnerhet de två kraftigaste verktygen i den makroekonomiska verktygslådan, nämligen möjligheten att devalvera valutan och bedriva en självständig räntepolitik. Elmbrant problematiserar visserligen inte nackdelarna med devalveringar eller att räntepolitiken står utanför direkt politisk kontroll genom centralbankernas relativa oberoende, men det är kanske bisaker. I den situation som exempelvis Grekland befinner sig i hade dessa instrument varit mycket värdefulla om man föreställer sig att landet drabbats av en ekonomisk kris och inte befunnit sig i EMU. Ett annat bakomliggande problem som Elmbrant för fram är att Grekland – som många andra sydeuropeiska länder – har en bristande konkurrenskraft, både i relation till asiatiska låglöneekonomier och till de starka nationerna i norra Europa.

Dessutom kompliceras eurosamarbetet av att medlemsländerna sinsemellan är så olika och av att de krisdrabbade ekonomierna är olika på olika sätt. Ett land som Irland har till exempel haft sin offentliga ekonomi i skick men ansett sig tvunget att skriva finansindustrins förluster på skattebetalarnas nota, vilket delvis varit en konsekvens av slapphänt reglering men också av att den, för irländska förhållanden, för låga räntan möjliggjorde den lånebaserade bubbla som sedan – naturligtvis – sprack.

Den europeiska periferins problem skiljer sig alltså åt till sin natur, även om de till sin struktur befinner sig i liknande motsatsförhållanden till ett europeiskt centrum som personifieras av den tyska förbundskanslern Angela Merkel.

Marknadens kansler

I kapitlet ”Hon som bestämmer” fokuserar Elmbrant på henne, kvinnan som i den globaliserade ekonomins tidevarv symboliserar nationalstatens latenta potens. De senaste åren har vi sett att EU:s olika institutioner tappat mark inför det realekonomiska faktum att Tyskland, tack vare sin storlek och sin starka exportindustri, har en nyckelroll i Europa och därmed ett veto som dess ledare rätt ofta kan spela ut. I allians med Frankrike utgör Tyskland ett maktblock som – när det kommer till kritan – är dom som bestämmer. Som en konsekvens har inrikespolitiken i dessa länder blivit än mer intressant – ja, till och med avgörande – för andra europeiska stater.

Merkel och Sarkozy (”Merkozy”) är sedan ett ganska udda par och Elmbrant beskriver dem fint: den mindre mäktiga Sarkozy som hemskt gärna vill vara en karismatisk ledare och försöker hitta på slagkraftiga formuleringar för pressen, och den tämligen okarismatiska förbundskanslern som inte säger speciellt mycket, men som är duktig på detaljer och vid behov kan byta åsikt, som den politiska överlevare och maktmänniska hon är.

Men har hon visat prov på verkligt politiskt ledarskap? Elmbrant tycker inte det. Tvärtom finns det mycket som talar för att Merkel inte haft någon tydlig långsiktig strategi utan enbart försökt hantera akuta kriser då de dykt upp. När marknaden ropar efter grekiska stödpaket eller stabiliseringsfonder säger hon ”nej”, med adress till de tyska väljarna och skattebetalarna. Sedan upprepar hon sitt nej tills trycket från marknaden blir för stort och först då, i elfte timmen, lättar hon på plånboken. Sedan börjar balansgången mellan hemmaopinion och marknad på ny kula och Merkel säger nej till vidare stödpaket – igen.

”Numera kalkylerar marknaden med att hon efter ett tag ger upp”, skriver Elmbrant och tillägger lite senare att de som i slutändan har hennes öra ändå är de tyska bankerna, inte minst genom ”Merkels närmast förtrogna … privata Deutsche Banks koncernchef, schweizaren Josef Ackermann” som i Tyskland blivit en symbol för ”girighet och aggressivitet”.

Slutsatsen måste samtidigt också bli att Merkel är en av få personer som – om hon hade velat – haft möjlighet att påverka historieskrivningen på ett märkbart, och kanske positivt, sätt.

Politisk prestige

Men bristen på verkligt politiskt ledarskap är inte enbart ett tyskt problem, argumenterar Elmbrant. Om Merkel inte är Helmut Kohl, så är Sarkozy definitivt inte Mitterrand och Barroso inte Delors. Sedan är det klart att det politiska handlingsutrymmet inte är lika stort som tidigare i marknadstänkandets, globaliseringens och avpolitiseringens spår. Att Europas regeringar är de som hamnar i skottgluggen för olika folkliga protester medan makthavarna inom EU, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden glider undan känns därför, som Elmbrant skriver, lite paradoxalt.

Det som man å andra sidan måste få förvänta sig av Europas regeringschefer är att de börjar föra en demokratidiskussion. På de högsta beslutsnivåerna är det ingen annan som kommer att göra det, eftersom ingen annan har något att vinna på det.

I slutkapitlet spekulerar Elmbrant om olika framtidsscenarier för euron och Europa. En fördjupad federal integration som också skulle vara social, avfärdar han som orealistisk. Inte heller en splittrad eurozon tror han på – då måste de krisländer som återgår till sina gamla valutor kunna tro på att återgången i sig förbättrar framtidsutsikterna och inte bara leder till osäkerhet och kapitalflykt. Och om Tyskland återinför D-marken skulle den bli så stark att landets exportindustri får problem. Det som återstår är, enligt Elmbrant, att folkliga revolter knäcker samarbetet eller att krisen eskalerar i till exempel Italien, ett land som är för stort att rädda.

Björn Elmbrant bedömer att eurosamarbetet mycket väl kan kollapsa, plötsligt. Man måste kalkylera med den möjligheten, även om man inte tror att sannolikheten är fullt så stor.

Fredrik Sonck

Björn Elmbrant: Europas stålbad – krisen som slukar välfärden och skakar ekonomin. Bokförlaget Atlas, 2012.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.