Det pågår i Finland ett sniket politiskt spel, där högerpolitiker försöker använda sig av Greklands fallerade offentliga ekonomi för att motivera nedskärningar i den finländska dito. Detta trots att de båda offentliga sektorerna är helt ojämförbara.
Rubriken är en mening vi fått höra till lust och leda under de senaste åren, då politiker och ekonomer letat argument för den nyliberala åtstramningspolitiken och nedskärningarna i den offentliga sektorn, lönerna och arbetarskyddet. Underförstått är då att Greklands ekonomiska problem beror på en för stor offentlig sektor, oansvarig användning av offentliga medel och daltande med löntagare.
Antagandet är inte helt gripet ur luften. Greklands offentliga ekonomi var innan finanskrisen 2008 kanske den sämst skötta i Europa. Men dels därför, och dels av andra orsaker, går det inte att dra paralleller mellan Finland och Grekland.
Greklands kanske största problem innan krisen var korruption, nepotism och skattesmitning som var satt i system. 2012 uppskattades Greklands gråa ekonomi till nästan 24 procent av landets BNP, jämfört med 14 för Finland. Som allra värst under perioden 1981-2008 uppskattas en tredjedel av all ekonomi i Grekland ha skett utom räckhåll för skattmasen. Grekland har aldrig haft ett fungerande socialskydds- eller arbetslöshetssystem, och trots landets stora offentliga utgifter, har grekerna inte levt i något slags socialistiskt Utopia där invånarna kunnat lita på statens feta bidrag i allt, en bild som ofta dyker upp i den finländska debatten. Tvärtom var roten till Greklands misär att det inte fanns någon egentlig välfärdsstat eller fungerande offentlig sektor.
Historisk maktmisstro
Varför det grekiska samhället blev som det blev har flera delorsaker, och får man tro historikerna, går rötterna ända till 1400-talet då Osmanska riket lade största delen av nuvarande Grekland under sig. Dels var grekerna avskärmade från den europeiska samhällsutvecklingen, bland annat renässansen och upplysningstiden, då viktiga grunder för den europeiska demokratin lades. Den ockuperande makten brydde sig inte mycket om att upprätthålla ett fungerande statsskick, utan mest om att driva in sina skatter. Enligt vissa analytiker var det det osmanska styret som lade grunden för grekernas misstro till regeringar och myndigheter, skriver kanadensiska The Globe and Mails Romkorrespondent Eric Reguly.
Huruvida dessa spekulationer har så mycket att göra med dagens verklighet är svårt att avgöra. Det som däremot är klart är att landet led svårt av den tyska ockupationen under andra världskriget, som för Greklands del utmynnade i ett blodigt inbördeskrig som delade landet i höger och vänster, skriver Oxford-forskaren och vänsterpolitikern Pavlos Eleftheriadis i The Telegraph.
Då andra europeiska länder efter världskriget började bygga upp samhällen baserade på välfärdsstatens principer och jämlikhet, valde Grekland inte att gå den vägen – de politiska klyftorna mellan höger och vänster var för stora, menar Eleftheriadis. Därför fick Grekland aldrig något allmänt arbetslöshetsunderstöd, bostadsstöd eller allmän hälsovård. Således såg man inte till staten eller politikerna för hjälp och stöd, utan till familj och vänner och privatpersoner inom systemet som gick att muta. De som inte kände att de fick ut något av systemet, betalade inte heller någon skatt, och den svaga grekiska staten hade inte medel eller motivation att göra något åt problemet.
Europa gödde korruptionen
Då militärstyret föll på 70-talet fortsatte de demokratiskt valda ledarna att ge viktiga poster till meningsfränder, eller utlova statliga arbeten mot politiskt stöd, en kutym som ytterligare intensifierades då Grekland gick med i Europeiska Gemenskapen, och därmed kunde börja ta större statslån och öka handeln med de europeiska länderna. Bland långivarna fanns bland annat tyska och franska banker och institutioner som delade ut stora lån på lösa boliner. När plötsligt nytt europeiskt kapital fanns att tillgå, tvekade socialistiska PASOKs ledare Andreas Papandreou inte att under sin statsministerperiod i början på 80-talet skapa hundratusentals nya statliga arbetstillfällen, garanterade så länge innehavaren röstade på rätt parti. Borgerliga Ny Demokrati lovade visserligen på 90-talet att ta itu med korruptionen, men fortsatte med samma praxis. Och det var inte bara med arbetsplatser som man gynnade dem med rätt partibok, utan också med pensioner, lägenheter, olika typer av tillstånd, och så vidare. De som gynnades av makthavarna kunde alltså leva ett ganska bekvämt liv på statens pengar, andra fick hanka sig fram bäst de kunde, bland annat genom att inte betala skatt, tjänster och gentjänster, mutor, etcetera.
Mutor inom grekisk politik och grekiskt affärsliv är en affär för sig. Av de lån den grekiska staten tog mellan 1981 och 2008 uppskattas kring 20 procent ha gått till mutor. Och dörren svängde båda vägarna – grekiska tjänstemän och politiker mottog miljoner i mutor från utländska företag som ville etablera sig i landet. Greklands största mutskandal involverar två tyska företag, bland annat Siemens. Och då den offentliga servicen inte fungerar, är det med mutor som smörjmedel som också vanliga greker ser till att få läkartider, bygglov, och annat som behövs. Så kallade fakelaki, eller ”små kuvert” är ett vedertaget begrepp.
Om man jämför allt detta med Finlands historia och situation är det svårt att se likheterna mellan Finlands och Greklands ekonomi och offentliga sektor. Det är alltså inte bara ekonomiskt, utan även historiskt felaktigt att använda Grekland som varnande exempel för Finland då man försöker motivera nedskärningar i den offentliga sektorn. Greklands ekonomi drabbades hårt av skuldkrisen i Europa på grund av att landet inte hade en fungerande offentlig sektor. Finland drabbades lindrigt av en rad orsaker, bland annat för att landet hade en fungerande och balanserad offentlig sektor, relativt strikta regler för banker och finansinstitut och låg korruption.
Då nu högerpartier, uppbackade av finans- och banksektorn, förespråkar åtstramning och privatisering som medicin på den europeiska skuldkrisen är det som om hela Europa drabbats av en kollektiv minnesförlust. Bankernas ekonomer används i medierna flitigt som orakel för euroområdets framtid, medan alla tycks glömma bort att det var dessa orakel som skapade hela krisen från första början.
Forskare brukar dela in finanskrisen i tre distinkta händelser. 1. Den amerikanska bolåne- och subprimekrisen, som uppstod på grund av vilda västern i bank- och finanssektorn, efter att USA:s regering avreglerat finansmarknaden till den grad att privata finansieringsbolag (det så kallade skuggbanksystemet) kunde utfärda lån till huvudlösa villkor mer eller mindre utan myndigheters insyn. Denna avreglering var i sin tur ett symtom på den nyliberala vurmen för privatisering och minskad statlig kontroll över ekonomin – tanken om att marknaden bäst styr sig själv, samt drömmen om den eviga tillväxten. 2. Den globala finanskrisen, som uppstod då bankerna och skuggbankerna började falla som dominobrickor i subprimekrisens kölvatten. 3. Den europeiska skuldkrisen, som uppstod då staterna övertog de privata storbankernas skulder för att förhindra ekonomiskt kaos och sedan misslyckades med att vända den ekonomiska trenden med sina hårda åtstramnings- och privatiseringsprogram.
”Inga bevis”
I diskussionen kring Greklands lån glömmer man lätt bort att det var just privatiseringar av finansmarknaden och mindre statlig kontroll över ekonomin som gav upphov till det ursprungliga problemet. Såväl IMF som OECD har konstaterat att åtstramningspolitiken inte fungerar. Den brittiska ekonomen Martin Wolf konstaterade 2012 efter att ha analyserat de europeiska ländernas åtstramningspolitik och BNP att ”det finns inga som helst bevis för att stora nedskärningar i budgetunderskotten för med sig fördelar gällande förtroende (på marknaden) och tillväxt, som skulle överstiga de direkta (negativa) effekterna av nedskärningarna. De medför precis vad man kunde vänta sig: små nedskärningar medför recessioner och stora nedskärningar medför depressioner.”
Den amerikanska ekonomen Paul Krugman, kanske världens kändaste motståndare till åtstramningspolitik, konstaterade i sin egen analys att åtstramningar motverkar tillväxt till den grad att för varje euro som har skurits ner, har EU-länderna endast vunnit 40 cent i mindre budgetunderskott.
Att med detta facit på hand kräva åtstramningar och nedskärningar i ett redan nu snarast obefintligt offentligt skyddsnät i Grekland är som att försöka pressa vatten ur en sten. Greklands offentliga sektor behöver definitivt reformeras, men då landets fattiga smiter skatter för att kunna överleva, kan man fråga sig om det går att minska skattesmitningen genom att göra dem ännu fattigare. Då folk tvingas till mutor för att alls kunna utnyttja den offentliga servicen, är det tvivelaktigt om lösningen är att skära ner i samma service.
Medborgarna tar smällen
Problemen i Grekland beror delvis på de grekiska politikernas och affärsmännens korrupta styre, men en del av hundhuvudet får också EU och Europeiska Centralbanken, samt övriga europeiska banker bära, då lån har beviljats utan tillräcklig kontroll och insyn. Europa har hjälpt till att finansiera den grekiska korruptionen, och europeiska företag har glatt deltagit i den. När nu bilan fallit över Grekland, har man i första hand sett till att långivarna har klarat sig torrskodda ur affären. Enligt en analys gjord av organisationen Jubilee Debt Campaign utgående från IMF:s siffror har 90 procent av nödlånen till Grekland gått till att betala skulder till långivarna, i första hand utländska banker. I och med detta har EU överfört bankernas skulder på de europeiska medborgarna. År 2010 var så gott som hela den grekiska statsskulden lånad av privata banker och institutioner. I dag är 78 procent av statsskulden utlånad av EU:s medlemsländer, i förlängningen vanliga skattebetalare. När EU och IMF nu vill ha tillbaka de pengarna, är det också de grekiska medborgarna som får ta smällen, medan den absoluta majoriteten av de politiker och affärsmän som varit med om att skapa det grekiska kaoset genom skattesmitning och korruption går fria.
Janne Wass
Foto: Flickr/underclassrising.net
