Poesi mot stängda gränser

av Erik Hallstensson

Något i nuet driver upp hastigheten. Det är angelägenheten, behovet att tala mitt i malströmmen av maktlöshet och gränsbevakning.
– Det tvingar oss, som tror på en annan värld, att tala snabbare. Situationen kräver handling och ord, om det är orden man behärskar. Det säger Arazo Arif, en av de poeter som medverkar i antologin Om detta sjunger vi inte ensamma, som kom ut bara några månader efter att bokens redaktörer, Charlotte Qvandt och Anna Jörgensdotter, tänkt att något måste göras.

Omdetta_omslag_hiresDet har olika namn, det som vi lever i nu: ”flyktingkrisen”, ”migrationen”, eller ”den humanitära katastrofen”. Runt de europeiska samhällenas oförmåga att ordna säkra livsvillkor åt människor på flykt bryter konflikter hela tiden ut. En är hur politikens konsekvenser ska berättas och där ska en ny svensk antologi med poesi göra en insats – och kunna hitta den som behöver den. Detta hoppas poeten Charlotte Qvandt, som är en av bokens två redaktörer.

– Det började hemma hos mig en kväll. Jag satt rätt frustrerad och tänkte och kände att världen höll på att springa förbi mig. Jag visste inte hur jag från mina förutsättningar kunde göra något. Det som händer nu är inte något som ingår i en normal samtid. Så jag skrev till Anna Jörgensdotter och undrade om hon visste om det fanns någon som samlade ihop poeter och dikter som vittnar om vad det är som händer nu. Hon kände inte till någon. Någondera av oss skrev: ”ska vi göra det?”.

Mindre tid för eftertanke

Något i nuet driver upp hastigheten. Det är angelägenheten, behovet av att tala mitt i malströmmen av maktlöshet och gränsbevakning.

– Å ena sidan är den politiska utvecklingen och samtidens högerextrema tendenser en akut situation vars grad av allvar är stigande. Den tvingar oss, som tror på en annan värld, att tala snabbare. Situationen kräver handling och ord, om det är orden man behärskar. Det finns sett ur den synvinkeln mindre tid för att formulera sig med större eftertänksamhet. Å andra sidan kan poesin vara en motreaktion också mot dessa snabba förändringar i samhället, genom att den kräver reflektion. Men det behöver inte finnas en motsättning mellan dessa två aspekter, säger poeten och frilansjournalisten Arazo Arif, en av de poeter som medverkar i antologin Om detta sjunger vi inte ensamma.

Qvandt och Jörgensdotter upptäckte fort att det fanns ett stort behov av att samlas för att tala om det som händer.

– Vi kontaktade ETC förlag dagen efter att vi kläckt idén. Det här var i oktober, så det har gått otroligt fort för att vara bokbranschen. Jag tror att det här behövde skrivas, och behöver läsas. Snabbheten är rätt signifikant för den här boken.

Arazo Arif och 28 andra poeter tackade ja till att medverka. En del av dikterna är nyskrivna, andra ändrade eller tidigare publicerade.

– Det var enkelt att säga ja. Jag redigerade tidigare skrivna dikter, ändrade vissa formuleringar och vässade språket. Boken krävde ett snabbt arbete, men rasism och erfarenheter av flykt är något jag återkommande skriver om i min poesi, säger Arif.

Sorg och ilska

Redaktörerna ställde inga andra krav än närvaro i det som pågår.

– Allt är inte nyskrivet för den här antologin. Det var inte heller något krav, utan kravet var angelägenheten. Vi tänkte att vi inte var ensamma om frustrationen. Vi bjöd in poeter som vi visste att har ett djärvt formspråk och inte är rädda för att kliva runt i olika perspektiv. Det är ett privilegium att jobba med sådana poeter – ingen text behövde refuseras och redigeringen var minimal, berättar Qvandt.

Dikterna som började strömma in efter inbjudan var ändå delvis annorlunda än redaktörerna väntat sig.

– Vi jobbade intensivt med formuleringen av vår inbjudan, för att inkludera mycket hopp och pepp och tröst i de här dikterna. Vad vi fick var texter som var så mycket mer mångbottnade. Och vi fick väldigt mycket sorg och ilska, säger Qvandt.

Frågan om vem som får vara med i vilken gemenskap ligger bakom många försök att formulera samtidens politik. Gemenskaper kring folk och kön ställs mot något annat, något som kan växa fram ur det här läget som poeterna försöker berätta om.

– Vi kunde inte ha gjort det på något annat sätt. Vi väntade oss nog en annan ton, men just mängden av röster och perspektiv skapar en gemensam riktning och ett kollektiv, säger hon.

Språk som berör

Arazo Arif.

Arazo Arif.

Arif läste, liksom många andra av de medverkande poeterna, sina dikter på releasefesten i Stockholm den 18 februari. Skapades ett kollektiv kring dikterna där, i den fullsatta trängseln i ABF-husets bar? Vilka var där? Vem läste dikter och hur? Erfarenheterna av flykt och krig kan samla människor, men till vad? Arif uttrycker sina egna erfarenheter i dikterna.

– För mig personligen känns det samtidigt både nödvändigt och betungande. Det finns olika sätt att förhålla sig till det arvet och till den nuvarande situationen. Det kan vara förlösande att skriva om de här ämnena och om verkligheten, men jag drömmer om en utopi och önskar att jag i mitt skrivande vore mer upptagen av möjliga världar än med den som existerar. Jag tror på att poesin kan visa oss andra världar. Men det känns samtidigt som om det finns en uppmaning att berätta om erfarenheter av migration och rasism just genom poesin. Att visa de sår som samtiden ger vissa kroppar genom det poetiska uttrycket, snarare än genom det dokumentära eller journalistiska. Att ge erfarenheterna ett språk som kan göra dem mer begripliga och berörande, mitt i ett flöde av information som annars kan verka avtrubbande.

Ett av Arifs bidrag har en liknande tillkomsthistoria som antologin.

⁃– Jag skrev texten när jag gick på Biskops Arnös författarskola. Det var dagen efter valet när Sverigedemokraterna fick 12,9 procent. Det var en väldigt tung dag och det låg en känsla av hopplöshet över klassrummet. Då skrev vi om våra känslor efter valet, som en reaktion på det. Dikternas uppkomst är som antologins, en reaktion på samtidens rasistiska politik, säger Arif.

Det går att agera

Alla delar inte samma erfarenheter av den litterära offentligheten.

– Det är en ständig farhåga att behöva förhålla sig till frågor om gränserna mellan den personliga erfarenheten och det fiktiva i sitt skrivande. Om gränserna däremellan är tunna så får det vara så. Det är en självklarhet för mig att använda levda erfarenheter, mina egna och andras, i mitt skrivande. Det skulle endast bli en konflikt för mig om jag behövde tala om det i offentligheten, alltså diskutera huruvida något är skrivet utifrån en privat erfarenhet eller inte. Att jag är kvinna med en annan etnicitet än svensk innebär att jag och mina verk i offentligheten alltid kommer att tolkas utifrån min bakgrund. Det jag skriver kommer med större sannolikhet att läsas som självbiografiskt, vilket förflyttar fokus från det rent litterära. Det är bara vissa personer som behöver förklara sin konst på det sättet, fortsätter Arif.

Charlotte Qvandt ser ett hopp i vad poesi som just poesi kan göra.

– Min tanke utifrån mitt eget skrivande är en visshet om att poesi kan få tillgång till andra dimensioner än en linjär debatt eller logisk argumentation kan få. Det handlar om att ta sig in i människan på andra villkor. Poesi kan påverka sin tid eller allmänheten på ett sätt som är svår att mäta. Jag tror att poesi sätter en ton. Det är viktigt att konstnärer håller blicken högt och skildrar sin samtid.

Arazo Arif påminner om flera praktiker.

– Det är viktigt att påminna om att det går att agera, om vikten av att försöka i den mån man klarar av och orkar, att ständigt göra motstånd mot det rådande, kalla politiska klimatet. Det kan gälla det mest banala, självklara och subtilt mellanmänskliga, som att se en person som försörjer sig på gatan som en människa och hälsa på henne. Att stå upp för andra och reagera om man ser eller hör kränkningar. Samhörighet och välvilja är aldrig ett hot mot någon annans framgång, utan en förutsättning för ett friskt samhälle. N

Text: Erik Hallstensson
Foto: Karl Skagerberg

Om detta sjunger vi inte ensamma. Redaktörer: Anna Jörgensson,
Charlotte Qvandt. Medverkande poeter: Sara Abdollahi, Seluah Alsaati, Johannes Anyuru, Arazo Arif, Helena Boberg, Karin Brygger, poetkollektivet Ce(n)sur, Kjell Espmark, Athena Farrokhzad, Hanna Hallgren, Bob Hansson, Åsa Maria Kraft, Maria Küchen, Anna Liv Lidström, Jörgen Lind, Kristian Lundberg, Jasim Mohamed, Iman Mohammed, Jila Mossaed, Felicia Mulinari och Erland Edberg, Petra Mölstad, Malte Persson, Charlotte Qvandt, Helene Rådberg, Freke Räihä, Sofia Stenström, Carolina Thorell och Jenny Wrangborg.
ETC förlag, 2016.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.