I parlamentsvalet i januari detta år sade de grekiska väljarna klart och entydigt nej till den omänskliga åtstramningspolitik som trojkan (Europeiska kommissionen, Europeiska centralbanken ECB och Internationella valutafonden IMF) påtvingat Grekland under de senaste fem åren. Samma nej upprepades ännu tydligare i sommarens folkomröstning om villkoren för det tredje grekiska stödpaketet.
Det visade sig emellertid snabbt att varken trojkan (numera ”institutionerna”) eller de nordliga euroländerna med Tyskland och dess trogna Waffenbruder Finland i spetsen fäste någon vikt vid sådana struntsaker som den grekiska folkviljan. Som det nu ser ut kommer de hårt prövade grekerna under de närmaste åren att tvingas svälja ännu mer av den beska medicin som redan förorsakat så stora skador såväl ekonomiskt som socialt. Detta trots att den ekonomiska expertisen utanför kommissionen och ECB är så gott som enig om att ännu mer åtstramningspolitik bara driver Grekland ännu djupare ner i skuldträsket.
Men nu handlar förstås hanteringen (om det nu är rätt ord i det här sammanhanget) av Greklandskrisen inte längre om det som är ekonomiskt ändamålsenligt. Ända sedan grekerna röstade ”fel” i parlamentsvalet i vintras har krishanteringen framför allt handlat om att tvinga Alexis Tsipras regering på knä. Det här blev särskilt tydligt under sommarens bankkris, som visserligen förorsakades av oron för en nära förestående Grexit men som förvärrades avsevärt av att ECB stramade åt tillförseln av så kallad nödlikviditet till det grekiska bankväsendet. Budskapet kunde knappast ha varit tydligare: nu rättar ni in er i ledet, annars stryper vi likviditeten helt och hållet!
Föga överraskande låter euroetablissemangets version (som finländska medier, lika föga överraskande, helt okritiskt har återgett) helt annorlunda: att det grekiska bankväsendet nära nog kollapsade berodde enbart på Syrizas ”ansvarslösa” ekonomiska politik. Enligt samma officiella ”sanning” var det också Syrizas fel att den korta period av tillväxt den grekiska ekonomin upplevde under fjolåret fick ett abrupt slut.
De här påståendena är inget annat än ren propaganda. Under sin korta tid vid makten har Syriza faktiskt inte hunnit göra så mycket mer än att förhindra några planerade privatiseringar – som, om tidigare privatiseringar är något att gå efter, knappast skulle ha inbringat särskilt mycket pengar i vilket fall som helst – och att återanställa de städerskor som sparkades från ministerierna i samband med tidigare nedskärningar. Dessutom började tillväxten i den grekiska ekonomin faktiskt mattas av redan mot slutet av fjolåret, alltså före parlamentsvalet, och vad man nu än må beskylla Syrizas hemska vänsterpolitik för så kan den knappast ha lyckats sabba den grekiska tillväxten medan partiet ännu satt i opposition.
Vergilius fruktade grekerna även då de bar med sig gåvor. Euroetablissemanget tycks för sin del frukta grekerna då de gör bruk av den demokrati de (om än i begränsad form) utövade redan långt innan Vergilius skrev Aeneiden. Denna fruktan är kanske inte helt obefogad; Argentina i början av millenniet och Island år 2008 utgör båda exempel på att det finns andra, om än inte helt smärtfria, sätt att hantera en skuldkris än att låta den egna befolkningen lida för att rädda storbanker och placerare. Och några sådana subversiva idéer kan man ju inte tillåta inom eurozonen, eller hur?
Christer K. Lindholm
forskare i nationalekonomi och fri kolumnist
