Var den finlandssvenska vänstern bara en svenskspråkig del av den finska arbetarrörelsen, eller var den något mera? Det pågående forskningsprojektet Klasskamp på svenska kastar nytt ljus över historiska aktörer som tidigare forskning har ignorerat.
Det är ingen hemlighet att majoriteten av finlandssvenskarna röstar på Svenska folkpartiet. Så har det alltid varit, och inget tyder på att det skulle vara på väg att förändras.
Svenskfinlands fortlevnad förknippas inte sällan med den liberala, borgerliga demokratins fortlevnad. Historikern Henrik Meinander skriver i Nationalstaten: Finlands svenskhet 1922–2015 till exempel att ett efterkrigstida kommunistiskt maktövertagande skulle ha ”inneburit en total kollaps” för Svenskfinland.
Särskilt inom den akademiska världen är den endimensionella bilden av finlandssvenskheten stark, i och med att det råder nästan total avsaknad av forskning i den finlandssvenska arbetarrörelsen. Nu ska ett pågående forskningsprojekt på Åbo Akademi fylla tomrummet.
– Med mina kollegor på ÅA konstaterade vi att det nästan helt och hållet, främst på grund av ett fokus på borgerligheten, saknas forskning om den finlandssvenska vänstern under 1900-talet. Det är en enorm lucka, speciellt då man beaktar att finlandssvenskar annars är en väldigt utforskad folkgrupp, säger Mats Wickström, forskare på ÅA.
– Den finlandssvenska historieskrivningen har främst fokuserat på borgerliga aktörer, personer som tillhört eliten. Vi vill synliggöra aktörer inom den finlandssvenska vänstern, och vidare problematisera förhållandet mellan klass och språk i allmänhet, säger Matias Kaihovirta, forskare på ÅA.
Tillsammans med Holger Weiss, Jonas Ahlskog, Yasmin Nyqvist och Anna Sundelin jobbar Wickström och Kaihovirta med forskningsprojektet Klasskamp på svenska, som pågår till 2020 vid Åbo Akademi. Det tvärvetenskapliga projektets syfte är att undersöka hur den finlandssvenska arbetarrörelsen under 1900-talet skapade sin identitet – å ena sidan genom socialismens fokus på klass, å andra sidan genom det svenska språkets minoritetsställning i Finland.
– Vi är intresserade av den finlandssvenska arbetarrörelsen som en ideologisk minoritet i språkminoriteten, men också som en språklig minoritet i den primärt finskspråkiga arbetarrörelsen, säger Wickström.
I och med att grundforskning i ämnet helt och hållet saknas uppstår flera frågor.
Den finlandssvenska vänstern fanns och var aktiv under hela 1900-talet, och det var inte bara frågan om något marginellt fenomen. Men vad var den? Vad ville den? Hur skapades en icke-borgerlig finlandssvensk identitet?
Forskningsprojektets banbrytande inblick i den finlandssvenska vänsterns tankevärld ger, bland annat, en uppfattning av hur finlandssvenskheten kunde ha sett ut i den eventuella Folkrepubliken Finland. Meinanders dystopiska hypotes om Svenskfinlands undergång är naturligtvis en möjlig utveckling, men en närmare granskning av den finlandssvenska vänsterns verksamhet, såväl teori som praktik, visar att det mycket väl kunde ha sett annorlunda ut.
Delad finlandssvenskhet
När de första riksdagsvalen ordnades 1906 kom det för många som en överraskning att socialdemokraterna inte fick ett så massivt stöd som det hade förväntats. Istället för att rösta enligt sina egna klassintressen, marxistiskt sett, valde många svenskspråkiga arbetare att ge sin röst åt SFP.
Sedan dess har frågan om varför svenskspråkiga arbetare ”röstar fel” ständigt lyfts upp bland den finlandssvenska vänstern. Kände de finlandssvenska arbetarna större samhörighet med den lokala maktpersonen – husbonden, patronen, fabriksägaren – än med sina finskspråkiga kamrater, eller var helt enkelt språkfrågan tillräckligt viktig för att överskrida klassgränser?
– Det skulle antagligen kräva mera forskning för att ge något definitivt svar på frågan om varför finlandssvenskhet förknippas så starkt med borgerlighet, men språkfrågan verkar ha haft en stark mobiliserande effekt i alla tider, säger Matias Kaihovirta.
– Språkfrågan kan ju kopplas till sociala frågor, som till exempel att det finns dagvård, skola och hälsovård på svenska. Man menar helt enkelt att SFP bäst kan driva dessa frågor.
Trots att SFP genom alla tider lyckats samla in majoriteten av den finlandssvenska befolkningens röster har de aldrig varit ensamma om att driva språkfrågan. Under så gott som hela 1900-talet har den socialistiska arbetarrörelsen varit SFP:s främsta konkurrent om de finlandssvenska rösterna. Finlands svenska arbetarförbund (FSA, nuförtiden Finlands svenska socialdemokrater, FSD) grundades redan 1899, sju år innan SFP grundades.
En av den tidiga finlandssvenska arbetarrörelsens mest framträdande personer var K.H. Wiik, som kombinerade socialistisk klasskamp med strävan efter att värna om finlandssvenska intressen, i hopp om en enad finlandssvensk vänsterfront. Motivationen i korthet: socialismen kunde värna för det svenska småfolkets frågor, medan borgerligheten och SFP var förrädare som endast agerade utgående från sina egna klassintressen.
– K.H. Wiik menade att det inte går att samarbeta med de finska socialdemokraterna, utan föreslog i början av 1900-talet att man skulle grunda ett eget, svenskt socialdemokratiskt parti. Man kan ju fråga sig hur saker skulle ha sett ut i dag om vi istället för SFP hade fått ett socialistiskt minoritetsnationalistiskt parti, säger Kaihovirta.
Inte långt senare ändrade sig Wiik dock, och började i högre grad fokusera på den nationella arbetarrörelsen, men den socialistiska minoritetsnationalism vars grunder lades i början av 1900-talet blev på många sätt riktgivande för den finlandssvenska vänsterns framtida verksamhet.
Socialistiskt familjeföretag
Finlands svenska arbetarförbund har länge varit den mest synliga aktören i den finlandssvenska arbetarrörelsens historieskrivning, och ett av de centrala syftena med Klasskamp på svenska-projektet är att lyfta fram de finlandssvenska vänsteraktörerna på övrigt håll, största delen av vilka efter kriget samlades under paraplyorganisationen Demokratiska Förbundet för Finland Folk (DFFF).
DFFF hade en omfattande svenskspråkig verksamhet, bland annat en egen bildningsorganisation och en egen tidning.
1946 grundade FSA och DFFF:s svenska sektion Folkets bildningsförbund (FBF). FBF:s studiecirklar som framförallt dess studierektor Harri Edgren ordnade runtom hela Svenskfinland blev en inkörsport får många blivande folkdemokrater. För Edgren och FBF var kampen för finlandssvenska intressen tätt sammanflätad med klasskampen, och endast finlandssvenskar fick vara styrelsemedlemmar.
Efter en långvarig tid som ledare på FBF efterträddes Edgren på 70-talet av Birgitta Boucht och Carita Nyström, som var pionjärer för jämställdhetskampen i Finland. Feminismen fick dock aldrig något större genomslag inom den folkdemokratiska rörelsen, utan betraktades i allmänhet som en reaktionär rörelse i och med kommunismens fokus på klass som utgångspunkt. De folkdemokratiska feministerna fick häftigt mothugg av sina kamrater, framför allt de manliga minoritetskommunisterna.
Folkdemokraternas egen tidning, Folktidningen, bytte 1947 namn till Folktidningen Ny Tid, då Atos Wirtanen blev chefredaktör, efter att ha hoppat över från socialdemokraterna till folkdemokraterna och fått sparken från Arbetarbladet. Wirtanen hade en dröm om finlandssvensk vänsterenighet – bland kommunister, socialdemokrater, och allt där emellan – och blev även ordförande för det kortlivade Socialistiska enhetspartiet i strävan efter detta. Under Wirtanens sex år som chefredaktör uppskattades journalistiken vid Ny Tid högt, men drömmen förverkligades aldrig.
Många av den tidens övriga inflytelserika finlandssvenska folkdemokrater kom till tals på tidningens sidor. Som ett säreget drag i den finlandssvenska folkdemokratin nämner Wickström de gifta paren av framträdande folkdemokrater – Georg och Aili Backlund, Runar och Aili Nordgren, Mikael och Margaretha Romberg, som alla medverkade i Ny Tid under tidningens första årtionden.
– Då man talar om den så kallade ”proffsnivån” av finlandssvensk folkdemokrati, det vill säga människor som är anställda inom rörelsen, är det egentligen frågan om ganska få aktörer. Ibland känns det lite som om den tidiga finlandssvenska folkdemokratin skulle vara någon slags socialistiskt familjeföretag, konstaterar Wickström.
På gräsrotsnivå var verksamheten däremot väldigt utbredd. Under 1940-talet grundades svenskspråkiga lokal-, ungdoms- och kvinnoföreningar runt hela Svenskfinland.
Språkfrågan och den delade vänstern
Efterkrigstiden var på många sätt en omvälvande tid för arbetarrörelsen i Finland. Många på socialdemokraternas vänstra kant hoppade över till det nyligen grundade DFFF, vilket ledde till dåliga relationer och en uppblossad rivalitet mellan de två vänsterpartierna.
Socialdemokraterna, med K.-A. Fagerholm i spetsen, såg folkdemokraterna som utbrytare och splittrare av den enade arbetarrörelsen (som dock tidigare också hade präglats av ideologiska skiljelinjer). Folkdemokraterna å andra sidan strävade efter en enad, bred vänsterfront, trots att makten inom rörelsen alltid i praktiken behölls av det nyligen legaliserade Finlands kommunistiska parti (FKP).
Under den tiden drevs språkfrågan särskilt hårt av folkdemokraterna, som Wickström med sin forskning vill visa att var betydligt mera svensksinnade än man kanske kunde tro.
– För folkdemokraterna fanns det absolut ingen motsättning mellan att jobba för det svenska språket i Finland och för ett socialistiskt Finland, tvärtom – socialismen skulle frigöra det finlandssvenska folket från det borgerliga förtrycket.
För att analysera och beskriva den folkdemokratiska inställningen till språkfrågan använder forskargruppen begreppet minoritetsnationalism, myntat av nationalismforskarna Will Kymlicka och Montserrat Guibernau. Liksom ”vanlig nationalism” strävar minoritetsnationalismen också efter att försvara den population som definieras som en nation, med den skillnaden att nationen i fråga saknar en egen nationalstat.
Bland de finlandssvenska folkdemokraterna var denna minoritetsnationalism väldigt stark. DFFF konkurrerade om svenskspråkiga väljare med både SFP och SDP, och var således tvungna att formulera en unik språkpolitisk retorik. Medan SFP efter vinterkriget tonade ner den minoritetsnationalistiska retoriken i sitt principprogram började DFFF ytterligare betona frågan om den finlandssvenska nationaliteten.
Den finlandssvenska minoritetsnationalismen var också stark bland de socialdemokratiska medlemskårerna, påpekar Kaihovirta. Men likt SFP försökte partiets ledning upprätthålla en diplomatisk inställning till språkfrågan och bevara språkfreden som uppnåtts under vinterkriget. Då folkdemokraterna började driva språkfrågan starkare än väntat, och locka till sig mera och mera medlemmar från socialdemokraterna, blev de ändå tvungna att reagera.
– De finlandssvenska socialdemokraterna riktade sin minoritetsnationalistiska retorik främst mot SFP, och betonade den socialdemokratiska reformpolitikens vikt för språkfrågan. Samtidigt angrep man folkdemokraterna för att ha gått för långt till det extremnationalistiska hållet, de anklagades för att uppvigla till språkhat, eller språkpopulism, för att använda lite modernare terminologi, säger Kaihovirta.
Den finlandssvenska nationaliteten
Sin förankring hade den folkdemokratiska minoritetsnationalismen i marxistisk-leninistisk teori, främst i verket Marxismen och den nationella frågan från 1913 av Josef Stalin. Under mellankrigstiden tillämpade de finländska kommunisterna teorin med entydig innebörd för frågan om Svenskfinland – exempelvis av Otto Wille Kuusinen, FKP:s de facto ledare på 1930-talet, som med hänvisning till Stalin konstaterade att finlandssvenskheten utan tvekan är en nationalitet, och förkastade synen på finlandssvenskarna som endast en språkgrupp inom den finska nationen.
I själva verket hade FKP redan på 1920-talet överträffat SFP i deras kärnfråga. I sitt partiprogram skrev kommunisterna att finlandssvenskarna inte endast bör ha rätt till territoriell autonomi inom den finska statens ramar, utan även rätt att helt och hållet utträda ur denna stat om de så önskar. I det hypotetiska, självständiga Svenskfinland skulle demokratiseringen vara närmare till hands – SFP och borgerligheten skulle förlora sin självklara ställning som det svenska språkets försvarare, och arbetarna skulle kunna rösta enligt sina klassintressen istället för att låta språkfrågan styra deras val.
I den folkdemokratiska utopin skulle socialismen inte bara försäkra finlandssvenskhetens fortlevnad, utan förstärka dess livsvillkor, låta den finlandssvenska nationaliteten frodas.
I artikeln Vårt finlandssvenska språk, publicerad i oktober 1956 i Ny Tid, ger tidningens dåvarande kulturredaktör Margaretha Romberg ett tydligt exempel på den starkt minoritetsnationalistiska retorik som var typisk för de finlandssvenska folkdemokraterna.
– Varför har just finlandssvenskarna så länge låtit sig tryckas ner i ett kärr av regelraseri, språkförkvävning och språkbyråkrati, som är hemskare än den litterära klassicitetens tvångströja på 1600-talet? skriver Romberg med hänvisning till reaktionära språkvårdares och ”professorkulturens” puristiska inställning till det svenska språket.
– Att finlandssvenskarna utgör en egen, från sverigesvenskar och från finnar särskild nationalitet står utom allt tvivel.
Nya frågor tar över agendan
Inom den folkdemokratiska rörelsen var den finlandssvenska minoritetsnationalismen som starkast under de första efterkrigstidsåren, men det tog inte länge innan den sakteligen började tona bort.
Redan 1951 innebar en omorganisation av FKP:s partiorganisation att alla enspråkigt svenska partiavdelningar lades ner. Den stalinistiska nationalitetsuppfattningen av finlandssvenskheten levde ändå kvar i praktiken, trots att Stalins oantastliga auktoritet några år efter hans död 1953 så småningom började ifrågasättas även inom DFFF.
Mot slutet av 60-talet skedde ett politiskt uppvaknande inom universiteten och högskolorna, och ungdomsverksamheten fick nytt liv. De finlandssvenska folkdemokratiska studenterna – som till stora delar bestod av nyfrälsta taistoiter – grundade massvis av nya föreningar och vitaliserade den tynande finlandssvenska folkdemokratin. Även den finlandssvenska nationalitetsfrågan gjorde en försiktig comeback, men ur de vildaste drömmarna om den självständiga Folkrepubliken Svenskfinland hade luften gått ut redan tidigare.
Kanske berodde det på att frågor om internationell solidaritet hade börjat ta upp mera utrymme på agendan, kanske var det någon annan orsak. Den frågan får hursomhelst någon annan fördjupa sig i.
– Det ursprungliga ambitiösa målet var att innefatta hela 1900-talet, men på grund av tidsbrist måste vissa avgränsningar göras, förklarar Wickström.
Som det nu ser ut kommer forskningsprojektets tyngdpunkt att ligga på efterkrigstiden, med 1968 som övre gräns. Finansieringen räcker i två år till. N
Text Elis Karell
Bild Folkets arkiv
Utöver intervjuer användes även opublicerade manuskript av Ahlskog, Kaihovirta och Wickström som källor för artikeln.