Kategoriarkiv: Litteratur

Ode till ett namn

Rainer Knapas
Rainer Knapas.
Helsingfors nya stadsbibliotek ”Ode” skall öppnas för allmänheten. Äntligen, ett nytt kulturellt landmärke, med utsikt mot det så kallade Medborgartorget, Riksdagshuset, Kiasma-museet och den hemska svarta kolossala gäddan, som står upprätt framför Musikhuset. Men ”Ode”? Nomen est omen – namnet är ett omen, ett förebud och ett tecken på någonting. Men på vad i detta fall? Det var visst beskäftiga kommunalpolitiker som fick till stånd översättningsformen av ”Oodi”, det namn på finska som segrade i en namntävling. ”Oodi” har en klang av lyrik, musik, högstämdhet och högkultur, men ingenting att göra med ett stadsbibliotek, särskilt inte i det koncept som den nya byggnaden erbjuder. Inte med byggnaden som arkitektur heller.

Med god vilja kan man förklara ”Oodi” i kulturella termer. I själva verket är det fullständigt likt namnen på många nya köpcentra: Redi, Kamppi, Kluuvi, Dixi i Dickursby. Tvåstaviga, slutar på -i. Tvåstavigt skall det vara, på finska: Itis, Tripla. Gärna med lite latinitet som i Tripla, f.d. Böle, f.d. Fredriksberg kring tågstationen. Vi väntar på Dupla, Quadrupla, Qvinta.

Vi får leva med olika namn i årtionden, i århundraden. De lever längre än de som har hittat på dem, liksom själva byggnaderna. Vem det sedan är som överhuvudtaget har hittat på att offentliga byggnader skall ha namn är något oklart. Lika oklart är om de överhuvudtaget behöver konstgjorda namn. Riksdagshuset – Rixia? Järnvägsstationen – Tågia, på finska Assa, av gammalt. Kan inte husen heta vad de är, som Nationalmuseum eller Nationaloperan, Posthuset,  Stockmann, Universitetet, Studenthuset, Nationalbiblioteket, Riksarkivet? Alltså Stadsbiblioteket och inte ”Ode”.

Den svenska versionen är fullständigt misslyckad. Ingen vet vad ett ”Ode” är i bibliotekssammanhang, vad det betyder och hur det skall uttalas. Oodee? Åådé? Åde? Åådee? Åde med finlandssvensk betoning på första stavelsen ligger väl närmast. Den gammelgröna politikern Osmo Soininvaara, allmänt kallad ”Ode”, får här ett ofrivilligt minnesmärke.

Ett anspråkslöst förslag: glöm på något taktfullt sätt hela Oodi-Ode-underligheterna. Ta i stället i bruk något annat namn, begripligt på svenska, finska och andra språk. Urhelsingforsiskt vore Stadi, med tillägget -kirjasto/biblioteket.  Även om det nya stadsbibliotekets verksamheter och innehåll hör hemma i det som kunde kallas kulturhus, allaktivitetshus eller liknande, så finns också inslag av böcker och bibliotek bland våningarna.

Det sägs att finsktalande har oändligt svårt med två konsonanter i början av ett ord och med bokstäver d och g. Så länge man säger ”tati” och inte ”stadi” är man en främling i Helsingfors. Men övning ger färdighet: Olympiastadion har hetat så på finska och svenska sedan 1930-talet. Det nya Stadibibliotekets arkitektur skulle förstås också göra skäl för ett annat helsingforsiskt namnalternativ: ”Buli”, lika på finska och svenska. Står för stor, pösande, överdrivet, påträngande stor. Uttalas boli, tonvikt på första stavelsen, kort.

Rainer Knapas
är historiker

Tidsenlig trötthet

Magen är för mjuk och brösten för små, konstaterar huvudpersonen Sandra i Heidi Hakalas debutroman för att genast notera den dubbla blick med vilken hon betraktar sig själv: inutifrån. Sandra är medveten om sina brister. Hon är också medveten om de problematiska strukturer hennes upplevelser av tillkortakommande bottnar i. Och hon är medveten om hur medveten hon är – till den grad att hon står handfallen och avtrubbad inför sitt liv.

Utmattningsdepression är diagnosen hon får. Den är hon inte ensam om. Trötthetssamhället kallar filosofen Byung-Chul Han vår tid vars övermått av positivitet och möjligheter föder ett systemiskt våld för vilket det egna jaget är både förövare och offer i egenskap av den som villigt pressar sig Bara lite till som titeln på Hakalas bok lyder.

Unga kvinnor tycks vara extra utsatta. Kanske för att det var just möjligheter som alla stolta kvinnor kan-deviser och 90-talets omnipotenta girl power-rus var så måna om att slå upp dörrarna för. Så måna att ingen hann tänka på hur vi skulle hantera korsdraget. Fortfarande ska brösten vara större än magen är mjuk samtidigt som vi vet att det är normerna som dikterar att det ska vara så. Normer vi ska följa, genomskåda och helst också utmana på vår oändliga väg mot självförverkligande.

Sandra har kommit en bra bit redan. Hon gör karriär som radioröst. Pojkvännen är rik och deras gemensamma framtid är utstakad. Själv är hon self made med arbetarklassbakgrund. Allt är bra, men hon vantrivs med svärföräldrarnas överklassliv och övertro på ambitioner. Med medias förflackning och kommersialisering. Med arbetsplatsens genusordning som kräver dubbelt så mycket av henne som av hennes manliga radarpar. Hon är ett levande bevis på vart man kan komma med ambitioner, utan silversked och ballar, men samtidigt impregnerad av visshet om strukturernas makt och framgångens varierande pris.

Sandra är förstås för duktig för sitt eget bästa, men dessvärre också lite för präktig för att verkligen engagera. Hon tycker rätt, äter veganskt och kämpar för fördjupningens plats i etern. När depressionens självupptagenhet sveper henne med sig är hon klädsamt medveten också om det problematiska i den. Följaktligen dröjer det långt in i boken och djupt ner i depressionen innan analyserna av vad hon känner övergår i något kännbart. När kroppen börjar protestera hittar Hakala en fungerande form för sitt huvudärende. Innan dess skyms gestaltningen av ett tolkande som blir för tillrättalagt för att nå under huden på hjältinnan eller på läsaren.

Det är synd eftersom jag upplever att gestaltningen är Hakalas styrka. Mödolöst rör hon sig mellan scener vars trovärdighet hon skissar fram med några få välvalda streck. Hon har ögon för ytor, för kroppsspråk och klädspråk. Typerna runt bordet vid Radio Metropols morgonmöte får hon liv i på bara några rader. Men när vi kommer in på Sandra och alla hennes lager av medvetenhet får såväl den inre monologen som dialogen lätt drag av föreläsning. Det är som om Hakala ville redovisa varje tänkbar insikt på temat utmattning. Eller som om hon inte vågade lita på att gestaltningen faktiskt bär. Å andra sidan är den distanserade medvetenheten Sandras stora problem och bokens ärende. Kanske är den också en logisk ingrediens i formspråket. Men i linje med tematiken aningen utmattande.

Text Freja Rudels
Foto Niklas Sandström

Heidi Hakala:
Bara lite till.
Förlaget, 2018.

Grannar, fastrar och en bok som rymmer

Leif Granit kör fortsättningsvis med en helt egen stil i sin senaste bok, Grannar.

Granit har i flera år skrivit både pjäser och böcker. Hans förra bok VAH?! Var en novellsamling med påhittade karaktärer och vad vissa kallade för rakt på sak-litteratur. Granit som är utbildad skådespelare har dessutom regisserat en handfull egna pjäser.

Nu är han aktuell med sin nya bok Grannar som handlar om faster Ebba Johansson som blir anställd som piga på Westergård efter att husmodern Alma dött. Kvar på gården finns pappa Edvard och sonen Sigge som dag ut och dag in arbetar så svetten lackar och dessutom kokar bränt kaffe som är alldeles för starkt. Det räcker inte länge innan Ebba tar över kommandot och trots att hon ”bara” är piga och har sina arbetsuppgifter sätter hon pli på ”pojkarna”, som hon kallar dem. Trots det så väcks känslorna hos både far och son för den nya pigan. Edvard, som redan varit gift en gång, tar det lugnt med friandet och Sigge som bara vetat av arbete, militär och supande är alltför försiktig. Han drömmer om att kunna ge Ebba en kram medan de mjölkar korna men istället ligger han vaken på nätterna och grämer sig över att han är så feg.

Det är också aktuellt med att byta ut hästarna till traktor. Lite till Edvards förtret men han går ändå med på det när både Sigge och Ebba övertalar honom om att det underlättar arbetet.

Så blir det äntligen av: fadern börjar sakta tyna bort i sin ålderdom och äntligen fattar Sigge modet till sig och gifter sig till slut med Ebba.

Granits sätt att beskriva landsbygden kring Åbo på 1950-talet är mitt i prick. Karaktärerna blir genom orden verkliga och man får nästan valkar i händerna av allt fysiskt arbete som pågår på Westergård.

Boken som i början handlar om Granits egen faster spårar senare ur totalt när karaktär efter karaktär radas fram. Historien kanske inte är den mest spännande men någon thriller är boken inte heller avsedd att vara.

Jag måste hålla med om att Granit är rakt på sak. I stället för en 600 sidors roman har Granit fått sitt sagt på bara 170. Flera författare borde ta ett kapitel ur Granits bok och själva sluta pjoska med sina karaktärer. Granits språk och miljöskildring för läsaren tillbaka till en tid då livet verkade vara lättare.

Tony Pohjolainen

Leif Granit:
Grannar.
Egen utgivning, 2018.

”Det var enkla saker, bara ord och tystnaden mellan orden”

Mamma november återvänder Peter Sandström till teman som är bekanta från hans tidigare verk. Det är hemorten, familjen och det förflutna som står i fokus. Eller förresten, återvänder är kanske fel ord, snarare återvinner han, tar de bekanta råvarorna och låter dem gång på gång bli något nytt, fortfarande igenkännbart som samma element, men med nya skikt och lager.

Med den välfunna underrubriken ”Åtta betraktelser” gör huvudpersonen och berättaren Peter Sandström nedslag i minnen och händelser som ägt rum i hans liv: till tiden då hans barn ännu var barn, och ännu längre bort, till sin egna barndom, när föräldrarna var unga. Tidsangivelserna är flytande, sammanlänkade av skenbart udda känslor och erinringar. Han berättar om en kälke han och sonen stal från Kuddnäs en gång när sonen ännu trodde på allt hans pappa sa, om en kamel som kommit med ett kringresande tivoli i början av 1970-talet och som nästan kvävdes på torget i Nykarleby. Han minns moderns starka fötter, hur han en gång såg henne dansa barfota över glassplitter.

Nutiden speglas genom det förgångna, valen som gjorts ställs mot de som inte gjordes. Nostalgin trillar lyckligtvis aldrig över i sentimentalitet, i alla fall inte i någon större omfattning. I stället lyckas Sandström fånga vardagens oväsentligheter – tystnader, minnen, föremål – och lyfta upp dem som i högsta grad betydelsefulla. ”När jag själv fick frågan vad min bok handlade om kunde jag inte ge ett enkelt svar” säger bokens Peter. Han minns en agent någonstans i Göteborg eller Umeå som sagt att ”du borde ha klarare strukturer, och goda och dåliga människor, och klass. Generationsgrejerna, du vet. Tydligare män och kvinnor”. Själv konstaterar Peter att ”jag kunde inte skriva om såna saker. Jag älskade språket.” Och det är väl tur det, för hans berättande här är mästerligt. Det liknar de trasmattor han betraktar i en främlings kök sent på natten: ”de såg ut att vara omsorgsfullt vävda, ett arbete som inte lämnade mycket åt slumpen, ett hantverk där varje nyans lades till en annan enligt ett mönster som kunde se slumpmässigt ut, men som inte var det.” Associationerna rör sig oförutsägbart och ändå med en självklarhet. Det som först verkar vagt och strukturlöst är i själva verket mycket omsorgsfullt komponerat. Språket är fåordigt och detaljrikt på en och samma gång. I det till synes händelselösa äger mycket rum, där skapas ett utrymme för det som saknar ord att ta form.

För Sandström, eller bokens Peter, blir språket även det medel han använder för att försöka hantera och begripa tiden. Berättandet rör sig smidigt mellan hågkomsterna och tidsperioderna, i ett evigt försök att kapsla in livets avgörande stunder. Två återkommande motiv i Mamma november är just bevarandet och rensandet. Modern går upp på vinden och söker bland gamla prylar, hittar alltid något annat än det hon ursprungligen skulle ha, Peter bär runt på en yxa han fått av sin far längs gatorna i Åbo, plockar ner böcker från hyllorna, kvarglömda eller med avsikt sparade. En gammal strof ekar genom minnet: ”hösten kommer allt oftare nu, ibland flera gånger om året”. Det är udda reliker som bär med sig något från tider som passerat. Samtidigt ställs oundvikligen frågan om ifall det finns ett värde i att sträva efter att på det här viset ringa in händelser och livslopp? Borde saker bara låtas passera istället? Peters hustru har köpt en dokumentförstörare som ljudlöst skär sönder pappret och själv ska han tömma sitt arbetsrum och slänga de högar av föremål och dokument han samlat på sig. Hans syster som haft som vana att spara allt bränner plötsligt upp brev och anteckningsböcker som hon förvarat genom åren. Mycket av bokens bärande tematik fångas redan i den här inledande sekvensen, ”allt det som nu gick in i elden […] hade varit tillfälligt och skört, ord som lagts på papper, nedpräntade som sanningar med egenvärde, kärleksförklaringar, anklagelser, alldagliga beskrivningar av regniga dagar på tomma caféer i städer som stod kvar och förändrades, ständigt levande, ständigt döende, med människor som kom och gick som katter, utbytbara, där för stunden.”

För läsaren erbjuds däremot inga sanningar med egenvärde. Språkets begränsningar, eller kanske minnets ofullkomlighet, slår ständigt tillbaka. Att ”livet var något som utspelade sig i en dimension som låg långt bortom de ord och namn med vilka vi försöker gestalta det” är egentligen en självklarhet, ändå är den svår att acceptera. Den omöjliga ansatsen att med ord fånga det väsentliga i livet är inte bara en bärande tematik i Mamma november, utan en röd tråd genom hela Sandströms författarskap. Skikten i Sandströms återvunna material är fullt av sprickor och läckage, och det är just det som gör det så läsvärt.   

Text Kaneli Johansson
Foto Marica Rosengård

Peter Sandström:
Mamma november.
Schildts & Söderströms, 2018.

Upptäcktsfärd i det gåtfullas domäner

Mikael Enckells författarskap återkommer ständigt till en och samma paradox: Att försöka beskriva det som undandrar sig varje möjlig beskrivning. Det obeskrivliga har – inte dess mindre – många namn, av vilka Det Omedvetna bara är ett. Bakom denna begreppsliga hjälpkonstruktion döljer sig en avgrund, omöjlig att genomlysa helt. Den är bara synlig i sina konturer.

Detta betyder inte att vår vandringsfärd i paradoxernas täta skog är meningslös, tvärtom. Frågan om hur vi beträder det gåtfullas domäner dyker alltid upp när vi talar om så skenbart vitt skilda ämnen som psykoanalys, religion eller konst. Vad som förenar och samtidigt utgör lockelsen med dessa discipliner är, enligt författaren, inte en längtan efter entydiga svar, utan istället de mångtydiga möjligheterna, de outtömliga tolkningarnas värld.

I essäsamlingen Öppna meningar är Enckell åter på spaning efter spåren av de förbindelser och djupa släktskap som tycks föreligga mellan dels psykoanalysens omedvetna, och dels judendomens Gud. Ett av många spår är att undersöka det judiska arvet i Freuds tänkande, något Enckell också gör ingående i den långa inledande essän om Risto Frieds bok Freud on the Acropolis.

Freud framstår här som en tänkare splittrad mellan två traditioner: En med rötterna i antikens Grekland, med ledstjärnor som rationalitet och vetenskap, och en annan, som härstammar från en judisk tanketradition och dess dragning till mångtydighet. Det judiska arvet hos psykoanalysen kan hittas i följande analogi: På samma sätt som Freud sökte efter de fördolda men alltid verksamma konflikterna i människans själ, åtkomliga genom analytikerns fråga: ”Vad tänker du på?”, söker Gud Adam i Edens lustgård: ”Var är du?” (dvs. ”Var står du i  förhållande till mig?). Bägge är frågor som bara kan få kluvna svar.

Sambandet mellan judendom och psykoanalys blir ännu tydligare om man betänker det kraftiga motstånd som slår hårt mot båda läror, inte minst i vår egen samtid. Om motståndet mot psykoanalysen härrör ifrån oviljan att vidkänna det vi vet är sant men vi samtidigt gör allt för att förneka, härrör antisemitismen från något besläktat: Förnekandet av det moraliska krav som utgår från och utmynnar i min relation till den Andre, kärnfullt sammanfattat i Kains fråga: ”Skall jag ta vara på min broder?”

Enligt Enckell vore det därför felaktigt att beteckna antisemitismen som bara en av många former av rasism. För antisemiten utgör de judiska traditionerna och föreställningsmönstren en projektionsyta för en – omedveten – djupt sittande ovilja att bli medveten om egna inre konflikter och etiska krav. En form av självbedrägeri, således.

En fråga som här lämnas öppen, är i vilken grad det västerländska tänkandet i stort kan sägas härbärgera en dold antisemitism? Om det judiska tänkandet konstitueras av sin mångtydighet, vad kan man då säga om den västerländska idétraditionens strävan efter det motsatta? Vår tanketradition har sedan begynnelsen, med några få undantag, varit upptagen med att benämna och behärska världen, försöka förstå genom att förenkla, skapat system med strikta kriterier för kunskap och sanning. Är hela den västerländska idétraditionen en flykt ifrån det mångtydigas rike, och därmed också en flykt ifrån det judiska?

Öppna meningar är dock inte en bok som vetgirigt nystar upp varje ofärdig tankegång. Den som vill ha klara besked blir här besviken. Främst utgör boken ett försök att koppla författarens dragning och intresse för det mångtydiga i psykoanalys och judiskt tänkande till den ort där förkärleken till det mångtydiga tänkandet grundlades: Barndomen.

Som skilsmässobarn befinner sig författaren tidigt i en situation som präglas av ständiga byten av miljöer och kärleksobjekt. Mångtydighetsperspektivet svarar därför mot ett emotionellt behov av att hela tiden vara beredd på att leva med ett flertal antal sanningar, sida vid sida, lika mycket värda. En värld av både – och, istället för antingen – eller.

För att illustrera det flerdimensionella i det judiska tänkandet använder sig Enckell av ett lika banalt som upplysande exempel: Skillnaden mellan konventionella detektivromaner, och de deckare som skrivs mot en fond av judiskt och psykoanalytiskt tänkande. Den klassiska deckaren uppehåller sig kring en mordgåta, men i slutet får den lättade läsaren veta vem mördaren är. Gåtan är till för att lösas, och det finns bara en möjlig lösning. Författarsignaturens E. Queens deckare går i motsatt riktning: Boken har ingen gåta som ska lösas, den är en gåta i sig själv. Åtminstone, finns alltid minst två olika lösningar på det skeende som där utspelat sig. På så sätt motsvarar läsningen bättre de inre psykologiska realiteterna hos en läsare som vinnlagt sig om att hålla många dörrar öppna, samtidigt.

Öppna meningar innehåller alla de element vi vanligtvis stöter på i författarens essäer: Filmkonsten, som här representeras av en essä om Polanski, Freud och judendomen, några historiska tillbakablickar över ett långt liv som yrkesverksam psykoanalytiker. Minnesbilder från krigstjänstgöring på den militärpsykiatriska enheten i Pitkäniemi flyter ihop och smälter samman med den ständige följeslagaren Marcel Prousts litterära landskap, allt nedsänkt i en obestämd saknad efter de ögonblick som bara tycks försvinna, allt medan Tiden går.

Enckells essäistik kan – för den nyinvigde – verka dunkel och svårgenomtränglig, och det stämmer också, men bara till viss del. Omläsningarna kräver sin tid. Associationsbanorna löper fritt mellan disparata ämnen, och författaren återkommer ständigt till samma kungstanke, varje gång med en ny aspekt eller en sida av ett problem som inte ännu blivit belyst. Enckells nya bok kommunicerar även med de tidigare, som ett tyst och aldrig avslutat samtal, som påminnelser om vad författaren över tid hållit för sant och viktigt.

Tilltalet smittar över på läsaren, som då tvingas använda den litterära texten som ett slags optiskt instrument – en lins – inte främst för att genomskåda sin samtid bättre, utan för att bättre få syn på sig själv.

Text Alexander Öhman
Foto Cata Portin

Mikael Enckell:
Öppna meningar
Schildts & Söderströms, 2018