Mängd, ansamling, ting som möts och bråkar och skuffar

av Pontus Kyander

Konsthallens utställning med Anu Tuominen rider på gränsen mellan saksamlandets galenskap och kärleken till en värld av ting, konstaterar Pontus Kyander i sin kritik.

Samlandet rymmer alla varianter av systematik och galenskap. Det är klokt att ta vara på saker, och det mesta har potential att bli användbart imorgon. När samlandet nått över en kritisk punkt blir det dock sin egen undergång. När min far dog för många år sedan tog det åtta månader att tömma det stora huset och trädgården, späckade med saker sparade för framtida användning för något storskaligt men aldrig realiserat projekt, eller av vagt nostalgiska skäl. Slutresultatet när döden till sist avbröt livsprojektet var bortåt trettio containers fyllda med mycket som hade varit bra att ha, om inte volymen hade varit omöjlig att hantera. 

Ska man döma av Veli Granös fotodokumentation (bland annat i boken Onnela, 1989) är Finlands magra mylla särskilt näringsrik för det mot galenskapen gränsande samlandet. Ibland blir det grandiosa samlandet en form av konst, outsider art, med rötter i brevbäraren Ferdinand Cheval’s Le Palais Idéal, ett palats byggt av stenar som han samlade under 33 strävsamma år kring sekelskiftet 1900.

Anu Tuominen har gjort konst av samlandet. I katalogen till Helsingfors konsthalls stora retrospektiv I morgon är i dag i går berättar hon om sitt samlande som en form av sakletande, utan systematikerns strikta kontroll. Till skillnad från museets och den systematiske samlarens samlingar är dessa föremål utan nämnvärd proveniens och utan konventionellt samlarvärde. I de egna förråden finns numera Tuominens bästa fynd, åtminstone det svårfångade och svårfyndade. Ur ett relativt kaos uppstår systematisk konst.

Att konst har en systematisk sida torde inte komma som en överraskning. Den aspekten finns inbyggd både i minimalismen och i konceptkonsten. Donald Judds upprepning av ett begränsat formkoncept är på sitt sätt ett samlande (och ett storskaligt sådant, att döma av den efterlämnade anläggningen i Marfa, Texas). Tyska Hanne Darbovens seriella konstverk kunde fylla vägg efter vägg med varianter av nästan detsamma. Det kan sägas även om On Kawaras minimala målningar med datum, upprepade dag efter dag (Today-serien) eller i hans andra typer av tidsreflekterande verk som vykort eller performancer. Också detta bygger på samlande, ackumulation.

Anu Tuominens verk reflekterar på ett eget vis över tid och åldrande. Tingen är ofta defekta och överflödiga, användbara men utdömda i konkurrensen med nyare ting som pockar på att brukas. Om man gör skillnad mellan ”kalla” och ”varma” föremål, sådana som tycks ha en relativt unik och personlig historia (och spåren därav) och de stålblanka nytillverkade utan föremålslig personlighet, så är alla Tuominens föremål hämtade ur den förra kategorin. När hon sedan arrangerar verken som fält av tvålkoppar, monumentala väggar av grytlappar, rader av pennor eller kluster av knappar, då ar metodiken släkt med Darboven eller Judds, men det konstnärliga resultatet vänder sig till en helt annan sfär av associationer: till något hemtamt, tryggt men förlorat. I en katalogtext avsvär hon sig viljan att vara nostalgisk, men ordets rot ’nostos’ talar om en hemkomst som trots allt utgör en existentiell underton i Tuominens arbeten.

Det är en vacker, tänkvärd och ofta väldigt rolig utställning. För en gångs skull störs jag inte av konsthallens tendens att tränga samman så mycket som ryms i de magnifika rummen (som därmed försvinner i mängden föremål). Den här utställningen handlar om mängd, ansamling, ting som möts och bråkar och skuffar och härmar varandra utan att egentligen upprepas. Hela utställningen utgör på sätt och vis en och samma kropp, ting som hänger samman eller fås att hänga samman genom den mänskliga förmågan eller viljan att associera, skapa samband också inom det osammanhängande. Mänsklig kropp och blodsystem förekommer också som visuella fingervisningar i flera av verken. 

Ändå är det skillnad mellan Tuominens verk och Ismo Kajanders (Galerie Forsblom till 9.2), som arbetar i närheten av en surrealistisk tradition, eller Kari Cavéns som snarare kan länkas till en minimalistisk fåra. Återbrukskonsten är en bred fåra i Finland, vi har även Kaarina Kaikkonen som använder plagg och föremål i installationer relaterade till kön och det mänskligt existentiella, och slutligen Jussi Heikkilä, vars arbeten ganska systematiskt förhåller sig till natur och djurliv. Tuominens arbeten är i metodik och uttryck olik alla dessa. Tydliga paralleller till hennes konst finns emellertid i den lysande svenska konstnären Berit Lindfeldts arbeten av strandfynd och annat och den för bara några månader sedan avlidne norrmannen Guttorm Guttormsgaard, vilken under en livstid skapade sig ett eget museum av upphittat och ihopsamlat. 

Läsaren får ursäkta denna ackumulation av namn – som är min form av samlande. Det är viktigt att förstå att Tuominen inte hör till den skara av särlingar som brukar grupperas under termen Outsider Art. Hon är inte bara en sofistikerad konstnär, utan också en konstnär som står i en lika sofistikerad dialog med sina samtida kollegor. Under alla dessa av ålder patinerade föremåls yta, omsorgsfullt lagda rad på rad, sida vid sida, finns en värme som jag tvekande men ändå inte kan kalla annat än – kärlek.

Anu Tuominen: I morgon är i dag i går. Helsingfors konsthall. Till 1.3 2020.

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.