Därför skriver vi kritik

av Pontus Kyander

Du lyfter upp en gammal gulnad tidning och slår upp kultursektionen full av saker som för länge  sedan förlorat sin aktualitet. Eller så hittar du en urklippt recension noga hopvikt men som fallit ur boken som den hört ihop med. Du läser, och konstigt nog väcker texten ännu intresse. Inte så att du genast måste läsa boken som recenseras eller se utställningarna som inte längre kan besökas eller teateruppsättningarna som passerat något årtionde tidigare. Det är texten, dess innehåll och sättet den resonerar som griper dig. Dess föremål kan du bara föreställa dig, men texten lever, den har ännu en röst som bär.

Konstkritik säger vi, men i verkligheten menar vi alltför ofta konsumentupplysning. Tips om vad som lönar sig att se, läsa, höra, uppleva. Men texter som hänger upp sig på enbart vad som är bra eller dåligt är strängt taget inte kritik, och begreppet kritik är betydligt vidare än bara recensionsverksamheten. Kritiken har tre ben att stå på: dagskritiken som vi ser framför allt i dagspressen och ibland i tidskrifter som Ny Tid; den fördjupande essän som mer eller mindre oberoende av dagsaktualiteterna utvecklar sitt ämne; och slutligen ett element som i stort sett saknas på den finländska kritiska scenen, nämligen diskussionen och debatten om konstarternas villkor, om maktförhållanden, institutionernas ansvar, kulturpolitiken med mera. Också många som verkar på kritikens område verkar tro att vi i första hand talar om recensioner när vi nämner ordet kritik. Det är i själva verket bara kritikens enklaste uttryck, spadet i soppan men inte de tuggvänliga bitarna, potatisen på tallriken men inte sovlet.

En bra kritiker kan mycket om sitt ämne, men förmår inte bara att ge en personlig vinkling åt texten utan också att klä den i en litterär form. Kritiken är – när den är som bäst – en litterär genre. Charles Baudelaires­ konstkritik blir fortfarande läst fast ingen av oss har tillgång till 1800-talets salongsutställningar i Paris och ofta bara vagt vet vad det är för konstnärer och verk han talar om. Men texten lever, den är ännu väsentlig.

Ofta har det hänt att redaktörer avvisat en föreslagen recension av en viktig utställning från annan ort eller land med att ”våra läsare ändå inte kan åka dit”. Men det är ju därför kritikern har rest, som en ställföreträdare, den som ser, reflekterar, lyfter fram något väsentligt åt läsaren. En bra kritiker levererar en text som står sig oberoende av om läsaren kan se utställningen/föreställningen/läsa boken eller inte. Det ska vara driv och rörelse, känsla och inlevelse, reflektion och ställningstagande. Bra kritik fungerar långt efter att texten förlorat sin ”aktualitet”. Det är inte alltid som ens den bäste kritiker når dit. Men det är dit vi måste sträva varje gång.

Kritikerns dröm är att när den urklippta recensionen trillar ut ur boken om en generation eller två, att texten ännu förmår ta tag i läsaren därför att den är så personlig, så angelägen, så väl och underfundigt skriven. Klipp ut den här texten, så får vi se.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.