Sensommar. Hett. På väg till bussen. Svetten klibbar i nacken. Plötsligt ser jag en gammal man som står och kikar förvånat på mig bakom sitt staket.

“Jasså”, utbrister han. “Var det du? Jag som trodde att det var en häst som kom!”

Jag skrattar och förstår ingenting. Säger något om att nej, det var ingen häst utan det var bara jag. Något senare inser jag att mina skor i kombination med mitt sätt att gå faktiskt låter lite som en häst.

Detta hände för trekvarts år sedan, när jag ganska nyligen placerat alla mina saker och hela mitt liv minus släkt och vänner i en stor flyttbil för att “flytta till Sverige”. (Varför jag sätter företeelsen inom citat vet jag inte. Det kändes bara helt rätt.) Den här upplevelsen var faktiskt ganska genomgripande.

Efter att ha bott sex år i Åbo utan att någonsin ha hört något från mina grannar riktat till mig än möjligen “moi”, så insåg jag att det faktiskt finns vissa skillnader mellan Finland och Sverige. Det är inte bara snack.

“Var det du?”, tydde på att mannen hade sett mig, att han visste att jag existerade, att han kanske till och med visste i vilket hus jag bodde och med vilken man. Och att han dessutom skämtade – något sådant har jag aldrig varit med om “hemma”. Jag tänkte att om något hemskt händer och jag måste få prata med någon, så skall jag knacka på hos just den mannen och säga “hej du, här är jag” och så skall vi dricka kaffe. Kanske jag har bullar med.

D et tog ett tag att vänja sig vid bussen. “Välkommen med!”, säger busschauffören när jag kliver på. Jag förevisar mitt SL-kort, som skall ge mig tillträde till alla lokala färdmedel inom hela Stockholmsområdet.

Busschauffören konstaterar att det här kortet egentligen inte gäller förrän om tre kilometer ungefär. Att egentligen borde jag betala 24 kronor extra.

Men sen tillägger han att detdär bryr ju han sig inte om och han är bara glad för att jag åker med. Misstänksamt slår jag mig ner. Är jag månne väldans urringad idag? När jag stiger av önskar chauffören mig en trevlig dag och tilllägger att det var roligt att ha mig med på bussen.

Jag minns de gula Åbo-bussarna. Jag minns hur jag ibland sprang till bussen. Jag minns hur jag ibland viftade med paraplyet eller nånting för att få bussen att vänta tio sekunder, men förgäves. Busschauffören gasade och försvann och lämnade mig i ett moln av dieselångor och förnedring.

När jag själv satt tryggt på bussen var det intressant att följa med händelseförloppet så att säga inifrån. Hur länge skulle personen som missar bussen hålla hoppet vid liv? Hur länge skulle han eller hon skynda på sina steg eller småspringa? Och sedan det där speciella sättet att trycka foten på gaspedalen. Ibland såg jag busschaufförens ansikte i backspegeln. Jag fick en obehaglig känsla av att han rös. Att känslan spred sig längs med ryggraden på honom. Småningom kommer han att le, tänkte jag. Jag började inbilla mig att han log. Jag var helt säker på att han log.

The truth is out there säger (bland andra) Slavoj Zizek, en av vår tids mest intressanta teoretiker. Med det avser han att “sanningen” om någonting, till exempel en nation, inte nödvändigtvis står att finna bakom eller under det som ögat ser och det som örat hör. Tvärtom kan man stanna vid ytan och få reda på en hel del. Själv utläser han ideologi ur exempelvis olika nationers sätt att konstruera toalettstolar. Tyskarnas toalettstolar har en hyllkonstruktion ovanför vattnet, vilket innebär att det man åstadkommit lätt kan granskas och undersökas, till och med minutiöst. Amerikanernas toalettstolar innehåller mängder med vatten, som får behoven att flyta omkring och breda ut sig på ett närmast atopiskt sätt. Eftersom toaletten innehåller så mycket vatten är sannolikheten liten att man så att säga lämnar några som helst spår efter sig.

Zizek säger ingenting om de nordiska toalettstolarna, men såvitt jag vet skiljer de sig inte alls från varandra. Svenska såväl som finska toaletter innehåller lite vatten. Jag har alltid haft uppfattningen att det är djupt ner och långt borta. Det har ingenting med mig att göra. Såvitt jag kan tolka det hela är det inte alldeles lätt att närmare undersöka saken; man spolar, tvättar förhoppningsvis händerna och går ut. Spola, spola. Bort med skiten!

Där har vi kanske en minsta gemensamma nämnare för Sverige och Finland. Man ställer sig inte gärna på gården och skriker ut sin ångest eller ens sin högst vardagliga PMS. (Å andra sidan skall man man ju inte skratta högt heller, speciellt inte åt egna, personliga framgångar.) Köerna vid Frälsningsarméns soppkök blir längre och alla är inte Nokia-miljonärer men stäng av, gå hem, gå och lägg sig, det är en dag imorgon också och kurserna på Nasdaq steg igen så det ser ljust ut imorgon också.

N og om toalettstolar, men på Åhléns varuhus blev jag rädd första gången när jag var i full färd med att dra upp byxorna. Bakom mig uppstod ett fasligt vrål, liksom från själva innanmätet av hela båset. Plötsligt sögs hela toalettsitsen in i väggen, liksom, och kom ut igen ren och fräsch och ångande desinficerad. Vet inte, men jag började fundera lite på eventuella skillnader mellan att vara tuberkulossmittad och kissnödig.

Men var var vi? Vid bussarna. Ett flertal gånger har någon haft nån krona för lite eller ett säsongkort som gick ut igår, men de har välkomnats i alla fall. Så minns jag hur jag själv fick lämna bussen när jag hade en mark för lite en gång i Åbo.

Men. Å andra sidan. I Sverige mottas finsk arbetskraft med särdelses öppna armar. Svenskarna anser att finnarna är lojala. De kavlar upp ärmarna, tar i liksom. Sisun, den berömda. Inget slarv. “Ansvarskännande”, brukar det hela summeras.

Finns det en annan sida? En som handlar om något annat än att det är trevligt att komma in i en svensk buss och att man säger “tack så mycket”när man går ut och att det känns bra och att man ler en liten stund efteråt och att någon annan kanske ser att man ler och kanske ler tillbaka? Jag vet inte. Jag vill inte verka patriot. “Ett stolt, patriotiskt folk detdär”, säger svenskarna.

O ch så var det ju det här med mumintrollen, en aspekt som ofrånkomligen tränger sig på när man är finlandssvensk. På en fest slog min mans arbetskamrat stolt fast att min man är Hemulen. Sedan tittade han lite förbryllat på mig och undrade vem jag är. Grubbel, grubbel, knak och brak i hjärnkontoret. “Lilla My?”, utbrast han slutligen självsäkert. Jag sa till viss del. Lilla My utåt och Snusmumriken inuti. Arbetskamraten såg förstummat på Hemulen. “En kombination?”

Men hur var det nu igen? The truth is out there…?