Del 1: Resan till khmerernas land

Redan då jag stiger ut ur planet från Saigon och går ner på landningsbanan på flygplatsen Pochentong i Phnom Penh och hettan slår emot mig med över 40 grader känns det som om jag är på väg att tränga in i en gåta. Något apokryfiskt, något som kanske inte går att tolka, ett okänt tecken. Det är svårt att förklara varför. Pochentong är bara en liten flygplats, närmast provinsiell, apatisk, en stark kontrast till det vilda, hektiska och extatiska Saigon som jag kommer ifrån. Det är som om det vilade en märklig skugga över landet, som om det var omgärdat av en metafysisk hemlighet. Något så fördolt att jag kanske aldrig kommer att förstå det. Att jag inte ens genom att uppbåda all min inlevelseförmåga kommer att kunna ställa de enklaste frågorna för att kunna närma mig det allra mest grundläggande av början på något som kunde vara ett svar. Jag fortsätter in i ankomsthallen, till de kambodjanska immigrationsmyndigheterna. Framför den långa raden av uniformerade, soignerade och korrekt klädda tjänstemän som i mina ögon alla ser lika ut och som låter alla dokument gå från hand till hand får jag ett nytt tillfälle att undra över den betydelse jag tillmäter stället.
Det är en ganska enkel resa från det dynamiska Vietnam till det politiskt kylslagna Kambodja. Det är bara en timme med flyg från Saigon till Phnom Penh, men det är som att komma till Dystopia, att stiga in i en gåta som kanske i långt högre grad än Vietnam är ett metafysiskt ställe som man redan drömt om, ett blottläggande av någonting i det mänskliga sinnet.

Varför dessa reflektioner, för att fråga mig själv vad jag egentligen gör här, varför jag landar i denna avkrok? Vilket resans mål egentligen är? Skulle det vara alltför pretentiöst att säga mig själv att det jag undermedvetet haft i tankarna redan där hemma varit att resa till mörkrets hjärta? Inte nödvändigtvis att söka ett helt och fullständigt svar på ondskans natur, på ondskans berättelse – om en sådan överhuvudtaget finns. Kanske bara att ge mig själv möjlighet att komma in i den berättelse som är allmänmänsklig och som Kungadömet Kambodja – Kingdom of Cambodia, som landet nu kallar sig – historiskt och geografiskt konkretiserar.
Dessa anmärkningar är enbart avsedda som en påminnelse om att det jag egentligen ägnar mig åt är en inre resa, som på sätt och vis är parasitär. Jag kommer bara för att lära mig den delen av landets historia, som jag på förhand läst mig till och som har sysselsatt mig där hemma ända sedan Khmer Rouge-tiden från 1975 till 1979, mänsklighetens timme noll.
Vad jag vill säga är bara att demoniseringen av ett helt folk och ett land är ett misstag som man mycket lätt kan begå. Och man kan inte ta fel, kambodjanerna vet mycket väl varför jag – europén – kommit till khmerernas land. De lever inte bara med traumat, de lever också – tror jag – med skammen varje gång de möter en västlig turist.

En dag kör min chaufför, Ret, ut mig till en av förstäderna till Phnom Penh, där det tidigare gymnasiet Toul Sleng ligger. Det omvandlades under de röda khmerernas tid till en dödsfabrik, ett veritabelt koncentrationsläger där man spärrade in fångar för att genom tortyr få dem att avlägga önskade bekännelser. Efter de önskade svaren blev offren mördade utanför staden. Ihjälslagna med spadar och yxor för att spara på ammunition. Det är en märklig och makaber eftermiddag i stekande hetta. Jag går tillsammans med min vän, en TV-stjärna som uppenbarligen är ett välkänt ansikte i staden. Han har aldrig varit här förr, även om platsen är ett Mekka för krigsturister från väst, som jag.
Vi går in i klassrummen, där det ovanför en järnsäng hänger en bild av det sista offret på samma säng, i detta rum, där vi nu befinner oss, såsom de vietnamesiska styrkorna fann det när de intog lägret. Detta skräckkabinett måtte verkligen vara det ställe i världen och litteraturen, som Joseph Conrad anade sig till i sin roman med samma namn, som heter Mörkrets hjärta. Mänsklighetens timme noll. Den absoluta reduceringen av civilisation, kultur och vetande till noll. Precis som då Albert Camus såg bilder från de tyska koncentrationslägren och andlöst mumlade: ”Detta är nollpunkten”.

Vi går från rum till rum, ser bilder av det ena halvt upplösta liket efter det andra. I en annan flygel fotostater av de fotografier bödlarna tog av offren innan de förhördes och avrättades. Män, kvinnor, flickor, pojkar – bilder tagna som av förbrytare. Och det som slår en är att dessa mänskors ansikten inte uttrycker en bön om förlåtelse, utan i stället ett allvar, en nakenhet, som om de såg rätt genom sina bödlar och på oss i eftervärlden, rakt in i våra ansikten.
Man kan inte göra sig föreställningar om hur det var att vara internerad i Toul Sleng. Utanför fönstren finns det fortfarande taggtråd som satts upp för att förhindra att fångarna i sin förtvivlan skulle hoppa in i döden. Man behövde deras bekännelser innan man mördade dem, för sin egen vansinniga Stora Berättelse om revolutionens fiender, om det stora förräderiet.
Först förintade man medlemmar av den tidigare Lon Nol-administrationen, sedan förintade man minoriteterna: stamfolken, kineserna, vietnameserna, därpå intellektuella från städer som inte kontrollerats av Khmer Rouge före den slutliga segern 1975. När man hunnit med allt detta började man avrätta ”förrädare” i de egna leden – så började den nihilistiska revolutionen äta sina egna barn. Helt enligt boken. Därefter barnbarnen. Alla förrädare! Förrädare mot fosterlandet, förrädare mot revolutionen, förrädare mot Angkaen (organisationen)! (Vad vinner vi på att spara dem? Inget! Vad vinner vi på att krossa dem? Allt!)

Sitt stilla

Vi går runt i Toul Sleng denna eftermiddag, det är stekande hett, över fyrtio grader i skuggan. Det har dykt upp också ett par andra som jag talar med, några kambodjaner som förlorat familjemedlemmar här. Då och då uppstår förvirring eftersom skyltningen inte alldeles klar. Man kan för något ögonblick undra vilka skyltar som är från lägertiden och vilka som vänder sig till de nuvarande besökarna. Men när man läser dem blir det på ett makabert sätt klart. Var stilla, står det på ett ställe. Är det för att man vill att besökarna ska visa det allvar som platsens natur förutsätter? Nej. Texten fortsätter: När vakterna kommer in är det förbjudet att röra sig och säga något.
Några av grundreglerna i Toul Sleng påbjuder: Du måste svara på mina frågor, du får inte undvika dem. Låt bli att spela dum, du är ute efter att förstöra revolutionen. Du måste svara på mina frågor genast, utan att tänka efter. Berätta för mig varken om din dåliga moral eller om meningen med revolutionen. Du får inte skrika när du blir slagen eller får en elektrisk chock. Sitt stilla och vänta på min order. Om det inte kommer någon order, sitt stilla. När jag säger att du ska göra något ska du göra det genast, utan att protestera.Efter att vi sett allt frågar min vän om jag nu tror att alla kambodjaner är djävlar? Det är obehagligt eftersom han uppenbarligen ärvt en del av bödlarnas skam – den som de själva inte var i stånd att fatta. Jag känner mig smått som en idiot, på resa i en historia, en oskyldig Candide, som kan säga vad som helst.
Nej, svarar jag beklämd, jag tror inte att kambodjanerna är djävlar. Jag har sett samma historia i Europa, i Auschwitz, det nazistiska dödslägret, som var ett större Toul Sleng, en industrialisering av förintelsen. Där dödade man också en hel befolkningsgrupp som redan genom sitt arv var förutbestämd för det, eftersom den inte passade in i förhoppningen om ett tusenårsrike. Men procedurerna skiljde sig ändå från varandra – där hade man redan fastslagit kriterierna för att dessa mänskor måste dö, för att de var judar. Här i Toul Sleng präglades procedurerna av den byråkratiska detaljen att de som var förutbestämda att dö på grund av sin etnicitet, sin historiska bakgrund, sina familjeförhållanden, först måste bekänna sin skuld i en vansinnig kultisk seans, en mysterieföreställning där de bekräftade sin förvandling från mänska till djur.
Däri ligger den morbida fascinationen i platser som Auschwitz och Toul Sleng. Man dras till det demoniska, det metafysiska i dessa berättelser om döden och tusenårsriket, som upprättar sådana offerplatser. Den politiska retoriken är bara en fattig liturgi som på ett lätt genomskådbart sätt försöker dölja att det är en enorm hemlös religiös kraft som driver dessa häxprocesser för att tillintetgöra synden och döden och ge de heliga ett evigt liv på de elysiska fälten. Att offerplatserna finns mitt i civilisationen, att man efter en kort resa kan förflyttas ljusår bort från moderniteten var säkert mitt omedvetna motiv för att redan som 18-åring resa till Auschwitz för att komma tätt inpå inkarnationen av det demoniska och snusa på helvetets portar. Det är också intresset för religiös insikt – och fruktan – som driver mig hit till Toul Seng. Det påminner mig om den ryske författarenIsaak Babel, som tillfrågades av en av sina vänner varför han utnyttjade sin berömmelse för att söka kontakt med ledarna för kommunistpartiet och NKVD. Han svarade: ”För att känna hur de luktar.” Isaak Babel dog av sin nyfikenhet, hanfick också sitt slut i en process.

Jag tillbringar några dagar i mitt fantastiska kinesiska hotell i Phnom Penh. Sedan tar jag flodbåten upp längs Tonlé-floden, som löper parallelt med Mekong, in i landet, upp mot Siem Reap. Min kontakt Koy Vu tar emot mig vid fiskeläget när vi kommer.
En eftermiddag kör vi ut ur staden genom ett grönt och flackt landskap och viker efter en stund in på en dammig grusväg full med gropar. Jag har frågat efter ett ställe där vi kan simma. Han känner till en uppdämd sjö med klart och rent vatten. Vi kommer fram, han lämnar motorcykeln och vi kastar oss i sjön. Vattnet är minst 30 grader, här syns inga turister och försäljarna sitter uppe på dammvallen och väntar förgäves. När vi kommer upp dricker vi iskallt öl och äter kokta, saltade kackerlackor, de smakar ungefär som räkor. Sedan kör vi tillbaka till Siem Reap. Till den gamla marknaden, där jag ska se om jag hittar några böcker.

Jag talar med en bokhandlare som är kring 35. En av de äldsta mänskor som jag kommer att möta under hela min resa i landet. Han minns tydligt tiden under Khmer Rouge. ”Det var roligt, vi hade uniformer, vi sjöng sånger.” Ännu vet jag inte hur mycket detta är ironi, hur mycket allvar. Han märker att jag är uppriktigt intresserad av att köpa någon av hans böcker och han visar mig urvalet från den tiden. Det kommer tyvärr inte så många turister. Han rekommenderar mig de viktigaste verken av specialister som David Chandler och Ben Kiernan. Detta är en man som verkar ha läst sin egen boksamling. Han tycker det är synd att det mest är anglosaxer som skriver om Kambodja. Ingen kambodjan. Tanken, att detta beklagliga faktum kanske beror på att man utplånade hela intelligentsian under Pol Pot, slår honom inte.
Han frågar vad jag gör. Författare.
– Politiska böcker?
– Nej, litterära böcker.
Jag berättar om min förundran beträffande Khmer Rouge. Inte deras grymheter, utan deras utopi, deras mål beträffande historien och Kambodja.
– Ni måste förstå att Kambodja är omringat av fiender, säger han, hela tiden, det är ett land som kan gå under om det invaderas, om vietnameserna kommer… på nytt. De har varit här förr…
– Men Khmer Rouge måste väl ha haft ett mål, en utopi, hasplar jag pliktskyldigt ur mig. De visste ju ingenting, absolut ingenting om ekonomi, det enda de kände till var maktpolitik och gerillakrig. När det kom till planer om organisering av samhället var de som barn. De hade inga idéer om produktion och distribution av varor… När de med våld avskaffade pengarna och tömde städerna var det ju en domedagsprofetia som bara kunde leda till ett rent slavsamhälle…
Han tittar vantroget på mig. Jag måste förstå att alla kambodjaner hatar vietnameser, de hatar vietnamesisk kultur, de hatar vietnamesisk civlisation, de hatar allt som kommer från Vietnam…
En idiotisk fråga, men hur många tror han skulle stöda Khmer Rouge om man kunde föreställa sig att Hun Sen skulle utlysa ett verkligt fritt val?
Han tvekar.
– Det är omöjligt att svara på den frågan.
– Ja, säger jag. Men försök ändå.
Han tvekar inte länge.
– Kanske över 50 procent.
– Varför? frågar jag. Efter allt det som skett?
Kanske någon har dödats, också några från hans familj dödades. Men jag måste förstå, och han kniper mig på skämt i armen.
– Vietnameserna äter dig som möss… De äter långsamt upp dig!

Denna Khmer Rouge-sympatisör gav mig med sitt önsketänkande och sin paranoia kanske i alla fall början av det svar som jag rest så långt för och som jag förgäves sökt i böcker om den perioden. Att början till år noll ska sökas i en klaustrofobisk nationalism, som denna vanvettiga rörelse måste ha uppkommit ur. Den mest radikala revolutionen som ägt rum under 1900-talet, en där man mördade 20 procent av befolkningen, har uppkommit i ett samhälle som burit i sig apokalypsen i dess embryonära form – den totalitära nationalismen. Först de yttre fienderna (de besegrade fienderna från den föregående administrationen och armŽn, de etniska minoriteterna), så de inre fienderna (den del av befolkningen som kom från städerna och de områden som sist ”befriades” av revolutionen och de som hade fel familjebakgrund – intellektuella och övriga med utbildning) och till slut de avvikande i den inre kretsen. Det är denna strategi som slår igenom i revolutionen och som ställer upp en utopi för nästa århundrade. Denna sociopolitiska distinktion mellan det som är livsdugligt för revolutionen och det som är dömt att tillintetgöras är i sin grundprincip identisk med den etniska renhetsideologins principer som vi känner dem från den nazistiska revolutionen.

Vi sitter utanför i hotellets trädgård en mörk kväll, Koy Vu och jag. Han berättar mig den historia som är hans generations. Hemlösheten, försvunna föräldrar, en far som överlevt, och slagit sig ner i ett annat land, en mor som försvunnit och uppenbarligen dött, ett liv i barndomen hos mormor på landet.
– Hon lärde mig att överleva, att aldrig fråga, aldrig titta när Khmer Rouge kom för att hämta någon, att finna sig i att de slog en…
Han skakar på huvudet, stirrar ut i mörkret, som om det där ute fanns en gåta somn han inte kan lösa.
– Jag förstår inte Khmer Rouge… Jag förstår inte Khmer Rouge.

Del 2: Den svarta boken

Dessa minnen från min resa till Khmerernas land för ett par år sedan dyker upp när jag läser Kommunismens svarta bok, ett monstruöst namn på en bok som behandlar den terror under 1900-talet som legitimerat sig med marxism-leninismen. Det längsta kapitlet – eller den första boken, för i verkligheten rör det sig om flera böcker i samma band – behandlar terrorns historia från ryska revolutionen fram till 50-talets töväder och uppgörelsen med ”personkulten”, som det inom systemets egna avgränsningar i uppgörelsen med stalinismen kom att heta.
Och det är givetvis denna bok om Lenins och kommunistpartiets bruk av terror som social ingenjörskonst som är det mest nydanande inslaget – åtminstone för andra än professionella historiker. Den populära illusionen om att revolutionen förråddes medStalin – att stalinismen utgör ett historiskt brott och ett ”oförutsägbart” förräderi mot socialismen i Sovjetunionen, såsom den nya historieförståelsen konstruerades efterChrusjtjovs brytning med Stalin och sedan övertogs av kommunistpartierna i Europa – denna illusion dekonstruerar boken med hjälp av en överväldigande dokumentation. På 300 sidor visar man hur stalinismens bruk av olika slag av massvåld bara var en fortsättning av Lenins förståelse och praktiska politik i bruket av våldets möjligheter för att vinna, konsolidera och styra makten i samhället.Analogt med den tes som är central i Zygmunt Baumans bok Holocaust and Modernity – som handlar om den nazistiska revolutionen – växer terrorn i omfång och grymhet proportionellt med de tekniska möjligheterna i samhället. Man blir i stånd att producera mera förintelse i takt med att de tekniska och logistiska möjligheterna växer, samtidigt som en utvecklad byråkrati gör döden allt abstraktare för beslutsfattarna. Den blir anonym, avlägsen och massproducerad – och aldrig konkret. Och beslut om dödandets omfång blir därför möjliga att fatta i närmast overklig storleksordning eftersom man aldrig får ett konkret förhållande till konsekvenserna av sin politik.
Utöver att påvisa att ”stalinismens avvikelse” – och de våldsexcesser och grymheter som denna gav upphov till – är en historisk konstruktion skapad av Chrusjtjov, så föreligger för författaren till den sovjetiska avdelningen i boken, Nicholas Werth, också en ideologisk mission att påvisa att terror och massvåld är en oskiljaktig och logisk del av de revolutioner som legitimerat sig med marxism-leninismen. Det påvisas genom att man går igenom alla revolutioners historia: utöver den ryska, den kinesiska och de övriga asiatiska revolutionerna också omvälvningarna i de europeiska vasallstaterna, de postkoloniala revolutionerna i den tredje världen och de amputerade försöken i bl.a. Peru och Nicaragua.
Att påvisa denna logik är hela projektets raison dÕêtre. Och den är möjligen av rätt kontroversiell art. Dock inte bara i förhållande till en utopisk politisk vänsterflygel, som verkar ha dött ut redan innan verket kom ut i sin franska originalutgåva 1997. Det verkligt kontroversiella kan snarare ses i förhållande till förintelsetraditionen, om man kan kalla den så – den samlade summan av historieskrivning, vittnesmål av faktisk art och i litterär form, filosofi, konst, musealisering o.s.v. – som varit vår gemensamma bildningsgrundval efter andra världskrigets slut och som gestaltar förintelsen som en enastående förbrytelse, en historisk anomali.

Om man startar ett projekt, som man gör med Kommunismens svarta bok, som inte bara påvisar förbrytelser som både till omfång och grymhet kan mäta sig med förintelsen, utan också finner sin legitimering i en gemensam ideologi baserad på idéer att det finns mänskogrupper som bör tillintetgöras i revolutionens tjänst p.g.a. deras arvsmässiga tillhörighet på samma sätt som förintelsen motiverades med nazismens rasideologi – då har man brutit med dogmen om eller förståelsen av förintelsen som något historiskt enastående. Och det är inget tvivel om att detta är avsikten med projektet. I bokens avslutande sammanfattning argumenterar man för att nazismen och marxism-leninismen är jämförbara inte bara vad gäller omfånget av och grymheten i deras förbrytelser, utan också när det gäller deras ideologiska kärna, som i båda fallen legitimeras genom ett utopistiskt tänkande.

Den 17 april 1975 segrar Pol Pots gerillaarméer över Lon Nol-regimen och de röda khmererna intar huvudstaden Phnom Penh. Detta blir inledningen till den mest anmärkningsvärda och mystiska revolutionen under 1900-talet. Revolutionens ledare träder nämligen inte fram för att låta sig hyllas vid massmöten eller för att utstaka vägen till befrielsen. Regeringen stannar i det fördolda och ger sig inte till känna.
Grymheterna vidtar dock genast. Huvudstaden töms på invånare, alla jagas ut på landsvägarna, också sjuka och gamla, sjukhusen töms på patienter, i ett drama av bibliska dimensioner drivs massorna mot okända mål. Den som tvekar eller blir utmattad skjuts vid vägkanten. Efter detta infernaliska kaos organiseras befolkningen i produktionsbrigader som odlar ris på landsbygden. All annan aktivitet verkar upphöra. Pengar och handel förbjuds och kommunikationen i samhället upphör. Den hemliga regeringen slår upp sitt högkvarter på olika ställen i huvudstaden – hela tiden på påstådd flykt undan en imaginär fiende. De första kampanjerna genomförs för att utrota revolutionens fiender – de etniska minoriteterna. De mest tursamma lyckas fly till grannlandet Vietnam.

Pol Pot-regimen delar in kambodjanerna på basen av vilka områden de kommer från – dels de ”gamla” som kommer från områden som behärskades av de röda khmererna före befrielsedagen, dels de ”nya” som levat i områden som kontrollerades av Lon Nol-regimen. Det verkar som om hela samhället hålls i fullständig okunskap om vad som sker. Den enda kontakten man har till makten – statsmakten – är till de lokala kommendanterna som ansvarar för kontrollen över den produktionsbrigad man är förvisad till. Det finns inget rättsväsen, inget offentligt samhälle, ingen kommunikation, familjer delas slumpmässigt och med tvång och det är under dödshot förbjudet att opponera sig mot den behandling man utsätts för.
Invändningar av mildaste slag, som att beklaga sig över försvunna familjemedlemmar och önskemål om att återförenas med dem, möts med bisarra avvisningar. Man får veta att Angkar tar sig an dem. Och så får man den retoriska och dödligt hotande frågan om man inte litar på att Angkar är i stånd att göra det. Om man bara uttrycker aningen av tvivel – vilket man på sätt och vis redan gjort genom att uttrycka sin olycka – kan man i princip avrättas på fläcken. Det finns heller ingen klarhet om vad Angkar egentligen är. Order utfärdas om att man ska tilltala Khmer Rouge-kommendanterna med familjära namn – en militär ledare blir t.ex. ”farfar”. Språket förnyas. Ordet ”död” förbjuds också – nu heter det bara ”en kropp som försvinner”. Böcker och alla tecken på utbildning – t.ex. läsglasögon – framkallar misstankar om att man är allierad med landets fiender och redo att föra revolutionen in i fördärvet. Straffet är ”kropp som försvinner”.

Först ett par år senare – 1977 – tillkännagav ledaren Pol Pot att Angkar i verkligheten var identiskt med Kambodjas kommunistiska parti. Om hans egen bakgrund visste man ingenting – och det som kom ut visade sig vara en fabricerad biografi som hade som syfte att ge ledaren den rätta familjemässiga bakgrunden.
Man får en inblick i hur skrämselpedagogiken fungerade i landet genom ett lokalt möte med en kommendant. Ett vittne citeras:
”I det demokratiska Kambodja, under Angkars ärorika styre, måste vi tänka på framtiden. Det förflutna har begravts och de ”nya” måste glömma konjak, dyra kläder och moderna frisyrer […] Vi behöver inte kapitalismens teknologi, överhuvudtaget inte! I det nya systemet behöver vi inte längre sända barnen till skola. Fälten är vår skola. Jorden är vårt papper och plogen vår penna. Vi skriver genom att plöja! Examina och bevis är överflödiga. Ni ska kunna plöja och gräva kanaler, det är era examensbevis. Och läkare behöver vi inte längre! Om någon har behov av att få inälvor avlägsnade kan jag nog göra det själv!”
Han gjorde en rörelse som om han skar sig i magen med en kniv för det händelse att vi inte hade förstått vad han menat.
”Det är som ni ser en smal sak och man behöver inte gå i skola för att lära sig det! Vi har inte heller bruk för kapitalistiska professioner som ingenjörer eller professorer! Vi har inte bruk för skollärare som berättar för oss vad vi ska göra. De är alla korrupta. Vi har bara bruk för mänskor som arbetar hårt på fälten! Och ändå, kamrater, är det några som nekar att uppoffra sig. Det är bråkmakare som inte har den rätta revolutionära mentaliteten. De, kamrater, är våra fiender! Och några av dem är närvarande här i kväll!”
Mänskorna som samlats fick känslor av obehag och rörde oroligt på sig. Den röda khmeren tittade på oss alla och fortsatte:
”Dessa mänskor klamrar sig fast vid gamla kapitalistiska tankesätt! De är lätta att känna igen. Jag kan t.ex. se att några använder glasögon! Och varför använder de glasögon? Kan de inte se om jag ger dem en örfil?”
Han gick plötsligt mot oss med handen i vädret:
”Aha, de duckar med huvudet, alltså kan de se mig, alltså behöver de inte glasögon! De går med glasögon för att de ser det som ett kapitalistiskt mode, de tror att det klär dem! Det behöver vi inte. De som vill se bra ut är latmaskar och blodiglar som suger ut folkets energi!”
Talen och danserna avlöste varandra under flera timmars tid. Till slut ställde alla kadrerna upp i rad och skrålade som med en stämma: ”BLOD HÄMNAR BLOD!” Samtidigt som de ropade ordet ”blod” slog de sig med knutna nävar på bröstet och när de ropade ”hämnar” hälsade de med lyftad arm och utsträckt knytnäve: ”BLOD HÄMNAR BLOD!”, ”BLOD HÄMNAR BLOD!”.

Jean-Louis Margolin, som skrivit Kambodjadelen i Kommunismens svarta bok, lägger fram några tankar om hur man kan förstå den dödsspiral som de röda khmererna sände in samhället i genom sin revolution. För det var inte bara fråga om ett terroristiskt samhälle, utan också om en beynnerlig destruktiv process som till slut undergrävde de röda khmerernas egen maktbas. Man var inte inställd på att anamma något av moderniteten: industrialisering, vetande, utbildning – inte ens i terrorns tjänst. Från och med Dag Ett satsade man däremot på en fullständig ödeläggelse av samhället och dess struktur. Margolin anser att khmerrevolutionen kom för sent till en värld som hunnit bli alltför gammal. Den led inte bara av bristande förståelse för hur ett samhälles mekanismer fungerar, andra rörelser använde terrorn som katalysator för initativ och transaktioner i samhället – den motsatte sig all modernitet i en värld som den redan kommit för sent till. Frågan är självfallet om inte denna aspekt kännetecknar också de andra revolutionära rörelserna – deras förståelse av makt och transaktioner i samhället – när man tänker på de feodala relationer som upprättats, med hämningslöst maktbruk, slapphänthet, nepotism, bristande rättssäkerhet och naturligtvis den fullständiga frånvaron av demokrati. Det enda som återstod av något som avlägset kunde påminna om modernitet var den retorik som makten smyckade sig med.

Intern praxis och propagandans retorik utgjorde tillsammans en blandning av gränslös cynism och skamlös sentimentalitet. Men hur kan man hävda att det existerar en fullständig strukturell identitet mellan nazismen och marxism-leninismen? Detta är självfallet bokens mest kontroversiella aspekt. För därigenom stigmatiserar man alla tidigare medlemmar av kommunistpartierna och jämställer dem med nazisterna som gick in för att förinta mänskor av rasideologiska grunder – kommunisterna gör det enligt bokens påstående av eugeniska – arvsmässiga – grunder. Kommunismen är enligt boken arvshygien i praxis.
Detta påstående är kontroversiellt också i förhållande till förintelsetraditionen, genom att den kan ses som ett förnekande av förintelsen i den specifika betydelse som termen ”förnekande” fått i samband med folkmordet på de europeiska judarna. Förnekande är inte enbart avvisandet av alla vittnesmål, dokument o.s.v. – men också olika former för relativisering av brottet, såsom uttalanden av typen ”Auschwitz var bara en fotnot i andra världskriget”, vilket Jean-Marie Le Pen sagt. Bokens påstående är att förintelsen inte är något unikt fenomen, inte heller någon historisk anomali och att också andra folkgrupper mördats med legitimering i en annan arvslära under 1900-talet.

Som det kambodjanska exemplet tydligt visar var det typiskt för Khmer Rouge att den terror man iscensatte i viss mening pågick i hemlighet. Det fanns ingen kommunikation i samhället, inget rättsväsen och ingen offentlighet – och terrorn drabbade grupper av mänskor som inte individuellt gjort sig skyldiga till något straffbart. Det var deras tillhörighet till en viss social grupp som gjorde att de skulle ”likvideras” som klass. Denna eufemism motsvarar den nazistiska ”behandlingen” och betyder i vartdera fallet att enskilda mänskor dödas som en nödvändig del av en historisk process som samhället måste genomgå för att visionen om tusenårsriket eller kommunismen ska kunna infrias.
Stéphane Courtois, som skrivit det avslutande kapitlet i Kommunismens svarta bok, påpekar att denna strategi redan formulerades och praktiserades av Lenin i förhållande till de socialrevolutionära. Senare utvecklades den av Stalin också gentemot delar av kommunistpartiet. Mest radikalt tillämpades strategin i Kambodja, där man beräknar att ungefär en femtedel av befolkningen ”likviderades”.
Då det inte finns några föreställningar om en borgerlig offentlighet och något ideal för ett allmänt förnuft, utan all politik reduceras till klasskamp och inbördeskrig, som ställer två krafter mot varandra i denna metaforik, inskränker sig alla klassifikationer till en antagoni ”vän / fiende” – två oförsonliga och oförenliga krafter som strider om makten över staten. Men gruppen som tillhör kategorin ”fiende” kan svälla eller krympa, beroende på den givna situationen och ögonblickets politik. Om man inte är ”vän” kan man objektivt betraktas som ”fiende” och har därmed – i sista instans – gjort sig förtjänt av högsta straff.
Stéphane Courtois citerar litteraturvetaren Tzvetan Todorov som konstaterar att fienden alltid kommer att vara en nödvändig kategori som en totalitär stat måste operera med för att kunna legitimera terrorn. ”Fienden är det stora rättfärdiggörandet av terrorn: den totalitära staten kan inte leva utan fiender. Om den inte hade några skulle den uppfinna dem. När dessa en gång identifierats förtjänar de inget medlidande. […] Att vara fiende är ett obotligt och ärftligt fel. […] Man understryker ibland det faktum att judarna förföljdes inte för vad de gjort utan för vad de var; judar. Det förhåller sig dock inte annorlunda med den kommunistiska makten: den kräver förföljelse (eller i kristider eliminering) av borgerskapet som klass. Det räcker med att höra till denna klass, det är inte nödvändigt att göra något alls.”

En grundläggande aspekt är dock också att ”fienden” är ett plastiskt begrepp som kan tillämpas enligt förgottfinnande. Mest radikalt definierades det i Kambodja att omfatta stora delar av befolkningen, långt utöver vad vad en egentlig definition av ett ekonomiskt borgerskap kunde bära. Och om en mänska tillhör en stigmatiserad grupp – etnisk, geografisk, utbildningsmässig eller politisk, såsom definierad av kommunistpartiet – kan det i sista instans – och i Kambodja verkade det alltid vara den som gällde – bara bli fråga om ”likvidering”. Man ansåg inte de individer som tillhörde fiendens kategori – med den samlande beteckningen ”borgerskapet” – som möjliga att omskola och uppta i den samhälleliga processen mot det utopiska målet.
Nästa steg i denna avhumanisering och uteslutning är därför att förneka fiendens mänsklighet och reducera honom eller henne i en djävuls- eller djurmetaforik där ”processen” är den metamorfos – det 20:e seklets mysteriespel – där avklädningen försiggår med offrets godkännande och bekräftelse. Courtois citerar Stalins chefsåklagareVysinskij, som lär ha varit en intellektuell och en man med en god bildning: ”Skjut de skabbiga hundarna! Död åt detta band som för folkets massor döljer sina vilddjurständer, sina rovdjurständer! Fan må ta gamen Trotskij, hans mun skummar med en giftig fradga som han smutsar ned marxism-leninismens stora idéer med. Låt oss oskadliggöra dessa lögnare, dessa gycklare, dessa eländiga pygméer, dessa ärrade byrackor, dessa småhundar som kastar sig över elefanten! […] Ja, ned med denna djuriska gemenhet! Låt oss göra oss av med dessa avskyvärda korsningar av räv och gris, dessa stinkande kadaver. Låt oss stoppa deras grymtande! Låt oss utplåna dessa kapitalismens skabbiga hundar, som vill riva sönder vår sovjetiska jords bästa män! Låt oss stoppa deras bestialiska hat mot vårt partis ledare ned i halsen på dem!” Också i den nazistiska retoriken knyts karakteristiken av ”fienden” till metaforer som slödder, smitta, epidemiska sjukdomar, skadedjur, rovdjur o.s.v. Men ”fienden” definieras huvudsakligen i rasideologiska kategorier. Dessa kategorier är inte tillgängliga i den kommunistiska totalitarismens diskurs, där ”fienden” i stället definieras i sociopolitiska kategorier utgående från en uppfattning att dessa grupper överlevt sin tid och av Historien är dömda till undergång. Det är alltså den subtila skillnaden i den nazistiska och den kommunistiska terrorn, att där den ena hämtar sina kategorier i biologin hämtar den andra dem i historien – och för varderas vidkommande i en påstått ”vetenskaplig” uppfattning av deras utopiska projekt.