Samtidigt lyfte ett amerikanskt Predatorplan (Rovdjursplan) stationerat i Afghanistan, en fjärrstyrd apparat utan pilot, för att avfyra sina missiler mot husen. Detta vare sig bekräftas eller dementeras av den amerikanska säkerhetstjänsten, CIA, men uppgifterna är tillräckligt säkra för att general Musharrafs regim skulle kalla till sig USA:s ambassadör i landet, Ryan Crocker, i syfte att officiellt protestera mot handlingen. När allt kommer omkring får man inte skjuta ihjäl folk utan rättslig prövning någonstans i världen, och än mindre på ett annat lands territorium.

Sedan den 11 september 2001 går förvisso diktator Pervez Musharraf i USA:s ledband, och kanske var även pakistanska säkerhetstjänsten inblandad i attacken. Men officiellt måste man protestera. USA:s militära närvaro och diplomatiska påtryckningar i området är impopulära i landet, även långt in i leden av diktatorns sympatisörer. Islamabad har ”sålt sig” till Washington, och regimen skulle sannolikt inte överleva utan det villkorade stödet från Bushadministrationen, vilket är anstötligt för den nationella hedern.

Syftet med attacken var att mörda den egyptiske läkaren Ayman al-Zawahiri, som av många uppfattas som terrornätverket al-Qaidas andreman, och hjärnan bakom denna löst hopfogade organisations strategi och terrordåd.

Men al-Zawahiri befann sig inte i något av de tre husen i Bajaur, och åtminstone några av de som omkom när missilerna träffade sina mål var civila. Detta enligt pakistanska myndigheter, men här kan man sätta viss tilltro till påståendena, eftersom de inte gynnar regimen. Operationen kan alltså beskrivas som en misslyckad utomrättslig avrättning med mord på oskyldiga som resultat. Med en eufemism kallas detta för ”collateral damage”, eller ”sidoskador” i fri översättning.

Allt detta är naturligtvis illegalt bortom alla gränser, men har kommit att bli praxis i den vildavästernmentalitet som griper omkring sig i kölvattnet på kriget mot terrorismen. Tidigare har Israel använt sig av metoden i sin jakt på palestinska ledare som Tel-Aviv finner misshagliga, och sedan några år har USA följt efter. Tanken är att de rättsliga aspekterna måste få stryka på foten för de praktiska dito när dessa kommer i konflikt.

Frågan är emellertid vilka praktiska effekter avrättningarna får. Få enskilda handlingar torde ha brutaliserat och radikaliserat den palestinska befolkningen mer än den israeliska säkerhetstjänsten Mossads mord på Hamasledaren Ahmad Yassin 2004, som också krävde flera oskyldiga dödsoffer. Och det är svårt att tänka sig att missilattacken i Pakistan häromdagen skulle kunna medföra annat än att det blir lättare för terroristorganisationerna att rekrytera nya medlemmar, och ingen annanstans än i kärnvapenmakten Pakistan. Än en gång har CIA betett sig som en pyroman inom brandkåren. Och än en gång som en elefant i ett glashus.

Att arbeta inom ett rättsligt regelverk är själva kärnan i en demokrati; i den mån man avlägsnar sig från detta regelverk tenderar man mot diktatur. Pakistan är en sådan. USA, historiskt sett den moderna världens kanske ståtligaste demokrati, är på väg åt det hållet, åtminstone vad gäller landets utrikespolitik.

Det kanske mest upprörande och illavarslande i sammanhanget är att den utomordentligt bildade tjänstemannastaben i Pentagon på intet sätt är omedveten om vad den gör. Man vet mycket väl att det egna agerandet är ett recept för att producera tusentals nya terrorister, att det destabiliserar såväl Pakistan som den betydande pakistanska diasporan i Europa och USA, liksom mer allmänt radikaliserar muslimer runt om i världen. Men det undergräver också den egna demokratin, som är grundvalen för det yttersta moraliska argumentet för att överhuvudtaget blanda sig i andra länders inre angelägenheter. Det tål att upprepa: man är medveten om detta.

Jag tänker på ett gammalt ordspråk. Vilka är USA:s vänner i området? Saudiarabien, Israel, Pakistan, några av de värsta diktaturerna i Centralasien. Säg mig vem du umgås med, och jag ska säga dig vem du är.