För ungefär två år sedan debuterade sångaren Jenny Wilson med sin soloskiva Love and Youth. Efter nästan tio år med bandet First Floor Power stod hon på egna ben. Love and Youth fick ett mycket varmt mottagande – ända sedan skivan släpptes har den ena kritikern efter den andra berömt hennes originella popmusik med electro-inslag. Hon har kommit en lång väg från att ha varit en sjuttonårig flicka i en liten stad i södra Sverige som satt inlåst på sitt rum och lyssnade till PJ Harvey medan hon stapplande skrev sina egna låtar.Love and Youth handlar om just de åren. Med en ljus och kraftig med samtidigt len stämma berättar hon historier från sin ungdom – alla kanske inte självupplevda, men lika sanna trots det. Det finns en liten konflikt mellan lyriken och musiken. En konflikt som fungerar. På papper känns låttexterna väldigt pubertala, ofta kryddade med en lätt ilska. Men plötsligt är det en mogen stämma som sjunger ut dessa ord, som om tankarna från femton år tillbaka återgavs av den nu trettiotvåårige Jenny.
– Det är ju inte en tonåring som berättar de här historierna, utan det är jag som berättar om mina minnen. Jag var ju redan trettio när jag skrev låtarna, det var inte så att jag skrev dem när jag var sjutton. Jag skulle aldrig ha kunnat framföra de låtar som jag skrev då, det hade ju varit en katastrof.

De viktiga tonåren

När jag pratar med Jenny hör jag en massa rop, skrik, lek och skratt i bakgrunden. Det är tydligt att hon sköter om sina barn samtidigt som hon pratar med mig. Ibland avbryter hon vårt samtal med ett ”förlåt”, och växlar några ord med sin son: ”Jag måste höra vad han säger, gå och lek med Joachim nu”. Sedan hon blev mamma 2001 har hon upplevt att hennes egna tonår blivit mera aktuella.
– För mig är det fortfarande väldigt aktuellt med tonåren, därför att det är en ålder då man går in i något slags vuxenlandskap och mycket som händer då och många åsikter som formas då, kommer att prägla ens livsval. Jag tycker att det är en intressant tid just för att man är så sårbar samtidigt som man går igenom en massa förändringar som helt och hållet kan ändra kurs på ens liv. Den åldern är på något sätt dramatisk. När man var sexton hände det så mycket under en enda vecka, idag kan ju flera år bara gå utan att man märker det.
– På sätt och vis är alla sånger aktuella i nuet trots att de har en gymnasial prägel. Även om man lever ett vuxenliv så ändras inte hela ens själ för det. Man har så många olika nyanser i sig, man har alla olika åldrar i sig och det tycker jag är otroligt intressant.
När hon pratar om vad tonåren har för betydelse börjar hon prata snabbare och väldigt övertygande. Det är tydligt att dessa tankar inte har uppkommit under en natt, och det är tankar som verkar vara väldigt viktiga för henne. Så viktiga att tolv självständiga sånger har fötts ur dem.

Mamma och soloartist

Att vara tvåbarnsförälder och samtidigt en aspirerande artist är inte en lätt ekvation. Samtidigt som man måste marknadsföra sig överallt där människor kan tänkas fästa sin blick vid en, måste barnen skötas. Karriären som soloartist är mycket bekvämare än när hon sjöng i ett band, eftersom hon nu själv får bestämma över sina arbetstider utan att hela tiden göra kompromisser.
– Jag tycker att det är enbart positivt att vara soloartist. Det är också lättare för att jag har barn nu, allting måste anpassas efter mig och inte tvärtom.
På skivan har Jenny spelat alla instrument själv, men uppe på scenen har hon tre medhjälpare: systern Sara på elgitarr, syntisten Lina Selleby och basisten Andreas Söderström.
– Jag vill ju förstås inte stå ensam på scenen, jag vill dela dom fina stunderna med andra. Jag har också märkt att jag blir mycket bättre av att lyssna på andra och spela med skickliga människor, skickligare än jag någonsin skulle kunna bli på egen hand.

Missy Elliott

Under åren som artist har hon flera gånger kritiserat musikjournalister för att arbeta enligt färdigt stöpta former, utan att själva ägna musiken någon riktig tanke. De flesta verkar bara hoppa på samma tåg som alla andra.
– Om jag själv skriver en pressrelease och skriver att jag gillar Kate Bush så skriver alla journalister just det. Om jag skulle skriva att plattan handlar om Dostojevskijskulle alla skriva att Dostojevskij var min stora inspirationskälla, fast det egentligen bara skulle vara en helt vanlig kärleksplatta.
En artist som har inspirerat henne och som inte fått tillräcklig uppmärksamhet är faktisktMissy Elliott, den största kvinnan inom rap. Sambandet är en smula luddigt – vad har en rappare från östkustens gangsterrapvärld att göra med en svensk sångerska och låtskrivare?
– Det är mest hennes kreativa produktioner och intressanta musik som inspirar mig, det har egentligen inte något att göra med hennes budskap. Jag kan inte säga att jag står för det hon säger.

Många nya idéer

Jenny låter också en smula disträ när vi pratar, men då jag frågar henne om hon har tänkt börja arbeta på en ny skiva blir hennes röst genast mera uppspelt och inspirerad.
– Jag är fortfarande mammaledig men nästa vecka skall jag börja skriva låtar och sortera bland mina idéer. Jag har en massa skisser och idéer men ingenting är färdigt ännu. Det känns fantastiskt att börja jobba igen efter en så här lång paus. Jag har lovat mig själv att inte planera något utan bara göra skivan nu, för det är ungefär vad jag kommer att orka med då jag har både en sexåring och en liten ettåring.
Att Jenny bara har skisser och osorterade idéer är en liten underdrift, då jag från andra tidigare intervjuer har läst att hon har spelat nytt material på konserter. Om hon spelar något nytt på Flowfestivalen återstår att se på söndagen. När jag avslutar samtalet hör jag ännu barn som leker i bakgrunden, men nu är de lite längre borta.

---

Jenny Wilson uppträder på Flowfestivalen i Sörnäs i Helsingfors, söndagen 19.8 kl. 19.