Mitt första intryck av Berlins husockupationsliv var när jag med en vän en sen sommarnatt steg in på gården till ett av de mera kända husprojekten, Köpi. Det var redan mörkt, men en hemtrevlig brasa brann på gården. Människor satt omkringspridda i grupper, det var en glad och varm stämning. Vi hade liftat från Rostock och blivit avsläppta vid Brandenburger Tor. Där hjälpte en vänlig gammal man oss att hitta rätt, han märkte väl att vi såg vilsna ut. Närmare råd om hur vi skulle hitta Köpi var vi tvugna att fråga några polismän, de hade just varit upptagna med att tömma ett ockuperat hus, den kommande ”Action Days”-veckan till ära. När vi kommit fram sade den gamla mannen att det fanns ett mycket trevligt, billigt och bekvämt hostel precis bakom knuten, ifall ”det här huset är för vilt …”, men vi var ju mycket nöjda med var vi hamnat.

Vi lyckades få en sovplats över natten i en av lägenheterna i Köpi. Resten av kvällen värmde vi oss vid elden och lyssnade till en musikant som med gitarr och skrovlig röst skränade galna sånger på tyska. Det här hände på sommaren, under min första vistelse i Berlin.

Mina intryck fick mig att återvända i september, jag ville tillbringa hösten i Berlin. Jag fick flytta in i ett av de många husprojekten i området Friedrichshein, Liebig 34. Friedrichshein har som område en mycket lång tradition av husockupationer och husen med sina små barer formar ett litet ”kiez”; ett litet livligt kulturcentrum. Bland de centralaste gatorna är Rigaerstraße, samt Liebigstraße som korsar Rigaer. Utan att veta om det i förväg lyckades jag flytta till Berlin vid en mycket kritisk tidpunkt.

Gentrifiering

Huset jag bor i, liksom otaliga andra husprojekt, är just nu inne i ett kritiskt skede, ingen vet vad som kommer att hända dem. Det behövs många människor med mycket energi som kämpar för dem och den kultur de representerar. Berlin omvälvs just nu, såsom så många andra städer av gentrifiering. Den ökade pressen har fött kampanjer som ”Mediaspree versenken” ( ) och ”Wir bleiben alle” (vi stannar alla).

Mediaspree versenken är en kampanj som fötts på grund av stadens beslut att bygga ett enormt hus för exklusiva kulturhändelser och konserter på ett område som utmärks av sin mera alternativa kultur. Husets (som kallas 0²-Halle) kulturrepertoar riktar sig till en befolkning med mera guld i fickorna och evenemangen är i huvudsak maffiga kultur- och sportevenemang. Kampanjen försöker motverka gentrifieringen av det här området, men också gentrifiering i allmänhet. Den har pågått i flera år, i samband med debatten kring 0²-Halle, en debatt som man lätt kan associera till debatten kring det nya musikhuset i Helsingfors.

Byar mitt i stan

Vid sidan om kampanjen har det också ordnats många demonstrationer mot nybyggandet av området. En sådan demonstration hölls efter att jag flyttat till Berlin. Det var en ganska stor demonstration med tal och musik och i slutet av den lyckades en mindre grupp människor som protest ta sig in på själva byggområdet.

Kampanjen Wir bleiben alle för samman alla kamper för de enskilda husprojekten runtom i Berlin. Nästan alla husprojekt är just nu hotade på grund av gentrifiering. Det är ofta privatpersoner som vill köpa husen, som de kan få mycket billigt på grund av deras skick eller läge, och som de sedan kan renovera och göra om till bostäder eller hotell. Friedrichshein och Kreuzberg är attraktiva just på grund av att de hör till de fattigare områdena, och för att de är kända för sin rika alternativa kultur. Man ser här strålande möjligheter att tjäna pengar på chica caféer och hotell. De här områdena har också det största antalet olika husprojekt.

Wir bleiben alle berör också bevarandet av ett ganska stort antal ockuperade områden med så kallade ”Wagenplatz”, ett slags husvagnsbyar. Det går alltså att leva byliv mitt i staden, och Berlin är perfekt för den här sortens livsstil eftersom här fortfarande finns stora tomma områden efter kriget. I början fylldes de av husvagnar av ren nödvändighet, på grund av bristen på bostäder. Nuförtiden är husvagnsbyarna för det mesta – i likhet med de andra husprojekten – hemvist för en speciell livsstil. Frizoner där man lever enligt antikapitalistiska principer.

Husvagnsbyarna har med tiden blivit som ett slags parker. Naturen har fått växa fritt i dem och att leva i en husvagnsby är nästan som att leva på landet. Här saknas ofta rinnande vatten och toalettsystemet fungerar enligt kompostprincipen.

Numera finns det nästan inga riktiga ”squatter” längre, det vill säga totalt olagliga hus. Ett undantag är ”New Yorck” som ännu existerar som en riktig squat. Queer- och anarkoprojektet Liebig 34, har just bestämt sig för att skriva under ett kontrakt för tio år framåt. Men läget är ändå ganska instabilt, eftersom projektet kommer att behöva mycket ekonomiskt stöd för att klara av alla reparationer och andra utgifter.