Julia Dahlbergs debutroman Islossning är något så ovanligt som en modern skärgårdsroman, en vemodig berättelse där livsöden och tidsepoker flätas in och ut i varandra.
Jag brukar beklaga mig över likriktningen inom den unga svenskspråkiga prosan, framförallt i Sverige, där samtiden in absurdum skildras utifrån medelklassens livsstilsångest. Skärgården och landsbygden glider ofta bara förbi som romantiserade sommarnöjen. Många unga författare har dessutom inte sakkunskapen för att trovärdigt gestalta dessa miljöer. Därför är det befriande att ta del av en berättelse som sätter det perifera och det vardagsnära i fokus, som därtill vågar tro på de små historiernas bärkraft och som kan sitt skärgårdsliv.
”Cirklarna sluts” är det uttryck som kommer för mig när jag läser Julia Dahlbergs debutroman Islossning. Kanske låter det inte så fascinerande, men det här är en roman som överraskar genom sitt egensinniga temperament. Det är en intensiv och mångordig, ja emellanåt pladdrig, historia som målas upp. Islossning kräver en viss koncentration, inte för att den är svårläst , utan för att det i dess ordflöde finns en vemodig och vacker berättelse som fascinerar och berör, där livsöden och tidsepoker flätas in och ut i varandra för att till slut tvinnas samman i ett levande nu.
Scenen är Ängö, belägen i det yttersta havsbandet i den östnyländska skärgården. Berättaren är Sofia, en trulig homecoming queen som har återvänt till sin barndomsö för att begrava sin vän och älskare (?), den betydligt äldre båtbyggaren och tusenkonstnären William. Hon förmår inte delta utan betraktar begravningen på avstånd. Genom honom fick hon som tonåring öns historia berättad för sig. Samtidigt innebar han också en fristad, ett delat utanförskap om man så vill, i ett alltför slutet samhälle, där alla ser och ingen glömmer oförrätter eller misstag. Det är länge sedan jag läste en ung kvinnas relation med en äldre man beskrivas så anspråkslöst och så självklart med kvinnan som det aktiva subjektet. Jag hade gärna sett den biten än mer fördjupad och utvecklad.
Sofia bär Ängön djupt inom sig, men hon var tvungen att ge sig av för att hitta sin egen historia i världen för att sedan förmå sig att komma tillbaka. I ett försök att bli av med sitt ok av nutidshistoria slänger hon sin telefon i havet.
För Islossning är främst en berättelse om att återvända. Till hem-ön. Till berättelserna. Till sig själv. Dahlberg har givit oss en skickligt iscensatt historia, där hon bit för bit fogar samman olika epoker och öden. Framförallt vinterkriget och fortsättningskriget bildar en stark fond med dess förlorade söner, men också dess döttrar som var tvungna att härda ut i sin oro. Minst av allt romantiseras havet. Det finns där som en ständigt närvarande urkraft, både ett hinder och en möjlighet. Lotsarna, sommargästerna, båtbyggeri och islossning. Sofia inser vikten av att höra på sjöväderrapporten, som lugnar och ger kontroll.
Dahlbergs debut växer till en dubbelbottnad historia där några i varierande grad tragiska levnadsöden, återberättas med en saklig värme som jag hoppas blir Dahlbergs kännemärke. Att hon låter människorna som befolkar romanen uttrycka sig med Borgådialekt skapar ytterligare trovärdighet åt boken som helhet.
Mellan varven tappar dock Dahlberg fokus och spretar iväg. Berättelsen blir onödigt övertydlig och vill omfamna för mycket, vilket skapar en dissonans i helheten. Hon borde ha berättat sin historia rakt av, inte historiserat sönder den. För förankringen finns.
Islossning är inte i första hand en roman om små samhällens avigsidor, men väl om ganska vanliga människors passioner och svagheter. Och om att det går att förändra strukturer och sociala normer.
Ylva Larsdotter
Julia Dahlberg: Islossning.
Söderströms, 2011.
