Upptäcktsfärd i det gåtfullas domäner

av Alexander Öhman

Mikael Enckells författarskap återkommer ständigt till en och samma paradox: Att försöka beskriva det som undandrar sig varje möjlig beskrivning. Det obeskrivliga har – inte dess mindre – många namn, av vilka Det Omedvetna bara är ett. Bakom denna begreppsliga hjälpkonstruktion döljer sig en avgrund, omöjlig att genomlysa helt. Den är bara synlig i sina konturer.

Detta betyder inte att vår vandringsfärd i paradoxernas täta skog är meningslös, tvärtom. Frågan om hur vi beträder det gåtfullas domäner dyker alltid upp när vi talar om så skenbart vitt skilda ämnen som psykoanalys, religion eller konst. Vad som förenar och samtidigt utgör lockelsen med dessa discipliner är, enligt författaren, inte en längtan efter entydiga svar, utan istället de mångtydiga möjligheterna, de outtömliga tolkningarnas värld.

I essäsamlingen Öppna meningar är Enckell åter på spaning efter spåren av de förbindelser och djupa släktskap som tycks föreligga mellan dels psykoanalysens omedvetna, och dels judendomens Gud. Ett av många spår är att undersöka det judiska arvet i Freuds tänkande, något Enckell också gör ingående i den långa inledande essän om Risto Frieds bok Freud on the Acropolis.

Freud framstår här som en tänkare splittrad mellan två traditioner: En med rötterna i antikens Grekland, med ledstjärnor som rationalitet och vetenskap, och en annan, som härstammar från en judisk tanketradition och dess dragning till mångtydighet. Det judiska arvet hos psykoanalysen kan hittas i följande analogi: På samma sätt som Freud sökte efter de fördolda men alltid verksamma konflikterna i människans själ, åtkomliga genom analytikerns fråga: ”Vad tänker du på?”, söker Gud Adam i Edens lustgård: ”Var är du?” (dvs. ”Var står du i  förhållande till mig?). Bägge är frågor som bara kan få kluvna svar.

Sambandet mellan judendom och psykoanalys blir ännu tydligare om man betänker det kraftiga motstånd som slår hårt mot båda läror, inte minst i vår egen samtid. Om motståndet mot psykoanalysen härrör ifrån oviljan att vidkänna det vi vet är sant men vi samtidigt gör allt för att förneka, härrör antisemitismen från något besläktat: Förnekandet av det moraliska krav som utgår från och utmynnar i min relation till den Andre, kärnfullt sammanfattat i Kains fråga: ”Skall jag ta vara på min broder?”

Enligt Enckell vore det därför felaktigt att beteckna antisemitismen som bara en av många former av rasism. För antisemiten utgör de judiska traditionerna och föreställningsmönstren en projektionsyta för en – omedveten – djupt sittande ovilja att bli medveten om egna inre konflikter och etiska krav. En form av självbedrägeri, således.

En fråga som här lämnas öppen, är i vilken grad det västerländska tänkandet i stort kan sägas härbärgera en dold antisemitism? Om det judiska tänkandet konstitueras av sin mångtydighet, vad kan man då säga om den västerländska idétraditionens strävan efter det motsatta? Vår tanketradition har sedan begynnelsen, med några få undantag, varit upptagen med att benämna och behärska världen, försöka förstå genom att förenkla, skapat system med strikta kriterier för kunskap och sanning. Är hela den västerländska idétraditionen en flykt ifrån det mångtydigas rike, och därmed också en flykt ifrån det judiska?

Öppna meningar är dock inte en bok som vetgirigt nystar upp varje ofärdig tankegång. Den som vill ha klara besked blir här besviken. Främst utgör boken ett försök att koppla författarens dragning och intresse för det mångtydiga i psykoanalys och judiskt tänkande till den ort där förkärleken till det mångtydiga tänkandet grundlades: Barndomen.

Som skilsmässobarn befinner sig författaren tidigt i en situation som präglas av ständiga byten av miljöer och kärleksobjekt. Mångtydighetsperspektivet svarar därför mot ett emotionellt behov av att hela tiden vara beredd på att leva med ett flertal antal sanningar, sida vid sida, lika mycket värda. En värld av både – och, istället för antingen – eller.

För att illustrera det flerdimensionella i det judiska tänkandet använder sig Enckell av ett lika banalt som upplysande exempel: Skillnaden mellan konventionella detektivromaner, och de deckare som skrivs mot en fond av judiskt och psykoanalytiskt tänkande. Den klassiska deckaren uppehåller sig kring en mordgåta, men i slutet får den lättade läsaren veta vem mördaren är. Gåtan är till för att lösas, och det finns bara en möjlig lösning. Författarsignaturens E. Queens deckare går i motsatt riktning: Boken har ingen gåta som ska lösas, den är en gåta i sig själv. Åtminstone, finns alltid minst två olika lösningar på det skeende som där utspelat sig. På så sätt motsvarar läsningen bättre de inre psykologiska realiteterna hos en läsare som vinnlagt sig om att hålla många dörrar öppna, samtidigt.

Öppna meningar innehåller alla de element vi vanligtvis stöter på i författarens essäer: Filmkonsten, som här representeras av en essä om Polanski, Freud och judendomen, några historiska tillbakablickar över ett långt liv som yrkesverksam psykoanalytiker. Minnesbilder från krigstjänstgöring på den militärpsykiatriska enheten i Pitkäniemi flyter ihop och smälter samman med den ständige följeslagaren Marcel Prousts litterära landskap, allt nedsänkt i en obestämd saknad efter de ögonblick som bara tycks försvinna, allt medan Tiden går.

Enckells essäistik kan – för den nyinvigde – verka dunkel och svårgenomtränglig, och det stämmer också, men bara till viss del. Omläsningarna kräver sin tid. Associationsbanorna löper fritt mellan disparata ämnen, och författaren återkommer ständigt till samma kungstanke, varje gång med en ny aspekt eller en sida av ett problem som inte ännu blivit belyst. Enckells nya bok kommunicerar även med de tidigare, som ett tyst och aldrig avslutat samtal, som påminnelser om vad författaren över tid hållit för sant och viktigt.

Tilltalet smittar över på läsaren, som då tvingas använda den litterära texten som ett slags optiskt instrument – en lins – inte främst för att genomskåda sin samtid bättre, utan för att bättre få syn på sig själv.

Text Alexander Öhman
Foto Cata Portin

Mikael Enckell:
Öppna meningar
Schildts & Söderströms, 2018

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.