Barnbokens frihet och måsten

av Louise Buenafe Mistén

Får de vuxna i barnböcker röka och svära? Klarar barn av att höra om svåra saker som ångest och död? Måste barnböcker alltid sluta lyckligt? Louise Buenafe Mistén kommenterar debatten om vad en barnbok får och inte får innehålla. 

Våra barn tål mer än vi tror – och kanske i många fall mer än vi skulle vilja. Detta är nog den huvudsakliga insikt som stannade kvar hos mig efter utställningen ”Allting hänger ihop” om illustratören Anna Höglunds konstnärskap i Tomelilla konsthall i januari.

Anna Höglund räknas som en av Sveriges främsta illustratörer och har samarbetat med bland andra Barbro­ Lindgren och Ulf Stark. Hon har även skrivit egna böcker, som böckerna om Mina och Kåge och Mannen som byggde ett hus. Hennes bok Om detta talar man endast med kaniner är vinnare av Nils Holgersson-plaketten 2014 och tilldelades även Snöbollen för årets bästa bilderbok. Det gemensamma med Höglunds olika berättelser är att de ofta behandlar mycket tunga ämnen, såsom ensamhet, död, sorg och ångest – även för de yngre barnen. Klarar barn verkligen av detta? undrar många. Själv tror jag att barn klarar det bättre än många vuxna. Som barn finns inte samma referensramar för vad som är jobbigt, eller vad som borde vara jobbigt. Frågan är dock intressant, eftersom den gläntar på en sidodörr till en sedan länge pågående debatt, nämligen: vad ska en barnbok innehålla och vad ska den inte innehålla?

Som skrivande människa är jag nog överens med de flesta andra skrivande människor om att barnboken i första hand varken är ett läromedel eller ett pedagogiskt verktyg. Den är inte en pekpinne eller ett rättesnöre. Barnboken är en berättelse, precis som alla andra. Det finns barnböcker och det finns vuxenböcker, de senare ofta omnämnda utan krusiduller. Vuxenböcker kallas bara för böcker, och utgör därmed standard för var som är en ”riktig” bok. Mellan de båda kategorierna finns ett par avgörande skillnader. Barnboken har en stil och en nivå som är anpassad för att tilltala ett barn. Innehållet bör handla om något som barn kan relatera till, och dessutom vara skildrat ur ett barns perspektiv. I övrigt finns det få riktlinjer – och tur är väl det.

Med en bok är du aldrig ensam. Min bästa läsupplevelse är när jag promenerar in i en helt ny värld. När jag får lära känna karaktärerna som vänner och ovänner. När läsandet blir som att umgås. Författaren Emma Karinsdotter säger: ”Inte sitter jag som läsande vuxen och tänker ’den här nya boken passar jättebra som underlag till att prata om relationer i lunchrummet på arbetsplatsen’”.

På min lediga tid tycker jag om att läsa. Det är min fristad och vila från alla måsten. I läsningen behöver jag inte prestera eller redovisa något. Jag behöver inte bli betygsatt eller bedömd. Varför verkar det vara så kontroversiellt att vilja göra den fristaden tillgänglig för barn?

Ytterligare en skillnad är att barnlitteraturen ofta innehåller fler bilder än vuxenlitteraturen. Inte heller där behöver bilderna vara fostrande – eller ens gulliga. Detta är särskilt tydligt i de utställda verken av Anna Höglund. Hennes bilder är ofta läskiga eller melankoliska och närmar sig ett slags dystopisk fantasy. Alfons Åbergs skapare Gunilla Bergström har sagt att Alfons Åbergs utseende är en reaktion mot de alltid så sockersöta karaktärerna hos Disney. Att pappan röker pipa är en ständigt pågående diskussion. Men ingen kräver att personerna i vuxenböcker ska bete sig eller se ut på ett visst sätt. Den skandinaviska kriminalromanen är känd för sina särskilt grymma brott och har till och med blivit en helt egen genre.

Världen över har generationer av läsare lärt sig om relationer, människovärde och integritet av Astrid Lindgrens sagor. I hennes berättelser utförs ständigt förbjudna hyss och upptåg. Gestaltningarna i både text och bild gör det möjligt för läsaren att känna och tänka själv. Detta är en skolning i sig. Lite fler personer som vågar känna efter och tänka till på egen hand, det är precis vad världen behöver. Hur effektivt – och hur inlevelsefullt – hade det varit om Lindgren bara konstaterat att Riddar Kato är den onda karaktären, och att det varken är särskilt artigt eller samhällsfrämjande att bete sig som han gör? Framförallt skulle det nog ha blivit en mycket kortare berättelse.

Det finns så klart massor av böcker som kan lära oss saker. Men Lennart Hellsing sa att ”all pedagogisk konst är dålig konst – och all god konst är pedagogisk”. Hur skulle läsningen bli om det bara serverades moralkakor? Själv söker jag äventyret. Något nytt, både något utanför mina egna ramar och något jag kan känna igen mig i. Det kan vara allt ifrån att finna nya vänner i andra världar till att åka på picknick i stadsparken.

Den stora sorgen måste naturligtvis inte nödvändigtvis beröra döden. För barnet kan det finnas stora känslor och mycket spänning även i vardagen, påpekar Pettson och Findus skapare Sven Nordqvist. Det kan vara att få ett eget rum, att tappa bort sig, eller att ens förälder blir arg. Registret är stort och brett, och ibland finns de värsta monstren inom oss. Mats Strandberg, som bland annat skrivit Cirkeln, har i sin tur sagt att det allra läskigaste är att vara människa.

En annan barnboksförfattare som inte räds det tabubelagda är Pija Lindenbaum. Personerna i hennes böcker svär till exempel ofta. Lindenbaum menar att hon svär också i verkligheten och att hon inte vill begränsa sig. Att arbeta som författare är att använda hela språket. Själv tänker jag att språket även identifierar situationen. Visst har jag suttit med en unge i baksätet och svurit över andra bilister. Det betyder inte att svordomarna rättfärdigas bara för att en liknande bilfärd gestaltas i en bok.

Många författare menar att slutet måste lämna barnen med något slags hopp. Det går inte att servera en nattsvart historia och sedan bara avsluta. Det kanske är möjligt att göra i en vuxenbok, men inom barnlitteraturen skulle det vara att lämna läsaren i sticket, menar de. Barn- och ungdomsboksförfattaren Mårten Sandén­ är däremot villig att gå en medelväg. Allt måste inte sluta lyckligt. Dessutom beror det nog på vilken läsålder texten riktar sig till.

Astrid Lindgren menade ändå att den mesta magin sker i det läsande barnets huvud. Boken i sig är bara ett medel för att sätta igång tankarna och känslorna, men själva berättelsen utspelar sig egentligen inuti läsaren. I sin bok Det gränslösaste äventyret – om böcker, läsning och att skriva för barn skriver hon: ”Nog var det en härlig tid, när en enda bok kunde ge ens liv innehåll för flera veckor framåt. Nog var det härligt, när man lekte Anne på Grönkulla varenda kväll en hel sommar i sågspånshögen vid sågen och när dyngpölen bakom lagårn var Mörka speglande vågen.

Är det inte ungefär så barnet upplever boken – till och med en dyngpöl kan det förvandla till Mörka speglande vågen.”

Här är vi tillbaka till barnet som inte har samma sociala skolning i att reagera på saker – åtminstone inte i lika stor utsträckning som en vuxen. Med åren får vi ofta en något längre väg till den där omedelbara fantasin. Det är som att hjärnan redan är överfull av veckoscheman, tvättmedel och Instagrambara fasader. Kanske borde jag börja läsa fler barnböcker redan idag, bara för att ge lite mera plats.

Illustration: ”Katastroficus Festivalius” ur boken Havsodjur av Laura Ruohonen och Erika Kallasmaa.

Citaten i artikeln är hämtade ur intervjuer, skrivhandböcker och debattartiklar.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.