Det är svårt att tänka sig en enda politisk synd som skulle vara lika universellt fördömlig som skenhelighet. Så gott som vilken politisk position som helst kan med en gång ogiltigförklaras om ens vaga spår av möjlig skenhelighet eller dubbelmoral upptäcks. Dessutom är det lättare än någonsin att ”bli fast”, då såväl politiker som andra offentliga figurer öppet delar med sig av sina privatliv på sociala medier.
Särskilt diskussioner kring klimatpolitik och -aktivism utgör en bördig grogrund för sådana anklagelser. Varje dag finns det nya fall av ”grön skenhelighet” för konservativa ”debattörer” att belåtet peka ut, allt från flygresor till avokadosmörgåsar. Klimatrörelsen är såklart inte ensam om att råka ut för detta – att ogiltigförklara sin motståndares politiska positioner med hänvisning till skenhelighet är en vardaglig del av den nutida politiska diskussionen. Det existerar knappast en enda framträdande politiker, aktivist, politiskt parti, ledarskribent, mediebolag, myndighet eller stat som inte mer eller mindre regelbundet skulle bli anklagad för skenhelighet. Om man inte visste bättre kunde man nästan tro att hela systemet är ruttet!
Det är relevant att fråga sig vem som vinner på att en sådan cynisk uppfattning av politik får allt starkare fotfäste. Hittills har åtminstone högerpopulistiska rörelser varit mest aktiva och framgångsrika i att ta vara på situationen: genom att framhålla ”elitens” skenhelighet kan man retoriskt positionera sig själv som en del av det negligerade folket, oavsett om man verkligen är det eller om man bokstavligen tillhör landets rikaste procent. Den nutida politiska diskussionskulturen i USA, samt dess kaotiska konsekvenser, är kanske det tydligaste exemplet.
Hjälper det då att skjuta tillbaka med likadana anklagelser? Nej. Om inte Trump eller Halla-aho har bevisat att det är ett totalt slöseri med tid vet jag inte vad som kan göra det. Visst är det frustrerande att se representanter för de mest motbjudande politiska krafterna anklaga alla sina motståndare för skenhelighet samtidigt som de själva uppvisar skenhelighet i aldrig tidigare skådad utsträckning, men att fixera sig vid uttryckligen skenheligheten är att helt och hållet missa poängen. Inte tror du väl på riktigt att någon kommer att ändra sin åsikt om Sannfinländarna om du påpekar att deras oro för invandrares våld mot kvinnor är skenhelig, då de uppenbarligen inte bryr sig om sina egna medlemmars våldtäktsdomar? Det skulle inte bara vara ignorant utan också elitistiskt att anta att populistiska rörelsers stöd i första hand bygger på bristande information, att alla som stöder dem bara gör det för att de har blivit lurade.
Att slösa sin tid är i och för sig inget allvarligt brott. Den större risken är att man tar anklagelser om skenhelighet som riktas mot en själv på allvar. Det torde vara självklart att syftet med att anklaga någon för skenhelighet sällan har något med konstruktiv kritik eller rationell argumentation att göra. ”Jag lovar nog att stöda flygskatten, bara alla som förespråkar den själva slutar flyga först”, said no one ever. Snarare är syftet att sätta käppar i hjulen, att skifta diskussionens villkor så att det blir omöjligt att vinna: individuell moralisk renhet blir en förutsättning för att tala om universella moraliska principer.
Man kan fråga sig hur ett politiskt projekt skulle se ut om det faktiskt var hundra procent moraliskt konsekvent, ett projekt där alla som gjort sig skyldiga till någon form av skenhelighet eller dubbelmoral skulle uteslutas. Att leva som man lär skulle vara ett krav för att överhuvudtaget få yttra sig. De enda möjliga alternativen jag kan tänka mig skulle antingen måsta bygga på ren nihilism eller ultrasjälvisk libertarianism, vilket kanske förklarar varför självutnämnda ”klassiska liberaler” är de mest olidliga människorna på Twitter.
I politiska projekt som bygger på någorlunda meningsfulla principer däremot, kommer en viss nivå av skenhelighet oundvikligen alltid att vara närvarande. Det kan bero på människors själviskhet eller bekvämlighet, men också lika mycket på principerna själva. Universella principer är inte bara omöjliga utan också meningslösa att försöka leva upp till på individuell nivå. Att vi måste flyga mindre är exempelvis en position som inte står i någon betydande konflikt med att någon som säger så flyger ibland, eftersom sättet flygandet kommer att minska på, om det ska lyckas, inte är genom moralisering av individer utan genom politiska rörelser som leder till politiska beslut. Alltså kunde man mera allmänt säga att det inte finns någon betydande konflikt mellan de grundläggande principerna bakom klimatrörelsen (eller egentligen vilken annan rörelse som helst) och ett individuellt liv som i isolering skulle motverka rörelsen ändamål.
Jag vill vara tydlig med att detta inte är ett försvar av skenhelighet. Man ska naturligtvis försöka leva enligt sina principer så långt som det rimligtvis är möjligt, och kräva samma sak av sina kamrater. Men den senaste tidens hyperinflation av begreppet har i praktiken gjort det meningslöst att överhuvudtaget tala om skenhelighet. Botemedlet för en sådan förfallen politisk diskussionskultur är inte att fastna i individualistiska och moralistiska perspektiv, utan tvärtom att försöka tala om politiska frågor på deras egna villkor, tillsammans med en ärlighet och öppenhet om att ingen är ett helgon men att det inte heller är målet. Att på fullt allvar påstå att man fördömer skenhelighet är trots allt något av det mest skenheliga man kan göra.
