Möte en mot en

av Pontus Kyander

Kristina Riska: Fysis.
Reima Nevalainen: Syncope.
Galerie Forsblom (efter överenskommelse) maj ut.
Galerieforsblom.com
För kontakt mejla: [email protected]

Skulpturerna står som solitärer i rummet, slutna organiska former som får mig att tänka på polyper, havsanemoner och andra oceaniska livsformer. Men de har även drag av forngrekisk skulptur, ett slags abstraktioner besläktade med cykladiska statyetter, eller stora keramiska amforor. Även detta kommer med en havsdoft.

Jag kan inte annat än känna sympati för Galerie Forsbloms beslut att trots allt öppna sina senaste utställningar, coronapandemin till trots. Du måste ringa eller mejla galleriet i förväg för att komma in, så någon trängsel lär det inte bli.

Och det är för en besökare underbart! Tänk att möta konsten en mot en. Denna stängningarnas baksida är också ett enormt privilegium. Tomma gallerirum ger ofta de bästa konstupplevelserna.

Kristina Riskas skulpturer är gjorda i glaserad keramik. Jag kan omöjligt uttala mig om tekniken, och varför skulle jag? I utställningsrummen är de form, volym, närvaro och i viss mån berättelse. Det här är inte konsthantverk i första hand, utan formkonst. Fysis heter utställningen, och där kommer de gamla grekerna igen. Det är enligt utställningstexten ett uttryck för den kraft som genererar naturens tillväxt. Allt växer av en inneboende kraft eller vilja. Som konst. Som ogräset som trotsar asfalten på parkeringsplatsen om somrarna. 

En del av skulpturerna är inspirerade av det nedlagda mentalsjukhuset på Själö, en karg plats för övergivna och översiggivna själar. Det är märkligt hur väl min upplevelse av verken sammanfaller med de avsikter och utgångspunkter som Riska beskriver. Det är som om dessa skulpturer knöt sig kring ett knippe egen energi, som om de ännu var i växande. Jag har under en lång studietid arbetat tio år på mentalsjukhus. Jag känner ”Själö” inifrån, och Riska träffar väldigt väl den märkliga energi som du kan möta hos mentalsjuka. Utan att romantisera, för mentalsjukdom är lidande och begränsning, men också en yttersta punkt av det mänskliga. Den som är icke-jag, den som jag icke-vill-vara. Men ett jag i potentiell, krampaktig växt. Det finns ett trots i dessa skulpturer som jag välkomnar.

Reima Nervalainen. Foto: Pontus Kyander.

Reima Nevalainens måleri representerar något helt annat. Han hör definitivt hemma i en litet äldre måleritradition – jag märker en affinitet till den annars rätt olike Kuutti Lavonen i de resolut tecknade figurerna. Båda visar de en beröringspunkt med renässansens och barockens mästare. Här finns bland annat en variation på Tizians påveporträtt av Sixtus IV eller Velásquez bild av Innocentius X – ett slags studier i hårdhet som även lockade den brittiske målaren Francis Bacon att undersöka. 

Vi är med andra ord på klassisk målerisk mark. Men Nevalainen experimenterar med ytorna och leker med materialen. Han blandar måleri och collage, lägger närmast intarsia med – kan det vara golvmaterial? – och skapar illusionen av kassetterade väggar som påminner om renässansens inredningar. Samtidigt kan han vara expressiv och utsvävande, det är tydligt att han besitter ett enormt måleriskt kunnande. Så här i konstabstinensens svåra tid är detta ett tillfälle att njuta av ett distinkt måleri; expressivt, kraftfullt, ett som bara tvekar ögonblicket innan penseln sätts till duken, men sedan sitter de breda stråken med sällsynt säkerhet. Det är aldrig lätt och flygande, för gravitationen är Nevalainens bästa vän.

Header: Kristina Riska. Foto: Pontus Kyander.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.