Det är knappast någon tillfällighet att den dokumentär för vilken Hamy Ramezan fick ett pris vid Tammerfors filmfestival år 2016 heter Tuntematon pakolainen/ Okänd flykting. Namnet känns som en allusion på Väinö Linnas kultroman. Ramezan, som kom från Iran till Finland som barn, har säkert reflekterat en hel del över det nya landets historia och självbild.
I sin långfilmsdebut Ensilumi/ Den första snön satsar han på att befria asylsökande från den brutala anonymitet på gränsen till avhumanisering som medierna påtvingar dem.
Vi möter tvåbarnsfamiljen Mehdipour som trängs i ett gemensamt rum på ett asylcenter i väntan på uppehållstillstånd. Tydligen har de väntat länge; både sonen Ramin (Aran-Sina Keshvar) och dottern Donya (Kimiya Eskandari) går i skola och talar flytande finska.
Så börjar Ramin i högstadiet. Tillsammans med sin finske vän Jigi (Vilho Rönkkönen) vandrar han i skogen, går på hemmafester och lär sig dansa vals. Ibland blir det tokigt förstås. För att citera Astrid Lindgren: ”Hyss hittar man inte på, de bare blir.” Även Ramins syster är en baddare på upptåg.
Livet vid asylcentret skildras inifrån ett djupt personligt perspektiv. Oftast är det genom Ramin som vi får uppleva familjens vardag, men ibland också genom pappans (den internationellt erkända skådespelaren Shahab Hosseini) eller mammans (Shabnam Ghorbani).
Familjen Mehdipour kännetecknas av en stark sammanhållning, livsglädje och humor. De uppvisar varken ångest eller bitterhet, ändå vet vi att deras liv präglas av en plågsam väntan och stress. De får avslag på sin asylansökan, de överklagar beslutet och vilken dag som helst kan de få ett besked som avgör deras öde. Men de lever i stunden, de dansar och firar födelsedagar. Det är nuet som räknas. De lyckas skapa harmoni och balans med världens finaste medel, kärleken.
En äldre landsman till dem, Fazel (Muhammed Cangore) har inte riktigt samma attityd. Fazel dricker alldeles för mycket och kräver jämt att Bahman ska göra honom sällskap, han sneglar trånsjukt på den unga dottern i en annan flyktingfamilj och han är inte främmande för att fälla en och annan elakhet om sina medmänniskor.
Vänligt folk finns här gott om, i synnerhet infödda finländare: ett äkta par från trakten (Kristiina Halkola och Eero Melasniemi), en energisk skollärare (Laura Birn). Även poliserna och skolbarnen ser snälla ut.
Och här ligger mitt största problem med filmen. Att betona godheten är en utmaning för vilken konstnär som helst, men ibland känns det som om den överbetonas, samtidigt som filmteamet duckar för kontroversiella frågor.
Varför familjen söker asyl får vi aldrig veta. Ungefär i mitten av filmen diskuterar Bahman med någon i Iran via Skype och ber personen att skicka fler handlingar till Finland. Men någon bakgrundshistorik nämns inte.
Som konstverk är Den första snön mer än övertygande. Filmen är välspelad och estetiskt fulländad. Den levandegör dem som medierna presenterar som statistik och den förmedlar många viktiga budskap. Noteras bör att religionen lyser med sin frånvaro.
I introduktionen ser vi Ramin vandra bland hyllorna i en blomsterbutik och njuta av dofterna. ”Det här är sorgbuketter”, påpekar butiksägaren. Men pojken bara ler och vandrar vidare.
Ensilumi/ Den första snön. Manus: Hamy Ramezan, Antti Rauttava. Regi: Hamy Ramezan. Foto: Arsen Arkisiants. I rollerna: Shahab Hosseini, Shabnam Ghorbani, Aran-Sina Keshvar, Vilho Rönkkönen, Laura Birn, Kristiina Halkola, Eero Melasniemi, Muhammed Cangore. Drama. 1 h 22 min. Finland, 2020.
