Sverige får efter valet det mest reaktionära styre som landet haft i modern tid. Största parti i regeringsunderlaget är Sverigedemokraterna, ett rasistiskt parti med tydliga rötter i fascism och nazism. Hur kunde det gå så?
Det var en missnöjets och missmodets valrörelse. Många kände av ökande priser, inte minst elpriser och stigande räntor. SD och högern har under lång tid skapat en närmast dystopisk bild av ett Sverige i sönderfall med skenande kriminalitet och hög invandring. Frågor om skola, vård och klimat var till stora delar frånvarande i debatten.
Det var en hätsk valrörelse, på sociala medier var det ofta hånfullt. Från högern var det en tydlig strategi att elda på missnöjet. Många väljare tröttnade snabbt på valrörelsen och verkade längta till dess den var över. Valdeltagandet sjönk efter att ha stigit i flera val. Ungdomsväljarna gick åt höger.
Valsegern för de blåbruna blev knapp, bara tre mandat skiljer dem från den rödgröna oppositionen i riksdagen. Liberalerna är svårt splittrade. Det är inte självklart att de klarar av att hålla ihop under de kommande fyra åren. Vi kan få se fortsatt politisk turbulens framöver.
Socialdemokraternas strategi var att framstå som stabila och regeringsdugliga, och varna för Sverigedemokraterna. Magdalena Anderssons personliga popularitet var en stor tillgång för partiet. Men det räckte inte, partiet saknade vallöften och visioner. Istället anpassade sig partiet, precis som den traditionella högern, till Sverigedemokraternas dagordning. Faktum är också att den gångna mandatperioden varit allt annat än stabil. Socialdemokraterna gick åt höger och försökte stänga ute vänstern, det slutade med att vänstern stoppade förslaget om marknadshyror och att Stefan Löfven fick avgå som statsminister. Kanske borde de svenska socialdemokraterna åka på studieresa till Finland och Sanna Marin för att lära sig samarbeta med vänstern och bygga en fungerande parlamentarisk majoritet.
För Vänsterpartiet blev riksdagsvalet en besvikelse. Vänsterväljare drogs i orostider till Socialdemokraterna som framstod som mer stabila. Andra vänsterväljare röstade på de gröna för att de alls skulle ta sig in i riksdagen. Det riktades kritik mot att Vänsterpartiet ansågs ha tonat ned klimatpolitken. Men det finns också glädjeämnen som rekordmånga nya partimedlemmar och kommunala valframgångar i storstäder som Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala. Vänsterpartiet ser ut att få styra fler stora kommuner, bland dem Stockholm.
Det väntar tuffa utmaningar för det nya högerstyret. De har utlovat stora skattesänkningar trots att välfärden behöver betydande tillskott för att undvika nedskärningar. De saknar trovärdig strategi för att öka elproduktionen och att få ner elpriserna. Partierna säger ofta nej till ny vindkraft och påstår att ny kärnkraft kan byggas snabbt och till rimlig kostnad. Alla som följt byggandet av den finska reaktorn Olkiluoto 3 vet att det inte har mycket med verkligheten att göra. De vill fortsätta med de extremt impopulära privatiseringarna i skola och vård. De saknar ambitioner på klimatområdet. Enkla slagord om hårdare straff och fler poliser löser inte de djupgående sociala problem och den segregation som är kriminalitetens mylla i fattiga svenska förorter.
De rödgröna partierna måste dra lärdomar av valnederlaget. Men verkligheten väntar inte. Vi ser fram emot en mandatperiod då det blåbruna styret kommer att utmanas av fackföreningsrörelsen, klimatrörelsen och alla de som värnar en stark välfärd. Där finns nyckeln till att vänstern åter ska prägla den politiska debatten och vinna nästa val.
