Aulis Kallio skriver om hur den brittiska journalisten Michael Griffinavmystifierar talibanrörelsen och dess framgångar i Afghanistan, samtidigt som han ger en omfattande bild av landets politiska närhistoria.

Talibanerna kommer att spela en roll i Afghanistans regering också i fortsättningen, har landets representant i Förenta Nationerna nyligen berättat. Han har också sagt att det är möjligt att kung Zahir Shah återinsätts på tronen. Det var då kungen 1973 störtades från makten som Afghanistan drogs ned i malströmmen.
FN har spelat en milt sagt besynerlig roll som kungamakare i Afghanistan, men världsorganisationen har haft ungefär samma option sedan den av Sovjetunionen stöddaMohammad Najibullahs regering rasade samman och de segerrika mujaheddinerna började kämpa sinsemellan 1992.

USA:s hotande militärattack kan naturligtvis leda till att talibanregimen faller, för tvärtemot vad många tror är det nämligen ingen enad rörelse. Men om man lär sig något av Afghanistans närhistoria så är det att det är lätt att skapa kaos i landet genom krig, men det står varken i USA:s eller någon FNbyråkrats makt att diktera vad det är för ordning som reser sig ur kaoset.

Talibanrörelsen satt i kontext

Aktuella funderingar av det här slaget väcks när man läser den brittiska journalistenMichael Griffins verk Reaping the Whirlwind. The Taliban Movement in Afghanistan. Griffin rapporterar heltäckande om landets historia och samhälle, och tar i beaktande alla utomstående faktorer i landets utveckling. Så omfattar boken också hela regionens ställning i världen efter det kalla kriget. Afghanistans roll i knarkhandeln och det f.d. sändebudet för den saudiska säkerhetstjänsten, Usama bin Ladens, roll i al-Quaida-nätverkets födelse avhandlas också i egna kapitel.
Talibanrörelsen förlorar en stor del av sin mystik när den förklaras i sin kontext, dess födelse och snabba väg till makten åren 1994-1996 verkar passa väl in i de politiska realiteterna i Afghanistan och i hela regionen. Rörelsen, som strängt följer sunnitisk sharia, representerar sist och slutligen inte ens islamisk radikalism utan konservatism (också i Saudiarabien följs sharia). De människorättsbrott som den talibanska regeringen begår tycks inte vara mera barbariska än de som begås av den s.k. Nordalliansens arméer.
Så det är inget under att USA ställde sig hoppfullt till talibanernas maktövertagande och i FN:s säkerhetsråd avhöll sig från att fördöma det kvinnoförtryck som talibanerna utövar. Talibanerna verkade göra slut på anarkin i det splittrade landet och skapa ett organiserat centralstyre.
Det amerikanska bolaget UNOCAL planerade att göra Afghanistan till en av Moskva oberoende transitförbindelse för olja och öppnade ett kontor i Kandahar, som fortfarande är talibanernas förvaltningscentrum. En talibandelegation har också besökt UNOCAL:s centrum i Texas. Men talibanerna ville inte, eller kunde inte, stänga träningslägren som upprättats av Osama bin Laden och hans veteraner från Afghanistankriget, vilket återigen har gjort Afghanistan till en måltavla för stormakternas attacker.

Ödesfrågan Pashtustan

Var fick allt sin början? Griffin börjar med år 1973, då kung Zahir avsattes vid i en militärkupp som förde hans kusin Mohammad Daoud till makten. Bakom kuppen stod bl.a. Afghanistans folkdemokratiska parti, och landet tog nu en stadigare kurs än förut mot Moskva. Framför allt var det militära samarbetet intensivt.
Vad låg bakom den här linjedragningen? Som svar räcker Pashtustanfrågan och det kalla krigets realiteter. Pashtunerna (pathanerna) är majoritetsbefolkning i Afghanistan, om än splittrade av klanindelningen. Pashtunerna utgör också en betydande etnisk grupp i Pakistan, där det ända sedan staten grundades har funnits en rädsla för att Afghanistan ska börja driva ett enat Pashtustan. Pakistan valde väst i det kalla kriget, så monarkin i Afghanistan valde att vända sig mot Moskva. Motivet för Daouds kupp var att han drev en hårdare Pashtustanpolitik än kungen. Daoud och folkdemokraterna hade ett gemensamt intresse i att knyta tätare band till Moskva.
Som motvikt till folkdemokraterna hade Burhanuddin Rabbani, professor i muslimsk teologi, i början av 1970-talet grundat det första islamiska partiet, koalitionen Jamiat i-Islami.
Efter Daouds kupp flydde partiets medlemmar till Pakistan, bland dem två studerande från Kabuls tekniska högskola: tadzjiken Ahmad Shah Massoud och pashtunenGoldbuddin Hekmatyar. Duon och deras cirka 5 000 kamrater fick militär utbildning i Pakistan och började göra räder över gränsen. Pakistans dåvarande ledare Zulfikar ali-Bhutto såg i Jamiat-i-Islami en behövlig motvikt till Daouds farliga pashtupolitik.

Kupper, maktkamper och en sovjetintervention

Men Daoud och hans familj mördades vid folkdemokraternas statskupp 1978 och partiets ledare Mohammad Taraki tog över makten, utlyste en jordreform och införde läroplikt för flickor. Det tände gnistan för både pashtunernas jihad och en blodig uppgörelse bland folkdemokraterna, vilket slutligen ledde till sovjetockupationen i december 1979. Folkdemokraterna hade splittrats i två grupper: Khalq (folket) och Parcham (fanan). Enligt Griffin ser man här den skiljelinje som delar alla politiska krafter i Afghanistan. Taraki var ledare för Khalq, han var Ghilzanpashtun från östra Afghanistan, där pashtunfrågan var viktig. Grupperingen framhävde sina landsbygdsrötter och förde en hård statskuppslinje. Parchamledaren Babrak Karmal, som sovjetarmén förde till makten, var genom giftermål släkt med Durranpashtunen Mohammadzais klan, Afghanistans härskarätt sedan 200 år. Parcham drev Kabuls och de starka nordliga minoriteternas – tadzjikernas, uzbekernas och de shiitiska hazarernas – sak. Parcham understödde också gradvisa reformer. Generellt sett var militären och säkerhetspolisen Khalqs område och civilförvaltningen Parchams. Ett undantag var den siste folkdemokratledaren, ”Kabuls slaktare” Najibullah, som stupade 1992. Han var Durranpashtun, medlem i Parcham och fungerade som chef för säkerhetspolisen Khad under Karmal.
En likadan frontlinje löpte också genom Jamiat-i-Islam. Med stöd från utlandet anslöt sig Hekmatyar omedelbart till jihad och började betona islamiska värderingar, medan Massoud mera betonade Afghanistan som nationalstat.
Den rättrogne genralen Zia, som hade tagit makten i Pakistan, fattade tycke för Hekmatyar, under sovjetockupationen dirigerade den pakistanska underrättelsetjänsten ISA över hälften av USA:s och Saudiarabiens bidrag till Hekmatyars grupp. Det var också ISA som valde ut de sju organisationer som över huvud taget fick understöd. Som urvalskriterium gällde att organisationerna inte verkade kapabla att föra en självständig Afghanistanpolitik. Massoud, ”Lejonet från Pansjhir” som i sin hembygd i Panjshirdalen samlat ihop en motståndsarmé av olika nationaliteter, fick inget stöd alls. Kriget mot Sovjetunionen var förutom allt annat de nationella minoriteternas första självständighetsdemonstration, skriver Griffin.

Minoriteternas mujaheddinregering

Då Sovjetunionen efter tio tunga år av krigföring äntligen började dra sig ur Afghanistan 1998 och lämnade efter sig en miljon döda och världens värsta flyktingproblem grundades i Peshawar en regering bestående av sju Mujaheddin-partier. Den kom genast i konflikt med med Hekmatyar, som fortfarande stod högt i gunst hos det pakistanska ISA.
År 1990 bestämde Sovjetunionen och USA att Najibullah skulle fortsätta som landets ledare tills man med FN:s hjälp kunde ordna fria val. Följande år avslutade USA sitt militärunderstöd till motståndsrörelsen, som likväl störtade Najibullah och intog Kabul redan år 1992.
Burhanuddin Rabbani steg fram som ledare för den nya Mujaheddinregeringen, efter att ha låtit sig väljas till uppgiften på ett ”de vises möte” som han själv sammankallat. Den nya regeringen bestod nästan helt av minoriteterna tadzjiker och uzbeker, pashtunerna var uteslutna. Regeringsstyrkorna utgjordes av Massouds armé. Han var visserligen tvungen att slå ihop sig med general Rashid Dostums uzbekiska armé, som stridit på den kommunistiska sidan. Dostums armé var enligt Griffin den mest beryktade i Afghanistan, och hade fått det ytterst nedvärderande öknamnet ”matt-tjuvarna”.
I praktiken splittrades Afghanistan i områden som styrdes av olika krigsherrar och där hänsynslös plundring, mord och våldtäkter var vardagsmat. General Dostum skapade sitt eget rike vid nordgränsen, där han utövade sin egen utrikespolitik och -handel. Uzbekistanska (ryska?) luftstridskrafter har stött Dostum i striden mot talibanerna. De shiitiska grupperingarna, som stöds av Iran, anslöt sig till Rabban (den nuvarande Nordallianen). Vid sidan av Ryssland, Uzbekistan, och Iran har också Indien militärt understött Nordalliansen. Kabul har nu i fyra år varit belägrat av Hekmatyars styrkor.

Fredsbevarare eller kommandotrupper?

Men våren 1996 i den heliga staden Kandahar, djupt nere i den pashtunska södern, föddes en legend. En före detta officer, som hade dragit sig tillbaka som mulla i sin hemby, fick höra att kommendanten kidnappat två tonårsflickor som blev utsatta för upprepade våldtäkter. Den enögde mulla Mohammad Omar samlade ihop en skara talibaner, elever vid koranskolan, ockuperade kommendantens högkvarter och hängde honom i en pansarvagns långsamt stigande eldrör.
Vare sig den var sann eller inte spred sig historien över landsbygden och mulla Omars talibanskara växte sig till en armé som förkunnade att man med hjälp av sharia, den islamiska lagen, skulle skapa ordning. Till ordningen hörde att kvinnorna skulle försvinna från det offentliga livet. Griffin betonar att Pashtustan inte var särskilt muslimskt, bönderna tillbad naturandar och den sedvanerätt som hörde till klansystemet var den härskande rättsformen. Att verkställa sharia var dock ingen omvälvande förändring från sedvanerätten, t.ex. var kvinnans ställning densamma i båda. Till talibanlegenden hör också att de samtidigt som de gjorde slut på militärkommendanternas välde delade ut tillgångarna bland bönderna. Också städerna, d.v.s. handelsmännen, välkomnade talibanerna, för att de gjorde slut på plundrandet och säkrade transportlederna. Talibanerna deklarerade sig som neutrala fredsbevarare och som sådana förekom de också ett tag i FN:s rapporter.
I oktober 1996 gjorde talibanerna entré på den storpolitiska scenen. Pakistans nya ledareBenazir Bhutto såg i kontakten med de centralasiatiska republikerna sin chans att bryta landets isolering sedan USA dragit in sitt stöd. Att Pakistan förskjutits berodde på det kalla krigets slut och på att landet p.g.a. kriget i Afghanistan blivit ett centrum för knarkhandeln (vilket underrättelsetjänsten ISA:s 150 000 anställda medverkat till), samt ISA:s stöd till ”terrorismen” (muslimgerillan i Kashmir och sikherna i Punjab).
I det afghanistanska inbördeskriget fortsatte ISA att stöda Hekmatyar. Nåväl, Bhutto och hennes rådgivare ansåg att det nu var viktigare att säkra kontakterna till Centralasien än att försvaga pashtunerna. I samma veva hade Pakistan grundat en ny underrättelsetjänst som skulle tjäna den nya civilregeringen. I oktober 1996 åkte en pakistansk biståndskolonn via Afghanistan till Centralasien. Enligt den information som förmedlades till världen hade de tappert kämpande talibanerna röjt väg för kolonnen. Ryktena berättar att underrättelsetjänstens trupper åkte i kolonnens lastbilar och att den ”humanitära” lasten bestod av vapen. Enligt samma rykten skulle talibanerna ha samlats ihop och utbildats i Pakistan. Hur som helst, i oktober 1994 inleddes talibanernas officiella krigsföring.
Hemligheten bakom talibanernas seger
Mujaheddins militära seger över kommunisterna hade förutom strider också inneburit köpslående, garnisonskommendörerna och deras trupper hade ofta bytt sida. Talibanernas föredrog under sina fälttåg förhandlingar framför strid, vilket gav goda resultat. Då de fördrev Hekmatyars belägringstrupper från Kabul steg talibanernas aktier både på hemmaplan och internationellt. Men snart slog de sin egen belägringsring runt staden och illusionerna började rasa.
Griffin ifrågasätter ”äktheten” hos talibanernas många mullor. Till och med Omar, som talar en god Kabulpersiska, är enligt många lärda rätt så okunnig i religiösa frågor. Åtminstone en mulla som utmärkte sig vid erövringen av Kabul har visat sig vara före detta elev vid Kabuls sovjetiska militärakademi.
Enligt Griffin har åtminstone tre grupper av människor stridit i talibanernas led. De troende eleverna från Koranskolan är rörelsens kärna, men med finns också f.d. officerare från folkdemokraternas Khalqfraktion och mujaheddin-kommendanter som anslutit sig under striderna. Det här förklarar den påstådda splittringen inom talibanarmén inför hotet om en amerikansk attack.
Vare därmed hur som helst, talibanernas regim har också fört Kabul tillbaka till den ”medeltid” där en stor del av Afghanistan har levt och dött under de senaste decennierna. I och med att kvinnorna har utestängts från det offentliga livet och den utbildade delen av befolkningen har flytt, har man också tagit kål på offentlig service och administration. En stor del av de lokala makthavarna som har bytt sida har fortsatt med drog- och vapenhandel, precis som förr. Talibanerna bär upp skatter i den mån de har kapacitet till det.

Beskyddare av terror och droghandel ?

När man läser Griffins bok får man intrycket att den aktiva roll talibanerna spelar vad gäller stödet till Usama bin Ladens al-Qaida inte är så aktiv. Usamas tungt beväpnade frivilliga styrkor håller till i sina stödjepunkter uppe i bergen. Skälet till att de finns där är snarare att det inte på länge har funnits någon fungerande centralmakt i landet, än ett resultat av en medveten politik. Såvitt man vet har talibanerna inte heller varit representerade på de stora möten som hållits för islamiska väpnade organisationer under 1990-talet, däremot har nog officerare från den pakistanska underrättelsetjänsten deltagit. Å andra sidan har mulla Omar och Usama genom äktenskap skapat ett släktband som säkert är mera förpliktigande än Afghanistans intressen. Giftermålen har antagligen en politisk dimension, möjligen har man velat binda en del av Usamas tillgångar i Afghanistan. Talibanernas inställning till droghandeln har varit lika pragmatisk som i alla andra frågor som inte faller inom ramen för sharia. I vilket fall som helst har landets produktion av droger minskat, och såvitt man vet idkar inte talibanerna själva knarkhandel. Pakistans favorit Hekmatyar brukade t.o.m. förädla heroin i sina egna laboratorier.
Av talibanernas människorättsliga kränkningar är de värsta de som begås mot kvinnorna, men å andra sidan fick talibanerna massvåldtäkterna i Kabul att upphöra. I princip är kvinnornas situation lika dålig som den i Saudiarabien, USA:s viktigaste bundsförvant i arabvärlden.
Talibanerna har inte varit främmande för massmord på civila, men detsamma kan sägas också om deras motståndare.
Griffin ser inte hoppfullt på Afghanistans framtid, och händelserna efter det att boken utkom ökar inte heller hoppet. Det bästa väst kan åstadkomma är att omkullkasta talibanregimen och få fart på inbördeskriget genom att stöda Nordalliansen. Samtidigt driver de andra staterna i området allt hårdare sina egna intressen.
Afghanistan, de brittiska och ryska kolonialmakternas buffertzon, är sällsynt hårt prövat av krig och flyktingkatastrofer. Kanske är det landets öde, trots att Afghanistan som transitland för och potentiell producent av olja och naturgas kunde ha stora möjligheter att utvecklas ekonomiskt.

Michael Griffin: Reaping the Whirlwind. The Taliban Movement in Afghanistan. Pluto Press, 2001.