I Sergei Eisensteins beskrivning av händelserna vid Svarta havet 1905, vaknar samhället till liv och tunga hjul rullar igång. Nyckelordet är som känt montage. Lejonen finns inte i verkligheten i Odessa utan i en helt annan stad, Med Eisenstein och hans mästerverkPansarkryssaren Potemkin fick filmen som konstform ny rörelsefrihet. Samtidigt öppnades vägen för melodramat på alldeles nya höjder.– Eisenstein tilltalar inte oss med ord utan med bilder och montage. Två bilder smälter ihop i filmen för att frambringa en tredje, högre, mening, säger Naum Kleiman.

– Det vi får till slut är en skyskrapa av betydelser som bygger på de enskilda delarna i montaget. Poesi genom montage.

I Eisensteins fall kulminerade poesin i utopi. Potemkin var en formel för revolution, en serie av händelser som kulminerade i det stora hopp som förändringen i Ryssland 1905 medförde. Den allmänna uppfattningen till trots var Potemkin ändå inte en skapelse som var fäst vid bolsjevikiska tyglar.

– Händelserna 1905 leddes inte av bolsjeviker, utan de var en produkt av det ryska samhället. Upproren var ett naturligt svar på utvecklingen i samhället. Egentligen har filmen inget lyckligt [bolsjevikiskt] slut, den löper bara ut i en ljusare framtid. Lejonen står heller inte för någon enskild faktor. De symboliserar den allmänna atmosfären som hamnat i gungning.

Utvecklingen går genom alla fem sekvenser i filmen.

– Eisenstein ville visa hur varje reaktion orsakar en motreaktion – revolution går inte att stoppa med kraft. Budskapet var broderskap. Bara broderskap kan rädda mänskligheten. Filmens symbolvärld begränsas inte till det revolutionära Ryssland, utan är riktad till all mänsklig verksamhet, fortsätter Kleiman och lägger en törn mot uppfattningen om Eisenstein som en snäv propagandamakare.

– I Potemkin hittar du allt från hedniska motiv från antiken till kristna symboler, vilka alla starkt knyter filmens innehåll till hela mänsklighetens historia.

Inte heller scenen vid Odessas trappor får ryckas loss ur ett historiskt till ett vakumrevolutionärt sammanhang.

– För Eisenstein var Odessa som Guernica för Picasso. Potemkins grundidé om broderskap levde kvar för honom och syntes senare i hans oro för atombomben. Återigen var broderskap nyckeln till framtiden.

Sprickande bubblor

Eisensteins egen idealism tycks alltså ha levt vidare hos honom i ett samhälle där idealismen i Stalins släptåg byttes ut mot ett allt tätare lager av rökridåer och kulisser. Samtidigt fick den föga uttryck efter Potemkin. Några fler filmer kom, men deras namn saknar det gyllene sken som Potemkin ännu idag har, bland både lekmän och filmexperter.

– Potemkin blev tillslut Eisensteins gissel. Förväntningarna på hans andra Potemkin levde starka under hans karriär, men fick aldrig det svar de törstade efter.

– I själva verket, gud förbarme mig att jag säger så här, dog Eisenstein riktigt lämpligt 1948. Hans ogunstighet hos Stalin hade vuxit till sådana mått, att han stod på tröskeln till Sibirien.

Den andra ankomsten

Idag tuffar Potemkin vidare, men i hemlandet under tystnad. Filmen har övergivits av de kommersiella TV-kanalerna och de stora biograferna.

– Filmerna från 20-talet är för det mesta okända i Ryssland idag, berättar Kleiman. På TV vill man inte visa dem och biograferna koncentrerar sig på kommersiell film.

Potemkin och 20-talets Sovjetfilmer blomstringstid blev kort. Stalins makttillträde blev ett abrupt slut på tidsandan. Den vaknade dock till liv igen under Chrustjevs tid.

– Det stora [revolutionära] hoppet som levt före Stalin vaknade upp på 50-talet i form av en ny romantik och ett slags positiv sentimentalism, säger Kleiman.

– Den här renässansen som Chrustjev framkallade höll fram till Bresnjev. Filmerna försvann sedan i början av Perestrojkan och hela distributionen förstördes. Bron mellan den gamla filmen och den nya generationen bröts – majoriteten av dagens ungdom känner inte till Potemkin.

– Sovjets fall följdes av ett maktövertagande av förrädare till både 20-tals idealismen och demokratin. Byråkraterna ljuger fortfarande om 20-talskulturens natur.

– Nu håller vissa unga i de nya generationerna ändå på att återfinna de gamla skatterna. De främsta bastionerna för spridningen är filmklubbar och museer, men även piratdistributionen som konkurrerar med den kommersiella. Snart kommer filmvärlden att beträdas av ungdomar som återigen känner och uppskattar Potemkin. Den här nya generationen växer upp överallt i Ryssland, även i regionerna. Oppositionskulturen håller på att vakna till liv inom kulturlivet. Den underminerar byråkratin som riktar sig mot Hollywood eller bresjnevtidens myter om det stora ryska riket.

Sergei Eisenstein

född 1898 i Riga – död 1948 i Moskva
Regisserade stumfilmen Pansarkryssaren Potemkin, ett av hans första verk, år 1925.
Filmen mottogs positivt i Sovjet och utlandet.
Översättningarna av texterna i Potemkin har pga av deras revolutionära innehåll ofta avvikit från originalen, och likaså har våldsscener lämnats bort i flera versioner.
Musiken till Potemkin skrevs ursprungligen av Edmund Meisel. Filmen har senare ackompanjerats av otaliga andra verk – i Finland bl.a. av indiegruppen Cleaning Women.